Tusentals pingstvänner vapenvägrade i Sverige – och ingen av dessa forskare förstår varför

I helgen har jag föreläst om vapenvägran i den svenska pingströrelsen för europeiska, amerikanska och afrikanska forskare som har samlats i Uppsala för konferensen ”Pentecostalism in Peace and Conflict”. Rummet var helt fullsatt, vissa fick stå och andra satte sig på fönsterkarmen – jag är glad att jag till skillnad från Paulus inte talade så länge att någon föll ut genom fönstret!


I min doktorsavhandling, som fortfarande är under arbete, undersöker jag svenska pingstvänners motiveringar till att vägra vapen under perioden 1966–1995 och relaterar dessa till hur pingstpredikan och församlingsliv behandlade pacifism och maskulinitet.

Alla svenska totalvägrare mellan 1966 och 1989 intervjuades av den statliga myndigheten Vapenfrinämnden. Dess arkivmaterial finns bevarat på Krigsarkivet i Stockholm, där jag har tillbringat mycket tid de senaste nio månaderna.

Som väntat var pingstvänner den största religiösa gruppen som vägrade bära vapen under alla tre tidsperioder. Bland dem födda 1948, vilka i huvudsak blev inkallade till vapenfri tjänst 1966 och 1967, var 44 % pingstvänner. Bland dem födda 1952 och 1956 var andelen 38 %. Missionsförbundet kom alltid på andra plats, medan Baptistsamfundet, Svenska kyrkan och Örebromissionen konkurrerade om tredjeplatsen.


När man jämför antalet samvetsvägrare födda 1952 med medlemsantalet i respektive samfund år 1970, vilket Øyvind Tholvsen snällt delade med sig av till mig, visar det sig att pingstvännerna även var ett av de samfund som proportionellt hade flest samvetsvägrare i förhållande till sin storlek – endast överträffade av det betydligt mindre Adventistsamfundet – medan Svenska kyrkan hade proportionellt sett lägst andel vapenvägrare. De flesta av dem var präst studenter eller engagerade i Kyrkans Ungdom.


Precis som Pascal Andréasson har sagt var pingströrelsen en tyst pacifistisk folkrörelse. Trots att man sällan predikade om pacifism och Lewi Pethrus var starkt emot det valde tusentals pingstvänner att vapenvägra. Det var en gräsrotsrörelse som spreds effektivt utan hjälp av predikstolar, böcker och konferenser. Men hur gick det till? Och hur kunde det vara så utbrett när det inte stöttades av de högsta ledarna till särskilt stor grad? Ja, det är frågor som förundrade forskarna på konferensen, och precis vad jag tänkt ta reda på med min avhandling!

Det var så roligt att dela med mig av detta till andra forskare och många var väldigt nyfikna på hur pacifismen hade blivit så stor bland svenska pingstvänner. Och så fick jag reda på att Lewi Pethrus skrev en bok emot vapenvägran som aldrig publicerades, men som finns på Riksarkivet! Den ser jag mycket fram emot att läsa!

2 kommentarer

  1. Intressant är vad det kom sig att så många frikyrkopastorer så tidigt valde att bli samvetsömma. Flera jag lärt känna valde det ju redan på trettiotalet. När jag växte upp på femtitalet och sextiotalet var pastorn oftast en ledare som gick före när det gällde att leva ut det kristna livet, då ofta i form av Jesu bud i bergspredikan. Kan inte påminna mig att jag någonsin hörde någon predikan som tydligt propagerade för kristen pacifism. Det var dock vanligt med berättelser i predikningarna om deras tid som samvetsömma och vilka möjligheter detta innebar att evangelisera. Den pingstförsamling som jag nu tillhör bildades till stor del av samvetsömma som evangeliserade i vår bygd och där en av dem blev församlingens förste pastor. Pastorn var någon man såg upp till och ville efterlikna och eftersom de flesta pastorer var pacifister så trodde åtminstone jag att det var en naturlig del av kristen tro. När jag vägrade i 18 års åldern så vet jag det hade känts väldigt fel att göra något annat och hade min ansökan inte blivit godkänd så hade jag nog valt att skaka galler några månader. Idag förstår jag nog bättre att kristna kan komma fram till andra ställningstagande än vad jag gjorde då. Min egen pacifistiska övertygelse har dock fördjupats under min vandring med Jesus. Hans rakryggade hållning till en grym ockupationsmakt och korrupta judiska ledare och hans villighet att dö för en syndare som mig ger mig hopp om att Jesu seger på korset kan få även mig att älska fiendens soldater och förlåta deras ondska såsom min ondska blivit förlåten. Bara Kristi Kärlek kan övervinna mitt hat och min längtan efter hämnd.

    Gilla

  2. mördarna som sköt judar i Australien polisen dödade en av dom sårade en för att få stopp på dödandet…var det fel av polisen att använda vapen för att stoppa mer dödande av oskyldiga judar…

    Gilla

Lämna ett svar till Samuel Johansson Avbryt svar