Det kristna stödet för Tidö är som en självdestruktiv relation

”Ja, det kan man väl göra.”

Det var SD-ledaren Jimmie Åkessons svar när han fick frågan om man ska riva frikyrkor ”där det predikas osvenska värderingar som homofobi till exempel”. Sverigedemokraterna har i flera år argumenterat för att moskéer som sprider ”anti-svenska” och ”homofobiska” idéer ska rivas, och nu frågade Aftonbladets reporter My Rohwedder om detsamma gällde frikyrkor. 

Svaret var alltså ja. Jimmie tvekade inte ens.

Ryktet som inte var ett rykte

Detta har förstås skapat oro och stora protester bland Sveriges kristna eftersom det skulle utgöra ett enormt hot mot både religionsfriheten och äganderätten att ge staten möjlighet att riva gudstjänstlokaler baserat på vad som predikas i dem. Till en början tycktes SD obrydda om att Jimmies uttalande kunde skrämma bort frikyrkliga väljare från Tidöpartierna, SD:s presstjänst hade i fredags inte några andra kommentarer att ge till Åkessons hot om att riva ”osvenska” kyrkor annat än att ​​”det känns ganska tydligt vad som avses med osvenska värderingar”.

På söndagen ändrade dock SD ton. Partitoppen Julia Kronlid, som själv är frikyrkligt kristen, hävdade att det var ett ”rykte” att SD vill riva kyrkor. ”Nej, vi ska såklart inte riva frikyrkor” skrev hon på Facebook, bara för att paradoxalt nog sedan beskriva under vilka omständigheter SD vill riva frikyrkor: om de ”sprider våldsromantik, hat och uppmanar till terrorism. Där har Jimmie helt naturligt svarat ja.” Jimmie Åkesson själv har spridit Kronlids inlägg och skriver att hon har ”förstått det helt rätt”.

SD-ledamoten Alexander Christiansson, som är son till den legendariske frikyrklige rockmusikern Ulf Christiansson, argumenterade på samma sätt att det är ett ”osant rykte” att SD vill riva kyrkor samtidigt som han berättade att… SD vill riva kyrkor. Närmare bestämt de kyrkor som staten bedömer utgöra ett hot mot rikets säkerhet. ”Det är det som Jimmie menar”, påstår Christiansson.

Men det var inte det Jimmie Åkesson sa, och det som gör detta sverigedemokratiska försök till skademinimering så bisarrt är att de beskriver en korrekt återgivning av Åkessons ord som ett osant ”rykte” samtidigt som man inte förnekar utan tvärtom bekräftar att SD vill göra det möjligt att riva gudstjänstlokaler baserat på vad som predikas där.

Brott mot religionsfriheten

Naturligtvis är hat och hets mot HBTQ-personer, judar, etniska svenskar och andra grupperingar oacceptabelt, liksom antidemokratisk verksamhet. Men att försöka lösa det genom att staten bokstavligen river kyrkor och moskéer är ett brott mot både religionsfriheten och äganderätten. Det är dessutom fullständigt verkningslöst – en hatpredikant kan fortsätta sprida sitt hat även om en byggnad förstörs. 

Det enda som faktiskt motverkar spridande av antisemitism och annan hatförkunnelse är lagen om hets mot folkgrupp, som många sverigedemokrater ironiskt nog vill avskaffa. Att i stället prata om att riva kyrkor och moskéer som straff för det SD anser är ”osvenskt” öppnar dörren till ett fruktansvärt statligt förtryck av Sveriges miljontals gudstjänstbesökare.

Påståendet att det inte skulle gälla några faktiska kyrkor utan bara hypotetiska är svårt att ta på allvar när Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna gång på gång har kritiserat högst verkliga kyrkor i Sverige för att just bete sig osvenskt. SD har tidigare kritiserat kyrkor för att de har hjälpt flyktingar, papperslösa, EU-migranter och andra utsatta grupper av utländsk härkomst. 

På frukten känner man trädet

Faktum är att vi inte ens behöver spekulera i hur Sverigedemokraterna vill behandla kyrkor och kristna organisationer. Den senaste mandatperioden är den första någonsin som SD har haft ett betydande inflytande över svensk politik. Genom Tidösamarbetet har flera av SD:s politiska förslag blivit verklighet trots att de inte har ingått i regeringen.

Frikyrkliga väljare har länge varit överrepresenterade bland borgerliga väljare, inte minst hos Kristdemokraterna. Många har sett partiet som en garant för kristna värderingar i politiken och betraktat ett borgerligt regeringsalternativ som mer välvilligt inställt till kyrkor och kristet civilsamhälle.

Men som Jesus sa: av frukten känner man trädet (Matt. 7:16-20). Det räcker inte att tala fint om kristna värderingar, sådant behöver synas i praktisk handling.

Och tittar man på vad Tidösamarbetet faktiskt har inneburit för sådant som svenska frikyrkor historiskt har byggt upp och kämpat för blir bilden förvånansvärt dyster.

Stöden som försvann

Under Tidösamarbetet har statsbidraget till studieförbunden minskat med sammanlagt 500 miljoner kronor mellan 2024 och 2026. Folkbildningsrådet beskriver hur nedskärningarna påverkar både studieförbund och folkhögskolor runt om i landet.

Det här är knappast någon perifer fråga för svensk frikyrklighet. Studieförbund och folkhögskolor har i generationer varit en del av den infrastruktur där frikyrkor utbildat ledare, bedrivit kulturverksamhet, gett människor en andra chans till utbildning och skapat mötesplatser över klass- och generationsgränser.

Även samfunden själva har förlorat mycket pengar under Tidöregeringens styre. De fem största frikyrkosamfunden förlorar 2026 tillsammans omkring elva miljoner kronor i organisationsbidrag – nära hälften av vad de fick året innan. För Pingst pekade det preliminära utfallet på ett ras från ungefär nio miljoner kronor till 2,9 miljoner. Bakgrunden är de nya reglerna för statsbidrag, där betydligt striktare krav ställs på hur bidragsgrundande deltagare ska kunna dokumenteras.

Även det svenska biståndet till fattiga länder har minskat med åtskilliga miljarder. Kristna biståndsorganisationer har fått se långvariga finansieringsformer rivas upp och stödet begränsas, något som har fått många kristna biståndsorganisationer att protestera.

För en rörelse som i mer än hundra år har skickat missionärer, byggt sjukhus, skolor och utvecklingsprojekt och bekämpat fattigdom tillsammans med systerkyrkor i andra länder borde det rimligen spela roll.

Mer alkohol och färre flyktingar

Sedan har vi alkoholpolitiken. Den svenska frikyrkorörelsen växte fram sida vid sida med nykterhetsrörelsen. Frikyrkliga har förstås olika åsikter om alkohol i dag, men få kan förneka att kampen mot alkoholmissbruk hör till vår historia. Ändå var det Tidöregeringen som genomförde gårdsförsäljning och därmed gjorde alkohol tillgänglig för detaljhandel utanför Systembolaget för första gången på mycket länge. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna går alla till val på ännu mer lättillgänglig alkohol.

Abortpolitiken har för många frikyrkliga och katolska kristna varit ett argument för att rösta på Tidöpartierna istället för på de rödgröna. Ändå var det Tidöregeringen som drev igenom att skriva in aborträtten i grundlagen med hänvisning till att ”samtliga partier i riksdagen står bakom abortlagstiftningen”. 

Och så har vi migrationspolitiken. Frikyrkor över hela Sverige har gång på gång sett människor som döpts, blivit församlingsmedlemmar och bekänt kristen tro få avslag och utvisningsbeslut på bisarra grunder. I takt med att Tidöregeringen har gjort migrationspolitiken mycket ”stramare” har utvisningsbesluten för konvertiter ökat massivt.

Förvisso har regeringen nyligen beslutat att tillsätta en konvertitsamordnare på Migrationsverket, vilket förhoppningsvis kommer öka rättssäkerheten för konvertiters asylprocesser och minska de felaktiga utvisningsbeslut. Men det undergrävs av att Tidöregeringen också har minskat advokaters möjligheter att hjälpa asylsökande. 

Och för alla de kristna konvertiter som redan har fått felaktiga avslag är det nattsvart. Regeringen har aktivt försökt få fler länder att ta emot personer som Sverige vill utvisa. Under paroller om att ett ”nej ska vara nej” och att ”bekämpa skuggsamhället” har Tidöpartierna agerat för att polisen lättare ska hitta och fånga in papperslösa så att de kan utvisas, medan det blivit mycket svårare att söka asyl på nytt. Det drabbar tusentals kristna som fått felaktiga avslag av Migrationsverket. 

Som om detta inte vore nog har Tidöregeringen gett biståndspengar till Syriens jihadistiska regering och Somalias antisemitiska premiärminister för att deras länder ska ta emot fler personer som Sverige vill utvisa dit, inklusive kristna. Tidöregeringen har till och med inlett samtal med talibanerna för att öka utvisningar av bland annat kristna och kvinnor till Afghanistan.

Vad vinner kristna på Tidö?

Så frågan är vad kristna egentligen vinner på att stödja Tidöpartierna även om Jimmie Åkesson skulle backa från sitt hot om att riva våra kyrkor? När jag frågar kristna KD- och L-väljare hur de kan stå bakom Tidösamarbetet när det på så många sätt lägger krokben för kyrkliga verksamheter, slaktar kristet bistånd och leder till fler utvisningar av kristna till förföljelse får jag ofta samma svar: 

”Tänk hur illa det hade varit om KD och L inte varit med.”

Argumentet är alltså att Kristdemokraterna och Liberalerna fungerar som Tidösamarbetets samvete, en broms mot SD:s ambition att lägga ner biståndet, utvisa alla konvertiter och ödelägga klimatarbetet. Tack vare KD och L har Tidöpolitiken inte varit så hemsk som den hade kunnat vara, är argumentet.

Problemet med det resonemanget är ju att KD och L inte hade behövt vara en broms mot SD om de inte hade samarbetat med dem. Väldigt få saker av det jag har beskrivits ovan hade sannolikt genomförts av en rödgrön regering, åtminstone inte till lika stor grad.

Min erfarenhet är dock att många kristna Tidö-väljare är fast övertygade om att en rödgrön regering skulle vara ”kristendomsfientlig”. Många går så långt att de hävdar att Socialdemokraterna och i synnerhet Vänsterpartiet vill utradera kristendomen och montera ner allt kristet som i synnerhet frikyrkligheten har byggt upp.

Det är inte en helt ogrundad rädsla. Den socialistiska rörelsen har haft starka ateistiska strömningar. Det har funnits socialister som drömt om att religionen skulle försvinna. Kommunistiska regimer har utsatt kristna för fruktansvärd förföljelse.

Och medan Vänsterpartiet sällan hetsar mot kristna idag har partiet allvarliga problem med antisemitism bland flera företrädare och medlemmar, något som har blivit väldigt tydligt i media de senaste veckorna. Det ska inte ursäktas eller relativiseras. Antisemitism är lika oacceptabel när den kommer från vänster som när den kommer från den långa raden sverigedemokrater som avslöjats med antisemitiska konspirationsteorier och uttalanden.

Men att prata om att en rödgrön regering hade inneburit kristendomens död när både Centerpartiets partiledare och Miljöpartiets kvinnliga språkrör själva är kristna, när mängder med högt uppsatta politiker i de rödgröna partierna är kristna och när de sakpolitiskt stödjer trossamfunden och de kristna organisationerna mycket tydligare än vad Tidö har gjort de senaste fyra åren framstår skrämselretoriken om en rödgrön utradering av kristendomen som verklighetsfrånvänt.

Sanningen är ju att om ett parti verkligen hade velat bekämpa kristendomen, i synnerhet den frikyrkliga varianten, då hade det betett sig som Sverigedemokraterna. 

Att många frikyrkliga fortsätter att stödja Tidösamarbetet trots detta börjar faktiskt likna en självdestruktiv relation, där man om och om igen behöver intala sig att man står för det ”kristna alternativet” samtidigt som man ser kristna organisationer få allt större ekonomiska problem, kristna konvertiter utvisas till länder där de förföljs och politiker som siktar på ministerposter tala om att riva kyrkor som inte är staten behagliga.

Vad krävs egentligen för att den frikyrkliga lojaliteten till Tidösamarbetet ska brista?

Uppdatering: En förkortad version av denna text är nu publicerad i Sändaren.