Om och om igen får vi höra att invandring är en belastning och att Sverige, ett av världens rikaste länder, inte har råd med att ta emot fler flyktingar. I en ny rapport för tankesmedjan Katalys visar Tony Johansson, doktor i ekonomisk historia, att det faktiskt är tvärtom – det är när vi stryper invandringen som det blir riktigt dyrt för Sverige.
”Det som Tidögänget kallar för migrationens kostnader är inte kostnader,” säger han. I stället pekar han på att invandringen har varit en tillgång – den har föryngrat befolkningen, fyllt viktiga jobb i välfärden och bidragit till ekonomisk tillväxt.
Han påminner om flyktingkrisen 2015, som många trodde skulle leda till kaos. Men det blev inte så. ”Tvärtom så föll arbetslösheten och tillväxten ökade direkt efter den här stora flyktingkrisen,” konstaterar han, och förklarar att den våg av människor som kom då ledde till satsningar som skapade jobb och växande ekonomi.
Johansson menar att det är ett feltänk att kalla människor som har lägre inkomster för en kostnad. Om man gör det, skulle man även behöva kalla kvinnor en kostnad, eftersom de generellt tjänar mindre och får mer stöd från välfärden. ”Men ingen skulle komma på att räkna kvinnor som en kostnad,” säger han.
Forskningen visar också att det inte är invandringen till Sverige som skapat förekomsten av låginkomstjobb. De bara besätter de jobben. Det är inte heller invandringen som skapat arbetslösheten.
”Däremot så har inrikes födda tryckts upp i inkomststrukturen och möter en lägre arbetslöshetsrisk än om invandringen varit lägre”, säger Tony Johansson.
”Invandringen har föryngrat befolkningen och många utrikes födda arbetar idag i offentlig sektor. Det innebär i sin tur att vi kan finansiera samma välfärd med lägre skatt än vad som hade behövts om befolkningen i genomsnitt hade varit äldre.”
När vi nu har en nettoutvandring riskerar det att istället bli tvärtom. Höjda skatter, höjd pensionsålder. I värsta fall måste välfärden krympas för att det helt enkelt inte finns personal som kan jobba i den. En strypt migration är alltså en kostnad.
Det här skrev jag och Stefan Swärd om redan 2014 i vår bok Jesus var också flykting.
Samtidigt vill nu den SD-stödda regeringen begränsa yttrandefriheten för invandrare. De begärde en utredning om hur de kan dra tillbaka uppehållstillstånd för dem som redan fått asyl eller andra giltiga skäl att stanna i Sverige. Det här handlar alltså om genuina flyktingar som de vill utvisa trots att de flytt från förföljelse. Och förslaget är att de ska kunna utvisas på grund av ”bristande vandel”, vilket vagt definieras som brist på ”hederligt levnadssätt och skötsamhet”.
Det är INTE samma sak som brott och olagliga handlingar. Nej, bland annat föreslås de kunna utvisas på grund av att yttra vissa åsikter. Samma partier som talar passionerat om yttrandefrihet när de försvarar hets mot folkgrupp och rasistisk utspel vill nu begränsa yttrandefriheten för invandrare. När utredaren fick en direkt fråga från en reporter om det inte begränsar yttrandefriheten svarade han ”Jag tror inte det”.
Du tror inte att det bryter mot grundlagen?! Vad sägs om att inte komma med politiska förslag överhuvudtaget om du bara är lite halvsäker på huruvida de upphäver de mänskliga rättigheterna?
Min vän Joel Larsson uttryckte det väl i en insändare till DN häromdagen:
”Ofta talas om röda linjer i politiken. Sådana måste dras, särskilt mot det omänskliga, men inte bara i ord utan, också i handling. Det går inte att säga att man står för medmänsklighet och en rättssäker prövning av asylskäl och ändå vara med och driva igenom förslag som försvagar asylrätten. De röda linjerna måste ha ett verkligt innehåll och erbjuda ett konkret motstånd.
Min fråga till de riksdagsledamöter och partier som egentligen vill se en annan och mer mänsklig flyktingpolitik blir därför: Var finns motstånd och kampvilja? Varför hör vi inte fler uttrycka sig offentligt om alla de förfärliga konsekvenser som både nuvarande och kommande lagstiftning har fått och kommer att få?”
Hela Pingsten 