Jag läste en gång en bok, där en kristen präst och själavårdare som var på resa, tog upp en liftare i sin bil. Jag minns inte historien ordagrant, men ungefär såhär var det; När liftaren förstått att det var en kristen präst som satt bakom ratten sa han ”Du är alltså en expert på konflikter?” Prästen blev mycket förvånad och undrade ”Hur menar du då?” varpå liftaren svarade ”Handlar inte kristen tro om det? Att Jesus kunde förlåta människorna deras brott, i första hand mot Gud, men även de brott de begår mot varandra? Han gick in i både de stora och små konflikterna i världen, och visade på en lösning, en väg till försoning och fred…..eller har jag fel?” Den frågan och konversationen blev en ögonöppnare för prästen och början till författandet av boken.

Vi kristna borde vara experter på försoning. Det var ju det som Jesus kom till vår värld för. Försoning är möjlig! Mellan människan och Gud. Men också mellan människor! Man kan ju kanske, som liftaren gjorde, kalla det för att Jesus var expert på konflikthantering. Alltså borde också vi vara det. Men det är vi tyvärr inte så kända för. Tvärtom. Som arbetsplats har församlingar ofta stora problem. Och även i relationerna mellan församlingsmedlemmar finns mycket svårigheter. Mycket sår, som aldrig reds ut. ”Man ska ju vara snäll” och inte ”bråka”.

Men kanske är sanningen den att vi är konflikträdda? Kanske till och med mer än genomsnittet.

En brist på undervisning kan säkert vara en bidragande orsak till rädslan. Vi vet helt enkelt inte vad vi ska göra med våra ”negativa” känslor och hur vi ska hantera konflikter. Vi har sällan eller aldrig fått lära oss det. Vare sig hemma eller i skolan. Och inte heller i församlingarna. Det är inte något som man brukar höra predikningar om, eller som tas upp i undervisning. Read the rest of this entry →