Varför är kristna så ointresserade av bistånd?

Jag berättade häromdagen för en kristen broder om att jag är med i en diakoniagrupp. ”Diakonia…” sa han, ”har det med socialt arbete att göra, eller?” Jag förklarade att det var en organisation som hjälpte fattiga. ”Okej… är det inlandsmission eller utlandsmission?”

Man kan väl inte klandra någon bara för att han inte råkar känna till en och annan biståndsorganisation. Men nu gick den här killen tredje året på utbildningen för pingstpastorer! Bör man då inte känna till vad för kristna biståndsorganisationer som finns? Bistånd är en oerhört viktig del i vårt liv som kristna, det är inget tillval utan något man ska engagera sig i. Hur skulle det låta om en pingstpastor sa ”EFK… är det en kyrka, eller?”

Jag vill inte klanka ner på just den här killen, snarare på PTS som inte undervisar om vad det finns för kristna biståndsorganisationer. Och snarare på kyrkan i allmänhet. Det råder en skrämmande okunnighet bland kristna när det gäller bistånd. Och oengagemang. I en skolgrupp som är kopplad till en biståndsorganisation är jag den enda som är med i både den och kristna skolgruppen. Jag tycker det är hyckleri. Det är inte acceptabelt.

Det måste informeras mer om biståndsdebatten och fattigdomsläget i kyrkan! I min Pingstförsamling säger man inte ett knyst om vad kollekten går till, man säger bara ”Ge till Guds verk”. Och då ansvarar man för mission i bl a Zimbabwe och Israel, ställen som behöver enormt med hjälp och som man kan föreläsa om i flera timmar. Jag slår vad om att hälften av församlingmedlemmarna inte vet var Zimbabwe ligger, än mindre vilka oerhörda akuta behov det landet behöver (för nåt år sen var det världens fattigaste, farligaste och mest fruktansvärda land, nu har det dämpat sig något men är fortfarande ett förfärligt ställe att bo på). Nu ger många församlingsmedlemmar pengar ändå, men jag är övertygad om att det inte bara krävs ekonomiskt stöd utan opinion och engagemang för zimbabwes folk, och det kan bara fås om man informerar om deras situation.

Nu bör nämnas att det är främst frikyrkan jag tänker på. Svenska kyrkan, som för övrigt öppnar kyrkomötet idag, håller på vissa punkter nästan på att förvandlas till en biståndsorganisation. Där behöver Bibeln och Jesus predikas. Men i frikyrkan försöker man fokusera på Bibeln och Jesus men samtidigt skala av de sociala texterna. Det behövs en helhet! Vi behöver både andlighet och fattigdomsbekämpning, både mission och socialt arbete! Varför ska kyrkan ständigt envisas med att betona det ena men inte det andra??