Det är ständigt två diken vi måste akta oss för: andlighet utan aktivism och aktivism utan andlighet. Det handlar inte om att vi ska akta oss för andlighet och aktivism. Tvärtom, det kyrkan och världen behöver idag är kristna som är 100 % andliga och 100 % aktivister, kristna som är lika karismatiska som Jesus och lika engagerade för fred och rättvisa som Jesus. Karismatik och aktivism är inte två motpoler, tvärtom är de tätt, tätt sammanflätade. Båda är nämligen kärlek satt i handling. När man ber för sjuka, driver ut demoner och vittnar om Evangeliet drivs man av kärlek till människor, och om man lever ett alltigenom karismatiskt liv leder den kärleken till att man ger mat lika väl som förbön och driver fredsprojekt likaväl som missionskampanjer. Likaså kan man som kristen aktivist inte tjäna de sjuka och svaga utan att be för helanden och vittna om Jesus för dem. Tanken att Gud inte gör övernaturliga saker idag är inte förenlig med tanken att Han älskar alla människor och vill alla väl.
Det handlar alltså inte om att vara någonstans mittemellan karismatik och aktivism, vi ska inte vara karismatiker till 50 % och aktivister till 50 %, utan vi ska vara båda två samtidigt fullt ut, eftersom de inte är motsatser, utan kompletteringar av samma sak: Guds kärlek.
Därför blir jag så bedrövad när jag ser att stora delar av kyrkan engagerar sig i fattigdoms-, freds- och miljöfrågor på bekostnad av andligheten i allmänhet och karismatiken i synnerhet. Vissa församlingar förvandlas till närapå biståndsorganisationer som nästan behandlar Bibeln och kristendomen som en börda. Många kristna som betonar solidaritet och aktivism tar Bibeln inte särskilt seriöst, de ber sällan, de är väldigt nyfikna på andra religioner samtidigt som de aldrig vittnar om sin egen tro och försöker omtolka begreppet mission till att bara ta hand om de fattiga. Det är en skrämmande utveckling. De inser inte att de tjänar de fattiga långt mycket bättre genom att villigt studera Guds Ord, ständigt be, söka de andliga gåvorna och ivrigt vittna om Evangeliet.
Risken att tumma på andligheten (jag syftar alltså på typiska andliga handlingar som Bibelläsning, bön och mission, även om diakoni naturligtvis är en andlig handling likväl) när man ägnar sig åt arbete för fred och rättvisa är en frestelse vi ständigt måste bekämpa, både hos oss själva och hos kyrkan. Be för de kristna som tummar på Evangeliets radikalitet för att de tror att det skulle innebära sämre villkor för de fattiga, be att de upptäcker att så inte är fallet. Och be för en väckelse som varken försummar karismatik eller aktivism.
Hela Pingsten 
Amen!
GillaGilla
Det här är intressant. Men jag tycker vi behöver gå djupare, vi behöver leva ett liv där allt och alla handlingar är genomsyrat av Anden. Om jag förstår dig rätt så verkar du mena att vissa handlingar är ”andliga” och andra tex ”sociala”, och att vi behöver en lagom dos av båda två. Men var i skriften hittar du en grund för den uppdelningen?
Sen skulle jag också skilja på ”andlig” och ”Andlig”. Att göra ”andliga” saker är i sig inget positivt, det finns också negativa andliga krafter. Det vi behöver är inte mer ande utan mer Ande.
GillaGilla
Då har du missuppfattat mig totalt, läs om texten en gång till. Vi behöver inte en lagom dos av andlighet och socialt arbete utan ska ägna oss åt båda två till 100 %, därför att de inte är motsatser, därför att världen inte är uppdelad i andligt och socialt. Men många ägnar sig åt vissa aspekter i tjänandet av Gud och struntar i andra, och för enkelhetens skull beskriver jag denna uppdelning som uppdelning mellan andliga och sociala handlingar även om jag skriver ovan att andliga handlingar är, när de brukas rätt, sociala, och sociala andliga. Som en god vän sa till mig: När vi är uppfyllda av Anden blir helande lika naturligt och övernaturligt som att ge bröd.
Antar att sociala handlingar också kan användas negativt, men det jag syftade på var utan tvekan Andliga, använde det uttrycket paralellt med karismatiska även om de egentligen inte är synonymer.
GillaGilla
Målet är väl att allt vi gör, gör vi för Gud genom Andens ledning. Vi lever ju egentligen inte för oss själva. Vi är köpta med kontant blod. Kampen kanske i första hand då blir inom oss själva – hur mycket av Kristus i mig orkar jag släppa fram – och hur mycket av mitt eget finns kvar – trots att jag egentligen hade lämnat allt bakom mig i dopet. Andlig krigföring är nog i första hand att använda Anden för att döda sitt eget kötts gärningar, säga nej….Säga till djävulen: Nu lever inte längre jag, utan Jesus lever i mig och han blir aldrig stött, besviken, sur eller grinig….
GillaGilla
Jag brukar tänka på aktivism som en form av bön. Jag försöker göra vad jag kan för att göra världen lite bättre, hjälpa andra, älska min nästa, inte på grund av min egen godhet utan för att Kristus älskar mig först. Självklart behöver jag sjunga Guds lov, lägga ner mitt liv inför Kristus i ord, stämma in i Fader vår och uppgå i kristi kött och blod i nattvarden. Jag behöver inte det bara för min egen skull utan det är också en förutsättning för att jag inte ska uppslukas av individualismens löften om att göra mig till Gud genom konsumtion och självhävdelse. Aktivism och andlighet är för mig inte två motpoler utan snarare två sidor av samma mynt.
Jag tänkte på en sak du skrev som nog förpassar mig till den kategori av socialt engagerade kristna som jag upplever att du kritiserar:
”Det är en skrämmande utveckling. De inser inte att de tjänar de fattiga långt mycket bättre genom att villigt studera Guds Ord, ständigt be, söka de andliga gåvorna och ivrigt vittna om Evangeliet.”
Jag håller med dig, men jag menar att engagera sig i fattigdom, miljö och fredsfrågor är något av det bästa vittnesbördet om evangeliet vi kan ge andra människor. Däremot tror jag att vi tar oss förbi punkten där vi bara pratar om vi samtidigt som vi berättar om det levande vattnet, som släcker all törst, gräver brunnar.
GillaGilla
Vi är helt och hållet överens, min poäng är just att aktivism och andlighet inte är två motpoler. Att engagera sig i fattigdoms- freds- och miljöfrågor är precis som du säger att sprida Evangeliet. Det jag vill påpeka är att det måste åtföljas med typiskt ”andliga” saker också, annar blir vittnesbördet otillräckligt. Precis som evangelister som inte engagerar sig för rättvisa, fred och miljö sprider ett otillräckligt evangelium.
GillaGilla
Hm hm (harkling) – blev visst inte färdig med inlägget….Poängen skulle då vara att allt då blir gjort enligt Guds plan som ju innefattar det absolut bästa tänkbara och nog vanligen långt över vad vi själva fantiserar om! Men vi fantiserar ju faktiskt och tror på de där större gärningarna, eller hur. Konklusionen blir då att vi kanske kan släppa lite på att bekymra oss om huruvida vi ska göra si eller så, utan mera fokusera på att förbli i Kristus så att HAN äntligen ska få göra SITT. Först o främst inom oss, så att vi blir skickade och troligen även blir (ut-)skickade med ett rhema att göra det ena o det andra uppdraget som aldrig kunnat vara möjligt utan Honom. Jag har själv gjort mycket som jag trott vara Guds vilja, men det har visat sig vara uppblandat m mkt kött…
GillaGilla