På bokrean i Stockholm snubblade jag över boken ”Gud är inte ett främmande namn”. Jag började läsa baksidan och orden ”om bön som motståndshandling, om det grundläggande radikala i att erkänna en annan världs möjlighet och om en tro som inte har lov att vända bort sitt ansikte från det lidande som pågår runt omkring oss” tog tag i mig.
I poesins och dagbokens form delar författaren Kristian Lundberg sitt hjärtas tro och ett engagemang för utsatta människor som är djupt kristet. Utgångspunkten är att Gud är på de svagas och förtrycktas sida. Matteus 25 ekar i orden om att ”kärleken lär oss att den som fryser ska få bli varm. Solidariteten lär oss att den som hungrar ska få bli mätt.”
Jag blev djupt berörd över det som skrivs om människovärdets okränkbarhet och om författarens engagemang för människor som tigger och människor på flykt.
Lundberg kommer gång på gång tillbaka till några av Bibelns berättelser, bland annat berättelsen om Lasaros som uppväcks från de döda och påminner om att det mitt i den mörkaste natt finns ett hopp.
Lundberg delar också berättelser om den tidiga frikyrkorörelsen och hur politiskt radikalt den var i att inte göra skillnad på människor och att ordet förkunnades av vanliga människor. Han lyfter fram tidig frikyrkorörelse som en förebild och betonar hur samhällsomstörtande det var att läsa och tolka Bibeln i enkla husgrupper, konventiklar, i ett hierarkiskt religiöst system där detta var förbjudet.
Boken handlar om att gå dopets väg och om friheten som finns i att underordna sig Kristus. Den handlar också om Guds solidaritet med samhällets svagaste och mest utsatta. Den handlar om ”att lyda Gud mer än gränspolisen” och om att leva i Guds system snarare än efter samhällets, och arbeta för Kristus i världen.
Kristus finns på Förvaret där människor försöker överleva i väntan på att deporteras mot en okänd framtid. Kristus finns vid alla gränsövergångar, vid alla stängda passager, han finns vid alla stängda dörrar, vid alla avslag och på alla platser där det omänskliga blir en norm.
Vidare handlar boken om att nåd, kärlek och solidaritet aldrig endast kan vara abstrakta begrepp utan måste vara konkreta, synliga, bli kropp. När vi uttrycker en tro på Guds kärlek måste den få sitt utlopp i kärlekens handlingar.
Jag tänker att kärleken och nåden framför allt blir synlig när vi överskrider gränserna för vår egen trygghet, när vi vågar lämna den egna bekvämligheten… Solidariteten har samma rotsystem som kärleken. Den lever i det konkreta, i överskridandet av jagets gränser.
Bön beskrivs som något radikalt som är att å ena sidan säga att vi inte klarar oss själva, att vi ger upp inför Gud – och att vi samtidigt säger att trots att vi inte klarar oss själva, ger vi inte upp inför världens orättvisor.
Boken tar tydligt avstånd från en ekonomisk syn på människan som någon som ska vara en kugge i ett maskineri, och lyfter fram människovärdets okränkbarhet, och Lundberg skriver att vi ”ska låta kyrkans röst tala om vår rätt till att vara människor, inte objekt, inte siffror. Vi är människor.”
Frågan ”Ska jag ta vara på min broder?” kommer tillbaka många gånger i boken. Svaret är alltid ja. Vi har ansvar för varandra. Lundberg delar en vision av vad det kan innebära att som församling ta socialt ansvar:
Vi ska bistå, gömma och förmedla – vi ska undsätta, rädda – och skapa en plats i världen där nåden är konkret, som en säng för den som är hemlös, en fristad för den som är hotad. Detta är villkorslöst. Detta är att vara kristen.
Framför allt tycker jag att boken är en stark berättelse på det sättet att författaren lever med bibeltexterna och läser sin samtid genom dem. Jag tror att vi behöver lära oss det, att leva med texten. Att göra det kan ge oss Guds perspektiv på situationer, och lära oss att säga ifrån när människor behandlas omänskligt och reduceras till kostnader eller objekt.
Boken har även recenserats i Svenska Dagbladet under rubriken ”Den kristna tron får politiska konsekvenser” och i Dagen.
Hela Pingsten 