Bloggarkiv

”Särkalk” och andra obegripliga kristniska ord

Nytt avsnitt av Jesusfolket! Kristna pratar så konstigt ibland! Vi reder ut vad populära ord i den kyrkliga jargongen betyder och försöker utse Sveriges mest kristniska begrepp. Vilket kristet ord tycker du är mest obegripligt?

Ladda ner MP3-filen här.

Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!

Samhällsengagerad=profetisk?

Jag har ofta, senast bara för några timmar sedan, stött på ett språkbruk som kallar samhällsengagerade kristna som talar ut för de fattigas rättigheter och pekar ut missbruk i maktens korridorer, för profetiska. Jag tycker fenomenet är mycket intressant eftersom ett karismatiskt uttryck beskriver en aktivistisk handling. Och jag vet att flera som använder det är inte särskilt involverade i karismatik eller kallar sig inte ens karismatiker. Förhoppningsvis kan detta språkbruk dock vara en bro till att de börjar sträva efter Andens gåvor i överflöd.

Bakgrunden till att man betecknar samhällsengagerade kristna som profetiska är förstås att många profeter ägnade sig åt att kritisera makten och de rika. Till exempel profeterar Amos:

Hör därför,
ni som trampar på den fattige
och tar ifrån honom hans säd
som skatt:
Ni bygger hus av huggen sten
men skall inte få bo i dem,
ni planterar ljuvliga vingårdar
men skall inte få dricka vin
från dem.
Ty jag vet att era överträdelser är många
och era synder talrika,
ni som förtrycker den rättfärdige
och tar mutor
och i porten hindrar de fattiga att få rätt. (Amos 5:11-12)

Read the rest of this entry

Bör vi slopa snacket om väckelse?

Första gången jag hörde ordet väckelse tyckte jag att det var stört. För det första lät det uråldrigt, med en böjning av ”väcka” som borde upphört 1850. För det andra fanns det inte i Bibeln. Varför envisades vissa kristna med att använda ett så gammaldags och obibliskt ord?

Så småningom förstod jag varför. Väckelse är ett kyrkohistoriskt ord precis som reformation eller frikyrka, som uppkom på 1700- och 1800-talet när man ville namnge det häpnadsväckande skeende som skedde när metodismen drog fram och förde mängder till tro eller när Det Stora Uppvaknandet förvandlade USAs religiösa karta för alltid. Man beskrev en process när kyrkan går från att vara sovande, avdankad och ljum till att bli levande, verksam och brinnande. Kyrkan vaknade och återgick till Bibeln. Och det var fullkomligt underbart.

Det är ju inte direkt det vi upplever i Sverige. Här krymper kyrkan och blir alltmer sekulariserad. Då kan man reagera på två sätt: antingen accepterar man det och resonerar att Gud kanske inte vill att vi ska ha väckelse, eller så ber och arbetar man hängivet för att vi ska uppleva väckelse igen. Jag har läst massvis med väckelserapporter, förra året studerade jag på frivillig basis stora delar av den karismatiska kyrkohistorien, och det var när jag läste om väckelsen på Azusa Street, som satte igång hela den karismatiska rörelsen (se klippet ovan), som jag insåg: vi måste ha detta. Vi måste gå tillbaka dit vi kommer ifrån. Vi måste ha väckelse.

Och i mina sammanhang har det välkomnats oerhört. Min församling satte igång en ekumenisk bön för väckelse en gång i veckan, Pannkakskyrkan som jag är aktiv i har väckelse i ungdomsvärlden som uttalad vision, Sthlms bönehus ber ivrigt för väckelse, bönegrupper jag är med i på Facebook ber för väckelse – överallt enas vi i att deklarera att Apostlagärningarna inte är en utopi, att kyrkan inte mår bra när så få kommer till tro och när så få under sker som i Sverige utan att vi behöver en sådan väckelse som Gud så många gånger sänt i forna tider.

Read the rest of this entry