Klassiskt objektivt: De tidiga kyrkofädernas syn på försoningen

Jag läste en kurs i patristik, läran om kyrkofäderna, tidigare i vår och skrev några PM, bland annat ett om Tertullianus syn på militärtjänsten. Här är ytterligare ett sådant PM, om hur den tidiga kyrkans teologer såg på Jesu död på korset och försoningen mellan Gud och människa. Håll till godo!

Fyra fäder med sina änglakompisar

Fyra fäder med sina änglakompisar

De tidiga kyrkofädernas försoningssyn

Micael Grenholm

1931 publicerades Gustaf Auléns banbrytande bok Christus Victor, som internationellt sett förmodligen är en av de mest inflytelserika teologiska böckerna skriven av en svensk författare. Auléns tes var att det lite förenklat finns tre försoningsläror: den objektiva, den subjektiva och den klassiska. Medan debatten i Sverige sedan Missionsförbundets bildande hade handlat mycket om den objektiva kontra den subjektiva försoningsläran, menade Aulén att kyrkofäderna (och även Luther) hade stått för ett tredje alternativ, nämligen den klassiska försoningsläran, som primärt ser försoningen som Kristi seger över djävulen och mörkrets makter. Den objektiva försoningsläran, som primärt ser försoningen som att Kristus tar mänsklighetens straff på sig för att tillfredsställa Guds rättvisa, har sitt primära ursprung hos Anslem av Canterbury på 1100-talet enligt Aulén, och utvecklades senare av både katolska och reformerta teologer. Den klassiska försoningsläran är dock mer utbredd i ortodoxa kyrkan, då ofta i form av tanken på människans gudomliggörande genom Kristi människoblivande.

Auléns idéer har fått stor internationell spridning som sagt, så att såväl många teologer som internetbaserade encyklopedier skriver att den klassiska Christus Victor-synen var den som rådde bland kyrkofäderna. Mitt syfte med detta PM är att undersöka om så var fallet bland de tidigaste kyrkofäderna, närmare bestämt de som levde på 100- och 200-talen som berörde ämnet: flera av de apostoliska fäderna, Justinus Martyren, Irenaeus av Lyon, Tertullianus, och Origenes. Teologerna från 300-talet och framåt skrev förvisso mycket om försoningen, och Aulén hänvisar framför allt till dem när han argumenterar för sin tes, men jag har valt att begränsa mig till de första två århundradena dels av utrymmesskäl och dels för att undersöka om den påstådda betoningen på Christus Victor är något som oavbrutet kan spåras tillbaka till Bibelns tid eller om det är något som växte fram efterhand. Vissa författare som levde under samma period har exkluderats på grund av att de inte berör ämnet särskilt mycket, som till exempel Hermas Herden och Klemens av Alexandria.

Klassisk och objektiv försoningslära

Auléns verk var inflytelserikt, men för att få en förståelse hur hans försoningslärekategorier förstås idag väljer jag att hämta definitioner från antologin The Nature of the Atonement: Four Views, redigerad av James Beilby och Paul Eddy. Där beskriver Gregory Boyd, vars verksamhet länge kallades ”Christus Victor Ministries”, sin syn på den klassiska försoningsläran. Han menar att många försoningsläror kan vara sanna samtidigt och ser Christus Victor som ett perspektiv snarare än en lära som exkluderar andra försoningsläror, men han argumenterar för att den bör vara det dominanta perspektivet inte bara när det gäller synen på Jesus död utan också hans liv och bibelberättelsen i sin helhet (Boyd ss. 23-24). Han menar att detta var fallet i fornkyrkan och bör vara det idag, en överbetoning på den objektiva försoningsläran leder till en legalistisk och smått våldsam syn på försoningen där Fadern och Sonen vänds mot varandra snarare än att de förenas i kampen mot djävulen (ss. 46-47).

Thomas Schreiner beskriver i samma bok den objektiva försoningsläran (eng: penal substitution), som utgår från att Guds helighet är inkompatibel med människans syndfullhet, och att Guds vrede gör att han måste straffa syndaren (Schreiner ss. 73-77). Jesus tar dock mänsklighetens straff på sig och blir därmed ett substitut för människan så att Guds rättvisa tillfredsställs (ss. 82f.). Schreiner håller med Boyd om att Kristi död innebär seger över djävulen men menar att Boyds klassiska försoningslära missar att förklara varför Kristi död besegrar djävulen, något Schreiner menar att den objektiva försoningsläran förklarar (s. 52).

Med detta som bakgrund ska vi nu se om de tidiga kyrkofäderna lutade åt det ena eller andra hållet i sin försoningsteologi.

Klemens av Rom

Klemens nämner ett flertal gånger i sitt första (och enda äkta) brev till korinthierna Jesu död, och kopplar det till människornas frälsning. Kristi blod “utgöts till vår frälsning och skänkte botens nåd åt hela världen” (Kor. 7:4), därför ska de troende “vörda Herren Jesus, vars blog utgavs för vår skull.” (21:6). Mot slutet av brevet betonar Klemens återigen “Genom den kärlek, som han hade till oss, utgav vår Herre Jesus Kristus sitt blod för oss efter Guds vilja, sitt kött för vårt kött och sin själ för våra själar.” (49:6).

H.D. McDonald betonar att det är mycket svårt att restaurera Klemens försoningsteologi utifrån dessa kortfattade formuleringar, men konstaterar att det för honom finns mer i Jesu död än ett martyrexempel – Jesu blod “utgavs för vår skull” till “vår frälsning”, det är för Klemens en soteriologisk handling. Dock är det svårt att svara på om han tänkte sig detta utifrån Christus Victor, en objektiv försoningslära, båda två eller ingendera (McDonald ss. 118-119).

Ignatius av Antiokia

Inte heller Ignatius utvecklar ett särskilt långt resonemang om vad han trodde ägde rum när Jesus dog på korset, men när han berör ämnet kan vi urskilja några olika perspektiv. I sitt brev till trallianerna skriver han att Kristus dog för oss för att vi genom tron på hans död ska få dela hans uppståndelse (Trall. 2), i brevet till smyrnéerna att han dog för våra synder (Smyrn. 7).

Återigen är det väldigt svårt att dra systematiskt-teologiska slutsatser av detta, men det vi ännu en gång kan konstatera är att den centrala tanken som nämns inte är Kristi seger över djävulen utan att Kristus dött för människorna och deras synder, dvs. en substitutionstanke. Detta utesluter dock förstås inte att Ignatius skulle hålla med Christus Victor-perspektivet.

Polykarpos av Smyrna

Polykarpos citerar 1 Petr. 2 när han skriver att vi ska hålla fast vid “Jesus Kristus, som bar våra synder i sin egen kropp på trädet, som icke gjorde någon synd, och intet svek fanns i hans mun. Men för vår skull uthärdade han allt, för att vi skola leva i honom.” (Fil. 8:1). Han nämner också att Jesus “dött för vår skull och som för vår skull av Gud uppväckts.” (9:2).

Än en gång lyser substitutionstanken igenom, McDonald konstaterar att dessa versar explicit binder samman Kristi död med syndernas förlåtelse (McDonald s. 121). Men inte heller här kan en tydlig Christus Victor-tanke urskiljas.

“Barnabas”

Barnabasbrevet (som inte skrevs av Barnabas) slår fast att Kristus “utstått lidande för vår skull” (14:4) och att han “ämnade frambära Andens käril som ett offer för våra synder, för att också den förebild skulle fullbordas som givits genom Isak, då han burits fram till altaret.” (7:3). Innandess har författaren även skrivit “Ty därför uthärdade Herren att lämna sitt kött åt förgängelse, för att vi genom syndernas förlåtelse skulle renas, det är i hans reningsblod.” (5:1). Därefter citerar författaren Jes. 53:5, 7 om hur Herrens lidande tjänare “var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull”.

I Barnabasbrevet framstår substitutionstanken och även tanken på Jesu död som ett offer som renar människan från synd, ännu klarare. Ännu än gång så framställs Jesu död inte framför allt som en andlig strid med djävulen, utan som en händelse där Jesus dör för synden i mänsklighetens ställe. Dock kan vi inte veta vad ”Barnabas” tänkte om satisfikation, Guds heder/rättvisa och att det är Gud som utför det straff som Jesus tog på sig, saker som ofta ingår i den objektiva försoningsläran sedan Anselm och reformationen.

Brevet till Diognetus

Diognetusbrevet innehåller en mycket berömd utläggning av innebörden i Kristi kors. Det lyder:

Men när vår orättfärdighet nått sitt fulla mått, och det blev fullständigt uppenbart, att straff och död väntade som dess lön, kom tiden som Gud hade förutbestämt för att han i fortsättningen skulle visa sin godhet och makt. O vilken överväldigande människovänlighet och kärlek hos Gud! Han fattade icke hat till oss, stötte icke bort oss och fick icke heller agg till oss utan var långmodig och fördragsam. Han förbarmade sig och tog på sig våra synder, han utgav sin egen Son till en lösepenning för oss, den helige för de laglösa, den gode för de onda, den rättfärdige för de orättfärdiga, den oförgänglige för de förgängliga, den odödlige för de dödliga. Ty vad annat kunde överskyla våra synder än hans rättfärdighet? På vad annat sätt kunde vi, de laglösa och ogudaktiga, rättfärdiggöras än genom Guds Son allena? O ljuva utbyte, o vilket outrannsakligt verk, o vilka överraskande välgärningar! De mångas laglöshet skulle döljas i en enda rättfärdig, en endas rättfärdighet skulle göra många laglösa rättfärdiga! (Diogn. 9:2-5).

Detta stycke är oerhört intressant och det mest detaljerade bland de apostoliska fäderna när det gäller försoningsfrågan. Diognatusbrevets författare börjar med att beskriva människans orättfärdighet och att denna innebär ”straff och död”, men därefter beskriver han lyriskt hur Gud i kärlek och nåd tar på sig människornas synder, och utgav Kristus som ”lösepenning”. Detta har hos författaren en ersättande betydelse, det sker ett ”utbyte” där den syndfrie, odödlige och rättfärdige Kristus byter plats med de syndiga, dödliga, orättfärdiga människorna.

McDonald kommenterar att även om det finns oenighet kring om Diognetusbrevet verkligen presenterar en objektiv försoningslära såsom vi definierar den idag så är det få som vågar förneka att Diogn. 9 har en väldigt tydlig substitutionstanke med juridiska undertoner – människans orättfärdighet och laglöshet gör att hon drabbas av straff och död, men den rättfärdige och oskyldige Kristus tar hennes ställe så att hon går fri.

Justinus Martyren

I sin dialog med (den förmodade fiktiva) juden Tryfo har Justinus en utläggning om hur talet om att den som hängs upp på ett träd är förbannad i 5 Mos 21:23 går ihop med Kristi korsfästelse (Dial. 95). Justinus pekar först på att alla som inte följer lagen är förbannade enligt 5 Mos 27:26 och menar i paulinsk anda att detta gäller alla människor; sedan skriver han: ”If, then, the Father of all wished His Christ for the whole human family to take upon Him the curses of all, knowing that, after He had been crucified and was dead, He would raise Him up, why do you argue about Him, who submitted to suffer these things according to the Father’s will, as if He were accursed, and do not rather bewail yourselves? For although His Father caused Him to suffer these things in behalf of the human family, yet you did not commit the deed as in obedience to the will of God.” (Ibid.)

Även här finns en tanke på substitution, Kristus tar världens förbannelser på sig. Detta är dock inte samma sak som att Kristus är förbannad av Gud, menar Justinus: ”you suppose that He was crucified as hostile to and cursed by God, which supposition is the product of your most irrational mind” (93); “For the statement in the law, ‘Cursed is every one that hangeth on a tree,’ confirms our hope which depends on the crucified Christ, not because He who has been crucified is cursed by God, but because God foretold that which would be done by you all” (96).

Irenaeus av Lyon

Irenaeus antignostiska verk Adversus Haereses ägnar stor möda åt att harmonisera Gamla och Nya Testamentet och betona materians och inkarnationens godhet. Detta rinner över på hans beskrivning av försoningen. Irenaeus beskriver utförligt hur Adams synd gjorde att han förlorade sin rättfärdighet och odödlighet, och han menar att hela mänskligheten har del i denna synd utifrån att hela mänskligheten fanns i Adam (McDonald s. 127). Varje människa som föds är därmed en syndare. Räddningen kom genom Kristus som, enligt Irenaeus, förenar människorna med rättfärdighet och odödlighet genom att han som är rättfärdig och odödlig blev en människa (Adv. 3.19.1).

McDonald poängterar dock att det inte är så att inkarnationen enligt Irenaeus i sig självt är försoningen, som vissa har uppfattat honom (McDonald s. 128). Kristi död är en viktig del av botemedlet mot Adams fall, då Kristi lydnad intill döden på korsets träd tillintetgjorde Adams olydnad vid Edens träd (Adv. 5.29.1). Den mest centrala termen i Irenaeus försoningslära är recapitulatio (anakefalaiosis på grekiska), vilket kan översättas med att sammanfatta eller återställa. Kristus sammanfattade mänskligheten i sig själv så att det människan förlorat i Adam kunde återställas i Kristus (3.18.1). ”God recapitulated in Himself the ancient formation of man, that He might kill sin, deprive death of its power, and vivify man; and therefore His works are true.” (3.18.7).

Origenes

Enligt McDonald var Origenes den första kyrkofadern som utvecklade tanken på försoningen som en lösensumma, vilket enligt Gustaf Aulén var den populäraste varianten av den klassiska försoningsläran i fornkyrkan. Origenes frågar retoriskt till vem det var Kristus gav sitt liv till lösepenning för många (Mark 10:45), och svarar att det inte kan vara Gud utan måste vara den onde; och när denne försökte döda Jesus besegrades han istället då Guds kraft var starkare än hans (McDonald s. 142). I en kommentar till Rom 2:13 frågar han sig vem som sålde mänskligheten om den nu är friköpt av Kristus. Svaret på det, menar Origenes, är djävulen, som höll mänskligheten som fånge, och det pris han krävde var Kristi blod (Ibid.). Djävulen gjorde dock ett stort misstag då han inte insåg att Guds Son, efter att han hade köpt hans liv, faktiskt besegrade och återuppstod till livet igen för att sedan, vid tidens slut, besegra djävulen en gång för alla.

McDonald påpekar dock att detta perspektiv inte var Origenes enda på försoningen, utan han talade även om att Kristi död var ett blidkande offer. Han skriver att om det inte hade funnits någon synd hade Guds Son inte behövt bli ett ”slaktat lamm”, men sedan synden trädde in i världen var det nödvändigt att synden behövde ”blidkas” genom ett offer (McDonald s. 149). Därefter gör Origenes paralleller mellan Jesu död och levitiska offerritualer. Origenes betonar också att Kristus dog i människornas ställe med hänvisning till bland annat Jes. 53:5 och Joh 11:48-52 (Ibid.).

Både företrädare för den klassiska och objektiva försoningsläran kan alltså hämta stöd hos Origenes, men samtidigt blir han problematisk för dem som menar att dessa två läror står emot varandra och är oförenliga.

Tertullianus

Tertullianus tankar kring försoningen kretsade, enligt McDonald, kring begrepp som skuld, substitution och tillfredsställelse (satisfikation) (McDonald s. 153). Det sistnämnda var han den första teolog att använda sig av i sin försoningsteologi, något som senare kom att bli väldigt populärt i och med Anselm av Canterburys verk Cur Deus Homo? I De Fuga in Persecutiones skriver Tertullianus:

Why, in this very standing of yours there was a fleeing from persecution, in the release from persecution which you bought; but that you should ransom with money a man whom Christ has ransomed with His blood, how unworthy is it of God and His ways of acting, who spared not His own Son for you, that He might be made acurse for us, because cursed is he that hangs on a tree, — Him who was led as a sheep to be a sacrifice, andjust as a lamb before its shearer, so opened He not His mouth; but gave His back to the scourges, nay, His cheeks to the hands of the smiter, and turned not away His face from spitting, and, being numbered with the transgressors, was delivered up to death, nay, the death of the cross. All this took place that He might redeemus from our sins. (De Fuga 12).

Tertullianus betonade också substitutionstanken med ord som “Who paid others’ death by his own save the Son of God? For unto this he had come, that he, pure from offense and absolutely holy, might die for sins.” (De Carne, 5). Som sagt talade han också en hel del om satisfikation, men inte i samma mening som många senare teologer, som menat att Kristi död tillfredsställde Guds vrede genom att det straff som mänskligheten förtjänade överfördes på Kristus. Tertullianus menade istället att Kristi död inte är jämställt med synden straff, men det är tillräckligt för att mänskligheten ska gå fri från syndens straff (McDonald s. 155). Hans lidande på korset accepterades som en tillfresställelse, ett substitut för människans straff.

Diskussion

Hos de apostoliska fäderna Klemens, Ignatios, Polykarpos, författaren till Barnabasbrevet och författaren till brevet till Diognetus så såg vi att den klassiska försoningsläran såsom den beskrivs av Boyd inte alls är framträdande; striden mot djävulen och mörkrets makter nämns knappt i anslutning till Jesu död. Däremot är substitutionstanken väldigt tydlig, författarna betonar att Jesus dog i mänsklighetens ställe och flera av dem beskriver Kristus som ett offer. Guds rättvisa och vrede och dess tillfredsställelse, begrepp som varit centrala i modern objektiv försoningslära, nämns dock inte.

Justinus Martyren har också en substitutionstanke, även om hans främsta syfte är att visa varför Jesus är Messias och således inte förbannad utan utvald av Gud. Irenaeus har dock inte en särskilt tydlig substitutionstanke utan betonar rekapitulation och hur Jesus är Adams motsats. Origenes är den förste som tydligt predikar klassisk försoningslära, men som vi såg predikade han också objektiv försoningslära om att Kristi död är ett blidkande offer. Och avslutningsvis betonar Tertullianus substitution och inför begreppet satisfikation, dock med annan betydelse än vad det skulle få hos exempelvis Anselm av Canterbury.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Jag tror att vi bör inse att fäderna inte alls tänkte i kategorierna klassisk och objektiv försoningslära – dessa kategorier är ju inte äldre än Gustaf Aulén – och av allt att döma skulle de inte se någon motsättning mellan dem. Att Origenes använder sig av båda termeniologierna och bara det faktum att dessa försoningsläror aldrig debatterades kyrkofäder emellan tyder på att de både ansåg att Kristus besegrade djävulen på korset och att han tog mänsklighetens straff på sig.

 

Referenser

Boyd, Gregory: “Christus Victor View”, i Beilby, James & Eddy, Paul, The Nature of the Atonement: Four Views. Madison: InterVarsity Press, 2006, ss. 23-49.

McDonald, H.D., The Atonement of the Death of Christ: In Faith, Revelation and History. Grand Rapids: Baker Book House, 1985.

Schreiner, Thomas: “Penal Substitution View”, i Beilby, James & Eddy, Paul, The Nature of the Atonement: Four Views. Madison: InterVarsity Press, 2006, ss. 67-98.

Svenska citat från de apostoliska fäderna kommer från Olof Andréns översättning, utgiven 1967 på Verbum. Engelska citat från de fornkristna skrifterna är från Roberts-Donaldsons översättning, hämtat från http://www.earlychristianwritings.com/

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Author of Charismactivism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 25 april, 2014, in Frälsning och evigt liv, Kyrka och teologi and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink. 6 kommentarer.

  1. Tack Micael för ett intressant ämne. Mycket välskrivet.

    Jag fick till mig 2 Kor. 5:19
    ”Ty det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv”

    och

    1 Kor. 10:1-4
    ”Ty jag vill säga eder detta, mina bröder:
    Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses; alla åto de samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck — de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus.”

    I och med Jesu död på korset så fastställdes för hela mänskligheten den rätta och enda vägen till frälsning. Jesus är vägen, sanningnen och livet.

    Guds frälsningsplan är en återlösningsplan bort från syndens näste. Den Helige Ande i oss, sedan pingsten, Guds Ord som blir levande i oss, Gud i oss.

    Det gäller bara att tro Kristus som är Guds Ord.

    Guds frid
    lärjungen

    Gilla

  2. Johan Landström

    Intressant genomgång!
    Jag tycker dock inte att det är solklart utifrån din genomgång att kyrkofäderna ansåg att det var Guds straff som Jesus tog på sig. Speciellt inte när du skriver att ”synden behövde blidkas genom ett offer”. Synden är ju fienden och verkligen inte Gud.

    Mitt intryck av att ”Jesus bar våra synder i sin kropp” är snarare att han absorberade våra synder och bar dem in i döden. Istället för att låta synden fördärva oss lät Gud den fördärva honom själv.

    Gilla

  3. Alltså, det finns ju inget i din genomgång som tyder på att kyrkofäderna hade en anselmsk förstelse av försoningen. Man kan tro på ställförträdande utan att för den skulle tro att Jesus drabbas av Faderns vrede på korset.

    Gilla

  1. Pingback: Den tidiga kyrkans syn på rikedom och egendomsgemenskap | Hela Pingsten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: