Bloggarkiv

Är vi beroende av budord?

Vi verkar inte kunna avskaffa vår kärlek till regler och budord. Inte ens i en normkritisk tid. Normkritiken är en postmodern rörelse som marknadsför sig med att sanningen är relativ, eller att den inte finns, och att allt ska ifrågasättas. I Italien gifter sig en kvinna med sig själv. I Skåne kämpar en person för att bli accepterad som häst. Men parallellt med acceptansen för allsköns okonventionaliteter verkar en annan regelbok växa fram. Ungefär som att en sån där blyertspenna med suddgummi i ena änden används, och samtidigt som det ena raderas råkar pennan skriva på ett annat papper.

Förra veckan hade vi en mycket intressant föreläsning om gender och jämställdhet. Det är fruktansvärt hur systematiskt kvinnors prestationer inom akademien nedvärderas. Män med sämre kvalifikationer får pengarna för att de anses ha ’potential’, fastän kvinnor med överlägsen kompetens ansökt om samma finansiering. Men förutom det huvudbudskapet fångade en bisats min uppmärksamhet. Föreläsaren nämnde kort om hur ’lätt det är att säga och göra fel’ inom feminismen, både akademiskt och i vardagslivet. Vilka ord som anses kränkande. Vad som egentligen är feministiskt, förtryckande, befriande, ’empowering’.

Tidigare i veckan hade jag en annan konversation med en något yngre vän som menade att hen skulle bli dumförklarad om hen försvarade konceptet äktenskap som en vettig grej. Eller tron på en Gud.

01102014-JPA_2318 (2)

Read the rest of this entry

Släng ut orgeln

Medeltidsinstrument

Medeltidsinstrument

Sigfrid Deminger orsakade som många av er vet en debattstorm i den lilla frikyrkobubblan om vart vi är på väg genom en debattartikel han skrev för tre månader sedan, och jag kommenterade den flera gånger, till exempel här. Deminger sa i princip att frikyrkans lågkyrklighet är skadlig på många sätt, det bär inte, så därför hade han gått med i Svenska kyrkan för att njuta av högkyrklighet istället. Idag har Dagen publicerat en ny debattartikel av Deminger där han resonerar kring Gudstjänsten, hur den ska firas med vördnad och ta vara på det mångtusenåriga arv kyrkan bär på. Jag håller helt och hållet med om detta, lågkyrkligheten har onekligen varit dålig på att ta vara på forna heligas erfarenheter och insikter. Även om saker som kyrkans liering med makten inte är en god tradition har jag lärt mig riktigt mycket av Gudsmän och Gudskvinnor från 300-, 1200-, 1500- såväl som 1900-talet. Eftersom kyrkan i Sverige inte direkt är optimal utan inne i en rätt stor kris måste vi lära oss av dem som den Helige Ande gjort mäktiga saker genom.

Men. Deminger använder detta som argument för att kyrkan ska bevara musik och kultur från århundraden tillbaka. ”Den kristna kyrkan bär en oöverblickbar kulturskatt vad gäller sånger och musik. Denna skatt förs vidare tillsammans med de bidrag varje ny generation kan ge.” Och vad innebär det rent konkret? Ja, att Deminger klagar över orgelns avskaffande inom frikyrkor, till exempel. Han är inte fientlig mot ny musik, men tycker att det gamla borde finnas kvar parallellt med det gamla. Likaså vill han ha kvar ”psalmer och sånger som över tid prövats av många människor”.

Då jag är väldigt inspirerad av Vineyardrörelsen tänker jag spontant på att rörelsens grundare John Wimber, som för övrigt var jazzmusiker, talade om att Evangeliet måste göras kulturellt relevant. Han var en fantastisk evangelist – han förde personligen över tusen människor till tro på Jesus under sin livstid – och tillsammans med att låta Anden bekräfta Evangeliet med under och tecken, och genom att plantera nya församlingar, var den kulturella relevansen en nyckelfaktor för att människor ska komma till tro på Jesus. Vineyard var ledande i att införa den nya lovsångsstil som är dominant i många frikyrkor idag. Helt enkelt för att vanligt folk inte relaterar till orgel och hundraåriga psalmer.

Read the rest of this entry