Som aktiv i flyktingfrågan blir jag, tyvärr alltför ofta, uppmärksammad på medmänniskor som fått besked om utvisning till hemlandet trots att Tortyr och Död med all säkerhet står och väntar på flygplatsen, redo att välkomna sin återvändande landsman/kvinna ”hem”. Informationen sprids smidigt och snabbt över internet och jag blir ofta förvånad över svenska folkets engagemang i frågan när jag ser hur protestsidor får flera tusen ”gilla” och hur man samlar in långa namnlistor via olika sajter och sidor.

Och det är ju jättebra! Fortsätt att gilla, dela och skriv under! Jag vet att Micael är väldigt duktig på att uppmärksamma namninsamlingar och organisationer som verkligen gör skillnad här på bloggen.

Men kanske håller du med mig i att det är lätt att engagera sig när det handlar om en digital namnunderskrift eller ett klick, men betydligt svårare att gå några steg längre och bli personligt engagerad. Det är lättare att klicka ”kommer” på ett event än att faktiskt dyka upp. Det är lättare att maila flygbolagen är att åka till flygplatsen. Detta gäller så klart inte bara i flyktingfrågan. En facebooksida med titeln ”Hjälp de hemlösa” kan få tiotusen gillningar och delas hundra gånger om. Men hur många av de gilla-klickande svenskarna skulle faktisk stanna till när en hemlös medmänniska ber om hjälp ute på stadens gator? Kanske har möjligheten att vara osynligt och opersonligt engagerad gjort tröskeln till personligt engagemang för andra människor högre än vad den tidigare varit.

I sin bok Den Oemotståndliga Revolutionen pekar Shane Claiborne på vikten av att bli personligt involverad. Jesus sa inte ” jag var naken, och ni gav kläder till Frälsningsarmén och de klädde mig”. Nej. Claiborne menar att det finns en poäng i att vi själva också går ut och bokstavligt talat mättar de hungriga, klär de nakna, ber för de sjuka och umgås med de ensamma. Jesu jordiska liv var kantat av konkreta kärlekshandlingar – den ena mer radikal än den andra. I bibeln får vi läsa om hur Jesus rörde vid de orena, umgicks med dem ingen ville veta av, helade dem som hade lämnats för att dö av sjukdom, tog sig an de övergivna och värnade om de fattiga

Jag tror att Jesus kallar oss att komma nära och räcka ut handen – inte att stå och vifta med plånboken på behagligt avstånd när vår nästa fallit omkull. Med det menar jag absolut inte att det är fel att skänka pengar till hjälporganisationer. Gör det för allt i världen!! Det finns otroligt många bra organisationer bestående av brinnande människor med hög kompetens, som skulle kunna hjälpa ännu fler människor om de fick in mer pengar. De vet vad som behövs göras och hur det ska göras och har möjlighet att finnas på platser som allmänheten inte kommer åt. Gud välsigne dem! Men jag måste ifrågasätta ett lärjungaskap där kärleken till vår nästa enbart sköts via autogiro den 25:e varje månad.

Först när vi samtalat med vår nästa kan vi på allvar vara en röst för dem som inte har något att säga till om. Först när vi har slagit oss ner vid vår nästas sida kan vi på allvar stå upp för den som blivit nedsparkad. Först när vi delat vår nästas nöd kan vi på allvar synas för den som tvingas hålla sig gömd. Mer konkreta kärlekshandlingar i Jesu efterföljd till det distanserade västerländska folket! Amen.