Unicef gav mig en tankeställare när de lite apropå skrev, i och med att man gav en gåva till dem, att de hjälper där behoven är som störst, inte på förhand utvalda fadderbarn. Inte för att idén med fadderbarn skulle vara destruktiv, den är i allra högsta grad kärleksfull och god, dock inte lika effektiv som när man låter behoven, istället för identiteten, styra. Fadderbarnsprincipen syftar oftast till att låta människor i u-länder leva nästan på i-landsnivå, medan det förstås är bättre att många får gemensam höjd nivå än att få, utvalda får högre höjd nivå. Carolas tanke är god, men när hon köper en parfym till sitt fadderbarn i Haiti för en summa som kunde gett mat åt ett tiotal andra människor i landet handlar hon faktiskt omoraliskt – hon låter folk gå hungriga fast hon kunde stoppat det.
Hela Pingsten 
Nämen menar du. Det finns nåt som är ännu bättre. Skatt, kallas det.
GillaGilla
Överlag sett när det gäller svensk kristenhet får jag mina tvivel mellan varven när man själv är tvungen att leva på bidrag och kämpar förtvivlat med att få pengarna att räcka månad för månad när jag har en gamal mor som får spinga med överbliven mat och arbetskompisar som i barmhärtighet delar med sig av sin matlåda på lunchen. Då undrar man om sina så kallade brödrar och systrar speciellt pastorer och präster där vissa tycks lever som små kungar.
Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.
GillaGilla