Hela Pingsten – predikan på pingstdagen 2011 i Uppsala Mosaik, Micael Grenholm

Pingsten är den mest ofirade högtiden i Sverige även bland kristna, och när till och med många pingstvänner firar kanelbullens dag mer än pingstdagen är det tydligt att vi har ett problem. Men det tänker vi ändra på, idag har många av oss verkligen firat pingst – inte genom att starta någon konstig tradition där man hänger upp små eldstungor i träd och äter duvformade chokladpraliner – utan genom att intensivt be för den Helige Andes utgjutande. Pingsten, som den beskrivs i Apostlagärningarna 2, är upprepningsbar, och det är fantastiska nyheter för den sovande kyrkan i Sverige.

När den Helige Anden blev utgjuten i Apg 2 skedde en explosion av Andens mirakulösa gåvor – tungotal, helande, profetior mm. – och även av Andens karaktärsdanande frukter – kärlek, glädje, frid mm. Dessa frukter stannar inte som en mysig känsla inombords utan innebär en radikal livsstil. På pingstdagen praktiserade de första kristna egendomsgemenskap, de utjämnade klyftan mellan rik och fattig, samtidigt som de utförde tecken och under. Karismatiken förenades med fattigdomsbekämpning.

I min predikan om bön för väckelse (finns på youtube) berättade jag om en kenyansk kvinna vid namn Teresa Jebiwot som var född blind men som kunde se efter att den Helige Ande kom över henne. Detta verifierades av en läkare, ögonspecialisten Agnes Maiyo. Jag tycker det är så vackert: det är inte lätt att vara blind i ett så fattigt land som Kenya, men Guds undergörande kraft grep in och gjorde det ingen biståndsorganisation kan göra. Teresas helande utgör en nutida parallell till Bartimeus helande i Markus 10:46-52. Han var en ”blind tiggare” som var på desperat jakt efter Jesus, och när Jesus botade honom skedde tre saker: För det första, folk utropade ”Hoppsan, Gud finns.” För det andra, Bartimeus kunde se Guds fantastiska skapelse. För det tredje, han behövde aldrig mer tigga. Jesus bröt fattigdomens bojor i den Helige Andes kraft.

Detta var det centrala i Jesu verksamhet. I Matteus 11 står det att ett gäng kom fram till Honom och sade: ”Johannes Döparen undrar om du är den som skulle komma [dvs. för att frälsa oss och ge oss evigt liv] eller om vi skall vänta på någon annan.” Jesus svarade dem: ”Gå och säg till Johannes vad ni själva har sett och hört: Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för de fattiga predikas ett glädjens budskap.” (v. 4-5). De tecken som visar att Jesus är Messias är för det första att Han gör mirakler och för det andra att Han gör de fattiga glada. När Han påbörjade sin verksamhet gick Han enligt Lukas4 ini en synagoga, lyfte upp bokrullen med Jesajas profetior och började citera kapitel 61 och applicera profetian på sig själv: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.” (v. 18-19)

Kyrkan har ofta delat in sig i olika grupper som ignorerar viktiga delar av Evangeliet. Vissa kristna talar mycket om den Helige Andes smörjelse och att ge syn åt de blinda medan de predikar ett glädjebudskap för de rika snarare än de fattiga, och de ägnar inte mycket energi åt att ge frihet åt de förtryckta. I slutändan kommer de, likt församlingen i Korinth, tappa bort kärleken så att deras längtan efter Andens gåvor inte blir något annat än ett sug efter en spektakulär show. I andra hörnet har vi kristna som engagerar sig för fred, rättvisa och miljö men som inte ägnar sig åt det karismatiska, och även om flera av dem tror att Gud i teorin kan göra under ser de det inte i sina egna liv och anstränger sig inte för att det ska realiseras. När de inte ser Guds kraft i vardagen kommer de i slutändan få en svag tro och ägna väldigt lite tid åt Bibelläsning, bön och evangelisation.

Jag har rört mig mycket i båda dessa grupperingar och upptäckt att de har samma favoritbibelställe – men de läser det helt olika – nämligen Apostlagärningarna 2. Antingen läser man om under eller om egendomsgemenskap. Och det är underbart på alla sätt när vi ber och arbetar för samma karismatiska intensitet som på pingstdagen, men om vi inte också praktiserar egendomsgemenskap uppväcker vi bara halva pingsten.

Då tar vi och läser Apg 2, kontexten är att den Helige Ande slagit ned som en atombomb så att 120 lärjungar talar på alla möjliga språk vilket väcker folkets uppmärksamhet så att Petrus kan hålla en eldig pingstpredikan för dem som uppmanar dem att vända om från sina synder och låta sig döpas i Herren Jesu Namn vilket 3000 av dem gör så att den första församlingen bildas som därefter skildras på följande sätt: ”De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.” (Apg 2:42-47).

När man upptäcker att ens församling inte är lika fantastisk som urförsamlingen kan man reagera på två olika sätt: antingen börjar man omedelbart be och arbeta för att ens församling ska bli mer Biblisk eller så börjar man argumentera för att urförsamlingen var någon slags abnorm avart som utgör ett extremt undantag för hur en församling ska se ut. Detta gäller framför allt egendomsgemenskapen. På något sätt menar man att anledningen till att Lukas beskriver egendomsgemenskapen så detaljerat i Apg 2 och än mer detaljerat i Apg 4 inte är för att andra församlingar ska ta efter utan för att folk ska förstå att apostlarna, som hade fått personlig undervisning av Jesus i flera år och alldeles nyss blivit döpta i den Helige Ande, gjorde något som Jesus och den Helige Anden inte tänkte sig att de flesta församlingarna ska ägna sig åt. Man påstår att Jerusalem var ensamma om att praktisera egendomsgemenskap.

Det vet vi dock att de inte var. Didaché, en kyrkoordning skriven ca år 90, säger: ”Du skall inte vända dig bort från den som behöver utan ha allt gemensamt med din broder och inte säga, att det är ditt eget. Ty om ni har gemenskap i det oförgängliga, hur mycket mer bör ni inte ha det i det förgängliga!” (Did. 4:8). Justinus Martyren (100-165) skrev: ”Vi som värdesatte rikedomens och ägodelarnas vinst, lägger nu vad vi har i en gemensam hög, och delar ut till alla som lider nöd.” (Första apologin 14). Tertullianus (160-225) skrev: ”Vi som är ett hjärta och en själ tvekar självklart inte att leva i egendomsgemenskap. Vi har allt gemensamt – utom våra hustrur.” (Apologi, kap. 39). Lukianos, en grekisk satiriker som levde på 100-talet, skrev: ”Kristna föraktar alla ägodelar och delar dem inbördes”. (Perigrinus 13).

Den tidiga kyrkan levde i egendomsgemenskap därför att på den tiden läste man inte bara vad Jesus sa, man lydde Honom också. I Lukas 12:33 sa Han att Hans lärjungar ska sälja vad de äger och ge åt de fattiga, då kommer de få en skatt i Himlen. Många västerländska kristna vill inte ha den skatten, de vill behålla sin skatt här på jorden istället. Till dem säger Jesus i Matteus 6:19-21: ”Samla inte skatter på jorden… samla er skatter i himlen… ty där er skatt är, där kommer ert hjärta att vara.” Folk argumenterar: ”Visst har jag många ägodelar och mycket pengar, men det kan jag ha, för jag sätter dem inte högre än Gud, jag är inte slav under pengarna. Jag kan behålla mina pengar för mitt hjärta är hos Gud.” Det håller inte av två anledningar: För det första, där din skatt är kommer ditt hjärta att vara, du kan inte ha skatter på jorden och ha ditt hjärta i Himlen. För det andra, oavsett vad du känner för dina pengar måste du hjälpa de fattiga. Jesus sade aldrig ”sälj vad du äger” utan att lägga till ”och ge pengarna åt de fattiga”. 16 000 barn dör varje dag av hunger. Vi vet hur hemskt de fattiga har det, vi vet att organisationer som Läkare utan gränser och Unicef lindrar nöd och räddar liv, och vi har resurser att ge av. Om vi trots detta inte hjälper de fattiga syndar vi. 5 Mos 15:9 säger att synd kommer vila på oss om vi inte hjälper de fattiga när vi kan.

Det här är radikal undervisning, för Bibeln är en radikal bok, inspirerad av en radikal Gud som vet vad de fattiga går igenom och känner de 16 000 barn som kommer dö idag. Jakobsbrevet 5 säger att de fattigas rop har nått Herren Sebaots öron, ”så lyssna ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som kommer att komma över er.” (v. 1). Plötsligt inser man att alla människor är syndare, att ingen finns som gör det goda. Men Jesus har dött för alla våra synder, Han älskar oss och förlåter oss när vi vänder om från våra onda gärningar. Han försonar oss med Gud och ger oss den Helige Anden som fyller oss med Guds kärlek till människor. Och när man verkligen älskar de fattiga står man inte ut med att behålla rikedomar för sig själv. Det var det som skedde på pingstdagen. De första kristna ”var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt.” (Apg 4:32). De utgjorde en kärleksfull enhet, och sann enhet innebär inte bara ekumeniska rådslag och hopslagna samfund utan egendomsgemenskap. Och detta ska förenas med karismatiken, det finns inte på något sätt en motsättning. Jesusrörelsen är ett av många kyrkohistoriska exempel på hur det gått hand i hand. När den Helige Anden kommer vill Han nämligen inte bara göra så att vi profeterar och utför mirakler – Han vill uppväcka hela pingsten. Amen.

All of Pentecost

sermon on Pentecost Sunday 2011 by Micael Grenholm

Mosaik Church, Uppsala, Sweden

Pentecost is a forgotten holiday, when even Pentecostals celebrate Valentine’s day more than they celebrate Pentecost, it is obvious that we have a problem. We have to celebrate Pentecost – not by starting some strange tradition of dressing trees with small tongues of fire and eating dove-formed chocolate – but by intensively praying for an outpouring of the Holy Spirit. Pentecost, as it is described in Acts chapter 2, is repeatable, and that is fantastic news for the sleeping church in the Western world.

When the Holy Spirit was poured out in Acts 2 there was indeed an explosion of the miraculous gifts of the Spirit – tongues, healing, prophecy etc. – but also of the sanctifying fruits of the Spirit – love, joy, peace etc. These fruits are not only nice feelings, they lead to a radical lifestyle. On Pentecost, the first Christians had everything in common; they put economic equalization into practice, while they were performing signs and wonders. The charismatic gifts were combined with poverty reduction.

Charismatic Poverty Reduction

In 2010, a 20 year-old woman named Teresa Jebiwot participated in a revival meeting in Kisumu, southern Kenya. She was born without a cornea, which made her totally blind, not knowing if it was day or night unless someone told her. On the revival meeting however, she got completely healed when the prophet David Owour prayed for her, and she started to see perfectly. This was verified by an eye specialist, Dr. Agnes Maiyo, at the Iten District Hospial. More information about the healing can be found here.

I find this very beautiful; it is not easy to be blind in such a poor country as Kenya, but the wonderworking power of God did what no aid organisation can do. Teresa’s healing is a contemporary parallel to Bartimaeus’ healing in Mark 10:46-52. He was a blind beggar, and when Jesus healed him, three things happened: Firstly, people realized that God exist. Secondly, Bartimaeus could see God’s beautiful creation. Thirdly, he never had to beg again. Jesus used a miracle to set him free from poverty. Signs and wonders was combined with social justice.

This was essential in His ministry. In Matthew 11 we read that some men came to Him and said: “John the Baptist asks: Are you the one who is to come [that is, to save us and give us eternal life], or should we expect someone else?” Jesus replied, “Go back and report to John what you hear and see: The blind receive sight, the lame walk, those who have leprosy are cleansed, the deaf hear, the dead are raised, and the good news is proclaimed to the poor.” (vv. 4-5). The signs that show that Jesus is the Messiah are miracles and bringing good news to the poor. When He started His ministry He went according to Luke 4 into a synagogue, put up a scroll with the prophecies of Isaiah and started to quote chapter 61 and apply the prophecy on Himself: “The Spirit of the Lord is on me, because he has anointed me to proclaim good news to the poor. He has sent me to proclaim freedom for the prisoners and recovery of sight for the blind, to set the oppressed free, to proclaim the year of the Lord’s favor.” (vv. 18-19).

A Divided Church

The church has often divided itself into different groups that ignore important aspects of the Gospel. Some Christians talk a lot about the anointing of the Holy Spirit and giving sight to the blind while they preach good news to the rich rather than the poor and are not setting the oppressed free. In the end their love will turn cold, like the church inCorinth, so that their longing for spiritual gifts will turn into nothing more than a quest for a spectacular show. In the other corner we have Christians that work hard for peace, justice and a green environment while they do not seek the gifts of the Holy Spirit, and although some of them believe that God, theoretically, can perform miracles, they do not see any and they are not doing anything to make that happen. When they never see the power of God in their lives, their faith will eventually become cold and they will not spend so much time in prayer, Bible reading and evangelism.

I know a lot about both of these groups and what I have noticed is that they have the same favourite Bible chapter – but they read it differently – namely Acts 2. Either you read about miracles, or about having everything in common. And it is wonderful that we pray and work for the same charismatic intensity than that of Pentecost, but if we do not have everything in common, we only resurrect half of Pentecost. But we are to resurrect all of Pentecost.

Everything in Common

So let us read Acts 2 then! The context is that the Holy Spirit has smashed down like a nuclear bomb so that 120 disciples speak in a multitude of languages which raises people’s attention so that Peter can preach a powerful sermon that exhorts them to repent from their sins and be baptized in the Name of the Lord Jesus which 3000 of them do so that the first church is born and is described in the following manner:

“They devoted themselves to the apostles’ teaching and to fellowship, to the breaking of bread and to prayer. Everyone was filled with awe at the many wonders and signs performed by the apostles. All the believers were together and had everything in common. They sold property and possessions to give to anyone who had need. Every day they continued to meet together in the temple courts. They broke bread in their homes and ate together with glad and sincere hearts, praising God and enjoying the favor of all the people. And the Lord added to their number daily those who were being saved.” (vv. 42-47)

When you realize that your own church is not as fantastic as the first church you can react in two different ways: either you immediately start to pray and act for making your church more Biblical, or you start to argue that the first church was some kind of abnormal perversion, an extreme exception of how a church should look like. This applies especially to the sharing of goods. Some way or another people argue that the reason why Luke is describing the sharing of goods in detail in Acts 2 and again, even more detailed, in Acts 4, is not with the purpose that other churches should do the same thing, but that people shall understand that the apostles, who had received personal teaching from Jesus Himself and who just had been baptized in the Holy Spirit, did something that Jesus and the Holy Spirit didn’t want most of the churches to do. People claim thatJerusalemwas the only church which had everything in common.

We know that this is not the case. Didaché, a church order written about90 A.D., says: “Share everything with your brother. Do not say, ‘It is private property.’ If you share what is everlasting, you should be that much more willing to share things which do not last.” (Did. 4:8). Justin Martyr (100-165) wrote: “We who once took most pleasure in the means of increasing our wealth and property now bring what we have into a common fund and share with everyone in need.” (1st Apology 14). Tertullian (160-225) wrote: “We who share one mind and soul obviously have no misgivings about community in property.” (Apology, 39). And the pagan author Lucian (2nd century) wrote: “Christians despise all possessions and share them mutually.” (Peregrinus 13).

The early church shared their property because in those days, you did not only read what Jesus said, you obeyed Him as well. In Luke 12:33 He said that His disciples are to sell what they have and give to the poor, then they will receive a treasure in Heaven. Many Western Christians do not want that treasure; they want to keep their treasure here on earth instead. Jesus says to them in Matthew 6:19-21: “Do not gather treasures on earth… gather your treasures in heaven… where your treasure is, your heart will be also.” People say: “It is OK that I have a lot of money and property, because I do not value them higher than God, I am not a slave to my wealth. I can keep my money because my heart is with God.” This argument does not work by two reasons: firstly, where your treasure is your heart will be also, you cannot have treasures on earth while having your heart in Heaven. Secondly, no matter how you feel for your money you have to help the poor. Jesus never said “sell what you have” without adding “and give the money to the poor”. 16 000 children die each day of hunger. We know about the misery of the poor, we know that organisations like Doctors without borders and Unicef save lives, and we have resources to give. If we still do not help the poor, we sin, according to Deutoronomy 15:9.

Radical Teaching

This is radical teaching, because the Bible is a radical book, inspired by a radical God who knows the situation of the poor and who knows the names of the 16 000 children that will die today. James 5 says that the cries of the poor has reached the ears of the Lord Almighty, so “listen, you rich people, weep and wail because of the misery that is coming on you.” (v. 1). Suddenly you realize that you are a sinner, and that everyone are sinners. But Jesus died for all of our sins; He loves us and forgives us when we repent from our wicked deeds. He reconciles us with God and gives us the Holy Spirit who fills us with the love of God for all men. And when you really love the poor you cannot stand keeping riches for yourself.

That was what happened on Pentecost. The first Christians “were one in heart and mind. No one claimed that any of their possessions was their own, but they shared everything they had.” (Acts 4:32). They had a unity of love, and true unity does not only express itself in ecumenical counsels but in the sharing of goods. And this is to be united with the charismatic dimension; there is no opposition between these. The Jesus movement is one example from church history where Charismatics had everything in common. When the Holy Spirit comes, He does not only wants us to prophecy and perform miracles – He wants us to resurrect all of Pentecost. Amen.