Bloggarkiv

Är vi beroende av budord?

Vi verkar inte kunna avskaffa vår kärlek till regler och budord. Inte ens i en normkritisk tid. Normkritiken är en postmodern rörelse som marknadsför sig med att sanningen är relativ, eller att den inte finns, och att allt ska ifrågasättas. I Italien gifter sig en kvinna med sig själv. I Skåne kämpar en person för att bli accepterad som häst. Men parallellt med acceptansen för allsköns okonventionaliteter verkar en annan regelbok växa fram. Ungefär som att en sån där blyertspenna med suddgummi i ena änden används, och samtidigt som det ena raderas råkar pennan skriva på ett annat papper.

Förra veckan hade vi en mycket intressant föreläsning om gender och jämställdhet. Det är fruktansvärt hur systematiskt kvinnors prestationer inom akademien nedvärderas. Män med sämre kvalifikationer får pengarna för att de anses ha ’potential’, fastän kvinnor med överlägsen kompetens ansökt om samma finansiering. Men förutom det huvudbudskapet fångade en bisats min uppmärksamhet. Föreläsaren nämnde kort om hur ’lätt det är att säga och göra fel’ inom feminismen, både akademiskt och i vardagslivet. Vilka ord som anses kränkande. Vad som egentligen är feministiskt, förtryckande, befriande, ’empowering’.

Tidigare i veckan hade jag en annan konversation med en något yngre vän som menade att hen skulle bli dumförklarad om hen försvarade konceptet äktenskap som en vettig grej. Eller tron på en Gud.

01102014-JPA_2318 (2)

Read the rest of this entry