Sverige urholkar biståndet

I en debattartikel i Svenska Dagbladet idag skriver biståndsminister Gunilla Carlsson (M):

Det råder bred politisk enighet om enprocentmålet för biståndet och alliansregeringen är den första svenska regering som konsekvent har levt upp till det under mer än en mandatperiod.

Enprocentsmålet, att Sverige ger 1 % av sin Bruttonationalinkomst i bistånd, är något som alliansregeringen som första regering konsekvent levt upp till enligt Carlsson. Det stämmer inte. För det första utbrast Carlsson tillsammans med Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann på DN debatt att de vill slopa enprocentsmålet för fyra år sedan. Det gjorde de lyckligtvis inte, men det visar på att den ”breda politiska enhet” som stöder enprocentsmålet inte inkluderade biståndsministern själv för fyra år sedan.

För det andra visade det europeiska nätverket Concord att Sverige i likhet med många andra europeiska länder urholkar biståndet genom att använda biståndspengar till skuldavskrivningar, flyktingmottagande, kostnader för utländska studenter och till och med ambassader i städer som Madrid, Tokyo och Paris – saker som förstås behöver finansiering men som inte ska ske på bekostnad av att de fattiga får mindre bistånd. Hur försvarar regeringen detta? Ja, biståndsministerns förra pressekreterare Peter Larsson sa:

Vi får ibland ta kritik för att det borde tas på en annan post, men samtidigt är vi ett av fyra länder som ligger långt över FN:s mål på 0,7 procent.

Det vill säga, anledningen till att vi kan urholka biståndet och använda det till andra saker är att vi redan är över FN:s biståndsgräns på 0,7% (som bara fyra länder uppnår). Det är alltså den gränsen som spelar roll enligt Larsson, inte enprocentsmålet.

I sin debattartikel skriver biståndsministern att hon vill avsluta generellt bilateralt budgetstödet för att det är för osäkert att pengarna kommer fram och inte slarvas bort i korruption (ett märkligt resonemang enligt professor Arne Bigsten eftersom budgetstödet ökar insynen i mottagarländernas budgetar och således motverkar korruption). Biståndsministern borde dock städa upp i sin egen garderob först och stoppa urholkningen av biståndet om hon vill att pengarna ska komma fram.

Därtill glömmer man ofta bort att fattiga länder förlorar tio gånger mer än vad de får i bistånd på grund av kapitalflykt, mer pengar far ut ur fattiga länder än till dem. Så nej, biståndet är inte så stort, vi har inte ”pumpat in pengar i Afrika” så som ofta hävdas. Biståndet nedprioriteras och urholkas. Det är dags att detta hyckleri upphör.

Här finns mer information om urholkningen av det svenska biståndet, från svenska FN-förbundet.