Gästinlägg av Isabel Wåland, ursprungligen publicerat på hennes Facebook.
Just nu pågår det en auktion på Tradera med en tavla föreställandes debattören Markus Birro. Men det är inte bara Markus Birro. På tavlan finns även hans exfru Jonna Vanhatalo. Men det är inte bara hans exfru. För tavlan har också ett hål som enligt försäljarens aka exfruns utsaga ska ha kommit i ren ilska av ett knytnävsslag. Beskrivningen av auktionsobjektet avslutas ”Allt överskott efter betalda skulder skänkes oavkortat till andra kvinnor för att hjälpa dem komma på fötter ekonomiskt efter skilsmässor från snåla rövhattar.”
När jag såg detta på torsdagsmorgonen satt jag och fnissade för mig själv och lajkade med hjärtan och glada emojis. Men efter att ha delat med mig av auktionen med en förälder i min sons klass svarar hon tveksamt att detta hade varit roligare om de inte haft barn.
Bam. Då slog det mig hur osmakligt detta är. Men också hur symtomatiskt det är för vår tid. Både att jag tycker att det är helt naturligt, ja till och med roligt, att man hänger ut sitt barns pappa på nätet och att sedan en form av kulturelit sitter och skadeglatt budar och delar auktionen. Jag tror att de flesta vill skydda sina egna barn mot att ta del av upprivna och trassliga separationer. Varför skall denna byk tvättas offentligt? Varför vill vi skratta åt deras misär?
Jag tänker att dessa människor blir till vår tids narrar, en underklass som man kan skratta åt. Man älskar dem förvisso – men bara så länge det inte är vår egen syster eller bror. Det påminner mig om den cyniska voyeurism som kom till uttryck i en debatt i SVT angående Paradise Hotel 2014. I programmet fanns en positivt inställd kulturelit, representerades av Matilda Berggren på SR och Alex Dominci på Kulturhuset, som jämförde fenomenet med ”såpopera” (en tv-serieform baserad på manus och påhittade karaktärer) och att detta ”bara är verkligheten”.
Men skall verkligheten vara underhållning? Vems verklighet och ångest är underhållning? Att den f.d. deltagaren Cimon Lundberg uttryckte en känsla av att vara en marionett i en underhållningsfabrik var inte något man tog hänsyn till, här var ”tolkningsföreträdet” inte längre en relevant aspekt av debatten.
Och visst, nu har Birros exfru själv lagt ut auktionen, men det är fortfarande i den ångest och frustration som bara den som gått igenom en separation med sina barns far vet vad det är. Och barnen har inte bett om att få sina föräldrars bråk som offentligt underhållning. Om vi då betraktar media- och kulturvärlden som den elit som sätter agenda (eftersom det ju de facto är dem som styr utbudet) så är det rätt smaklöst hur denna elit sitter och myser till andras elände.
Hela Pingsten 
En kommentar