På systerbloggen Rättvis elektronik! har jag kört igång en julkalender. Nu när vi är halvvägs igenom tänkte jag visa upp här vilka luckor som hittills har öppnats:
Välkommen till Rättvis elektroniks julkalender! I bruset av alla kalendrar om barn, tomtar, gröt och bananer vill vi göra en om mobiler och datorer. Varför då, kan man fråga sig? Det finns 24 anledningar till det. För det första utgör elektroniken en enorm marknad. I Sverige finns det fler abonnemang än människor och globalt sett har antalet mobiler fyrdubblats på tio år. Denna makalösa tillväxt har gjort att många etiska och miljömässiga problem har uppstått i produktionsleden.
En mobiltelefon brukar innehålla 30-50 olika metaller och mineraler, alltifrån några av jordens dyrbaraste till några av jordens giftigaste. Att elektronik består av så många olika komponenter är anledningen till att t.ex. Fairtrade inte gett sig in på området, eftersom man måste spåra hur varje mineral har brutits. Om företagen istället hade skyldighet att redovisa för arbetsvillkoren i varje led skulle vi dock kunna få rättvis elektronik.
Demokratiska Republiken Kongo (DRK) är ett väldigt stort land med väldigt många resurser och en väldigt fattig befolkning. Landets historia kännetecknas av att mäktiga, giriga människor snor åt sig rikedomar. I slutet av 1800-talet styrde Belgiens kung Leopold II brutalt över Kongostaten, hans privata egendom, så att miljontals miste livet för att Leo skulle få sitt elfenben. När Belgien tog över landet som koloni fortsatte utsugningen, och inte blev det bättre när Mobutu Sese Seko regerade i 30 år. Mobutu störtades 1997, samma år som Andra Kongokriget startade. Detta krig har fått förödande konsekvenser för befolkningen, och vad är krigsmotiven? Naturresurser förstås, närmare bestämt mineraler som används i elektronik.
Det andra Kongokriget (1997-2003) involverade många stater såväl som miliser, och det brukar kallas för Afrikas Världkrig. Även om det officiellt blev fred 2003 fortsätter oroligheterna än idag, och totalt beräknas sex miljoner människor ha dött. Dagligen dör 1500 i krigets spår, hälften av dem är barn under fem år. Det är en humanitär katastrof utan like. Och såväl FN som internationella människorättsorganisationer har slått fast att brytningen av mineraler som används i elektronik förvärrar och förlänger konflikten, då de beväpnade grupperna tar kontroll över gruvorna för ätt finansiera sin verksamhet.
Något som konflikten i Kongo har uppmärksammats mycket för är förekomsten av sexuellt våld, när våldtäkt används som vapen. Det är inte unikt för denna konflikt, men här sker det så pass ofta att landet räknas till det farligaste att vara kvinna i. Våldtäkterna är inte bara resultatet av omoraliska soldaters nyckfullhet, de är en del av en planerad krigsstrategi där man skapar skräck i och kontroll över ett samhälle. Margot Wallström är sedan ett par år tillbaka Ban Ki-Moons särskilde representant för sexuellt våld i konflikt, och hon har flera gånger poängterat att för att stoppa krigsvåldtäkterna i Kongo måste vi stoppa handeln med konfliktmineraler som används i elektronik.
För några år sedan finansierade hälften av Kongos gruvor beväpnade grupper. De tjänade 180 miljoner dollar per år på handeln med elektronikmineraler. Idag är läget lite bättre men långtifrån bra.
Lönerna i de gruvor där elektronikmineraler bryts är förfärliga, i vissa fall så låga som en dollar per dag. 75% av Kongos gruvarbetare uppger att de inte kan försörja sina familjer med den lön de får. Samtidigt tjänar cheferna för elektronikföretagen multum.
Drygt en miljon barn jobbar med gruvbrytning av elektronikmineraler. De är eftertraktade – de äter mindre, går att lättare styra över och kommer in i trånga gruvschakt. Dessa arbetar tillsammans med de vuxna under förfärliga arbetsvillkor. Bilder från gruvorna är chockerande – människor klädda i t-shirt och kortbyxor, med ingen annan utrustning än en ficklampa fastbunden runt hjässan, hackar och bär i de trångaste gruvor. Detta gör att olycks- och dödsfall är vanliga. Usch.
Det tog väldigt lång tid innan rapporterna om elektronikkriget fick genomslag i Västvärlden, men när det väl skedde för något år sedan gick det fort! Stora företag som Apple och Sony basunerade ut att de minsann inte skulle handla mineraler i Kongo. Problemet är bara att man då även bojkottar alla som arbetar i gruvor som inte finansierar konflikten. Kom igen, man kan inte dra alla gruvor i Afrikas största land över en kam.
Sommaren 2010 drev USA igenom lagpaketet Dodd-Frank Act som bland annat innebär att företag son är registrerade på den amerikanska börsen måste redovisa att de inte köper mineraler som finansierat krig och våld i Kongo och dess grannländer. Omvärlden skriver i sitt senaste nummer att detta är första gången någonsin som bolag i väst måste redovisa att de inte gör affärer med rebeller. Många har föreslagit och krävt att EU ska anamma en liknande lag, men kommissionen har varit passiv. Elektronikindustrins lobbyorganisationer tycker ju inte om ett sådant lagförslag.
När mineralerna skeppas till asiatiska fabriker för att förvandlas till mobiler och datorer fortsätter de att göra skada. I dessa fabriker kan arbetarna jobba tio till tolv timmar per dag, sex till sju dagar i veckan och tjäna fyra kronor per timme. Dessutom är säkerhetsutrustningen väldigt klen, så att många arbetares hälsa tar stryk.
Ett mysigt sätt att använda en Android på är att göra en tecknad film som dissar Android. Nå, till Androids försvar bör sägas att de inte själva producerar mobiler, dock samarbetar de ju med företag som gör det, som Samsung, HTC och Sony Ericsson. Poängen är i varje fall att de fabriksarbetare som lider av hemska arbetsvillkor i elektronikfabrikerna i regel inte kan protestera mot detta. Hälften av världens mobiler produceras i Kina. Där är fria fackförbund förbjudna, och det stora obligatoriska bryr sig inte så mycket om arbetares rättigheter. I andra länder trackasseras och diskrimineras fackligt aktiva. Organisationer som Swedwatch upptäcker och uppmärksammar detta, men det ska mycket till innan ett elektronikföretag ska till att garantera fackförbund hos sina underleverantörer.
Hela Pingsten 