Min svärmor Eva-Stina var med om ett mirakel julen 1982. Hon och hennes vän Lisbeth hade varit i Norge för att fira jul med Lisbeths familj, och sedan körde de bil söderut för att missionera i Belgien. Vägarna var hala av snömodd. De körde längs E6:an i Norge ner till Göteborg, där de skulle ta båten över till Danmark.
Plötsligt, när de körde där i snömodden, fick de sladd med bilen. Det var inget mitträcke och E6:an i Norge var ganska smal. På den tiden var det också mycket mötande trafik.
Lisbeth som körde bilen kunde inte häva sladden, så bilen slängde sig ut mot mötande körfält och de åkte rakt emot en annan bil. Eva-Stina såg skräcken i ansiktet på personen de höll på att frontalkrocka med. Det gick inte att få bilen på rätt spår igen.
Mitt i all den här skräcken ropade Eva-Stina: ”Jesus! Nu måste du hjälpa oss!” Och plötsligt stod bilen stilla vid vägrenen på höger sida vägen! Lisbeth var helt chockad och förstod inte vad som hänt. ”Jag rörde inte vid ratten!” sa hon. ”Jag höll den bara stilla. Jag gjorde ingenting.”
Hur gick det till? De visste att det inte fanns någon naturlig förklaring. Allt hade hänt på ett ögonblick. Gud hade flyttat på deras bil och räddat dem från en säker kollision.
Efteråt tänkte Eva-Stina ofta på hur starkt de hade känt Guds beskydd den dagen. När man ber om Guds hjälp, och han räddar en från något som är omöjligt att undvika, då förstår man att Gud är med också i de svåraste situationerna. Det var omöjligt för Lisbeth att hindra en krock, men Gud gjorde det omöjliga möjligt.
”Det glömmer jag aldrig så länge jag lever”, sa Eva-Stina till mig. Tack Gud! 🙌
Hela Pingsten 