Är det kristet att straffa invandrare som skaffar barn?

Nyligen hade regeringen en presskonferens med deras kelgris Sverigedemokraterna och berättade stolt att nu ska det bli svårare för invandrare att skaffa barn. SD:s migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling stod där tillsammans med tre politiker med tydlig kyrklig bakgrund: den tidigare Equmeniapastorn Jakob Olofsgård från Liberalerna, Svenska kyrkan-prästen Hans Eklind från Kristdemokraterna och finansminister Elisabeth Svantesson från Moderaterna, som har en bakgrund i Livets Ord.

Tillsammans presenterade de en lag som gör det svårare för människor som invandrar till Sverige att få del av centrala delar av socialförsäkringen.

Från den 1 januari 2027 måste den som bosätter sig i Sverige som huvudregel ha varit bosatt här i fem år innan personen får tillgång till bland annat barnbidrag, bostadsbidrag och föräldrapenning på grundnivå och lägstanivå. Kravet omfattar även stöd som omvårdnadsbidrag, merkostnadsersättning och garantiersättning till personer med sjuk- eller aktivitetsersättning.

Formellt gäller reglerna alla som bosätter sig i Sverige efter att lagen trätt i kraft. Eftersom bosättningstid inom EU och EES i många fall måste räknas med kommer de dock framför allt att drabba människor som kommer från länder utanför Europa.

Barnen ska bära kostnaden

Regeringen beskriver reformen som ett sätt att stärka ”arbetslinjen”. Tanken är att människor snabbare ska börja arbeta om tillgången till socialförsäkringen begränsas.

Men barnbidraget är inte lön. Det är inte ett pris som delas ut till föräldrar som har lyckats ta sig igenom arbetsmarknadens nålsöga tillräckligt snabbt. Det är ett stöd till barnfamiljer, avsett att bidra till barns försörjning.

Barn kan inte påverka hur lång tid det tar för deras föräldrar att få ett arbete. De kan inte påverka diskriminering, bostadssegregation, bristande språkutbildning, långsam validering av utländska examina eller det faktum att många nyanlända börjar sina liv i Sverige efter krig, förföljelse och traumatiska flykter.

Ändå är det barnen som får mindre pengar till mat, kläder, fritidsaktiviteter och en trygg bostad.

Barnombudsmannen varnade i sitt remissvar för att förslaget skulle få negativa konsekvenser för ett stort antal barn som redan befinner sig i utsatta situationer. Myndigheten hänvisade bland annat till danska erfarenheter där barn som påverkats av liknande reformer fått sämre skolresultat, deltagit mindre i förskolan och i högre grad hamnat i brottslighet. Barnombudsmannen ansåg dessutom att utredningen saknade en tydlig prövning av barnets bästa och en ordentlig bedömning av förenligheten med barnkonventionen.

Även Inspektionen för socialförsäkringen, Sveriges advokatsamfund, Svenska kyrkan, Rädda Barnen, Diskrimineringsombudsmannen, Jämställdhetsmyndigheten, SKR och flera andra remissinstanser avstyrkte förslaget. ISF menade att det till stor del saknades tillräckliga kunskapsunderlag för varför just dessa förmåner skulle omfattas. Flera remissinstanser varnade också för ökad utsatthet, arbetslivskriminalitet och ekonomisk brottslighet. Polismyndigheten pekade särskilt på risken att barn dras in i kriminalitet.

Regeringen och riksdagsmajoriteten kände alltså till riskerna. Ändå drevs lagen igenom.

Är det kristet?

För ett tag sen stod Hans Eklind, KD-politikern som alltså är präst, och förklarade i Aktuellt att det är ”kristet samhällsansvar” att utvisa barn och tonåringar till länder de inte minns. Eftersom han nu är så stolt över denna reform som straffar invandrare som väljer att få barn anser han gissningsvis att även det är en del av kristet samhällsansvar.

Jag håller inte med.

Bibeln är närmast tjatig i sin uppmaning att skydda den fattige, främlingen, änkan och det faderlösa barnet. Israeliterna påmindes om att de själva hade varit främlingar och därför inte fick behandla andra främlingar illa. Jesus placerade barnen mitt ibland sina lärjungar och identifierade sig med den hungrige, den hemlöse och den främmande.

Den bibliska grundhållningen är inte att de mest utsatta först måste bevisa sitt ekonomiska värde. Den är att människovärdet kommer före prestationen.

Kristet samhällsansvar kan naturligtvis innebära att uppmuntra människor att arbeta och bidra till det gemensamma. Men arbete främjas inte bäst genom att göra barn fattigare. Integration skapas inte genom att människor under sina första år i landet får sämre trygghet än sina grannar. Samhörighet byggs inte genom att staten säger till vissa barn att de ännu inte riktigt har förtjänat samma skydd som andra.

Den avgörande frågan är därför inte om arbete ska löna sig. Det bör det göra.

Frågan är varför barn ska betala priset när vuxna politiker vill demonstrera sin stränghet.

Och när en tidigare pastor, en präst och en finansminister med frikyrklig bakgrund ställer sig bredvid Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson för att försvara denna ordning, är frågan svår att undvika:

Är detta verkligen vad som menas med kristet samhällsansvar?