Den 11 augusti kommer aktivisten och författaren Shane Claiborne till Frizon och talar i Ladan. Missa inte det!
När hans bok The Irresistible Revolution – Living as an ordinary radical (på svenska Den oemotståndliga revolutionen) kom ut för första gången 2006 och tog unga kristna med storm var jag ganska omedveten både om vem Jesus var och om världens krig och orättvisor, och den passerade mig obemärkt förbi. Idag vet jag lite mer. Läsningen av 10-årsutgåvan (som inte verkar finnas på svenska, men det som finns är gott och väl tillräckligt) är ändå en häftig upplevelse, och den är minst lika aktuell idag. Den påminner mig om hur lite jag fortfarande känner min mästare, och det är underbart utmanande!
Författaren strävar efter att följa Jesus som ”vanlig radikal”. ”Vanlig” för att markera att vem som helst kan vara det. Man behöver inte vara ett ”helgon” men bör inte heller vara ”normal” som den som anpassar sig efter denna världen. ”Radikal”, eftersom man då utgår ifrån sina andliga rötter istället för att välja mellan konservativ och ickeaktivistisk eller liberal och oandlig. Kort och gott det bästa av två världar- som ”hela pingsten”!
Han förklarar att boken utgörs av berättelser, för det är genom berättelser som människor blir förvandlade, inte genom ideologier och principer. Och som han berättar. Han berättar om solidaritetsaktioner för hemlösa familjer i en övergiven kyrka, om att erfara Gud hos leprasjuka i Calcutta, och om olagliga nattvardsfiranden i en park i Philadelphia. Liksom om jubelårsfirande på Wall Street.
Vi får ta del av gripande möten i Irak, mitt under USA:s bombningar. En gatupojke som blir god vän med Shane. De skojar och de gråter ihop (som Rom 12:15). En biskop som efter ett stort ekumeniskt möte med hundratals kristna i Bagdad fick upplysa Shane om kyrkans geografiska rötter, och med sorg och ödmjukhet förklarade att de skulle be för kyrkan i USA att verkligen vara kyrka, för de kristna i Irak trodde (förstås) inte att Gud ville befria irakiska folket med kriget. Han sa det självklara: ”Vi tror att ‘saliga är de som skapar fred'”. Bara läsningen av detta rörde mig till tårar, förstår att Clainborne grät på plats. ”Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra kroppsdelarna med den” (1 Kor 12:26 får ny innebörd).
Språket är lekfullt och liksom dansar fram. Kanske hade budskapet tjänat på att boken hölls lite kortare och mer kärnfull. Eller också är det jag som stundvis har fel ambitioner med min läsning. Denna bok ska nog inte sträckläsas utan hellre läsas långsamt, några avsnitt i taget. Högläsas då och då. Boken är lättläst (bortsett från hans amerikanska slanguttryck) men samtidigt så full av utmanande guldkorn att jag gladeligen stannar upp och reflekterar för varje avsnitt. Återvänder till godbitarna och referenserna. Stryker under viktiga citat (typ som att evangeliet ”comforts the disturbed and disturbs the comfortable”).
Många fotnoter pekar på väldigt spännande aktioner och rörelser, och hans kommentarer i 10-årsutgåvan fyller ut med extra humor och självdistans. Anekdoter och livsberättelser bildar en sprudlande och färgsprakande målning av kreativ kärlek. Shane återkommer till samma teman gång efter annan. Som för att understryka att vi aldrig bör tröttna på att läsa om den skandalösa nådens förvandlande kraft. Eller hur Gud vänder upp och ner på våra föreställningar.
Så hur lever en vanlig radikal? Han eller hon lär känna människor på riktigt, bygger relationer vart han än går. Finner syskon där andra bara ser främlingar. Ser skönhet hos de förkastade och ondska hos de beundrade. Går långt för att verkligen få upptäcka mänskligheten i andra och på djupet identifiera sig med de vredgade och de sargade. Hans liv är inte en dans på rosor, det är en dans med Gud- och det är både farligt och tryggt på samma gång. Och mitt bland allt allvar och all insikt finns så mycket avväpnande skoj och humor. Det träffas jag extra starkt av. Vi kan se att även Jesus var fylld av glädje (Ps 45:8, Joh 17:13) och finurlighet (som i Matt 17:24-27).
Om och om igen blir jag påmind om att livet ska levas i gemenskap. Med Gud. Med vanliga radikala. Och med de fattiga. På så vis väcks förvandlande kärlek till liv. Och inte bara i oss själva. För ”de flesta kan säga nåt om vad kristna tror, men inget om hur kristna lever. Vi har inte visat världen ett annat sätt att leva. Kristna lever i princip som alla andra, men stänker in lite Jesus här och där på vägen.” Citat som dessa manar oss till omvändelse. I sin egen undersökning av självidentifierade hängivna Jesuslärjungar såg han en enorm klyfta mellan tro och praktik: 80% trodde att Jesus hängde med de fattiga, 2% gjorde det själva. Han betonar att intellektuell tro inte är oviktig, men att den måste färga hela ens livsstil. För ”när de fattiga möter de rika, tappar rikedomar i betydelse. Och när de rika möter de fattiga får vi se slutet på fattigdom.”
Magnus Malm (som för övrigt skrivit förord till senaste svenska översättningen) har sagt att man kan drivas av besvikelse eller av längtan. Den som är frustrerad med sakers tillstånd måste välja väg. Stå ut eller kämpa glatt. Odla besvikelse och du får skörda bitterhet, odla längtan och du får skörda glädje och tacksamhet. Typ.
På sin jakt efter sann kristendom väljer Claiborne längtans väg. Just i den nämnda glädjen märks det så tydligt. Varje sida andas drömmar om en annan värld, och det är barnens och de krigströttas drömmar. Det smittar! Jag speglar mig i hans och hans medradikalas frustration över kyrkan i rika länder som USA och Sverige. Och över vår feghet och privilegier. Men jag vill för allt i världen drivas av längtan jag med. Träna mig i konsten att förmedla obekväma sanningar med både skärpa och nåd. En annan kyrka är möjlig, den är redan här.
Låt dig ryckas med i revolutionen du med. Låt oss dansa och drömma, och leva som om drömmen redan är här. Länge leve kung Jesus!
Hela Pingsten 