Miraklernas syfte är mer än symbolik

På Svenska kyrkans hemsida står det under rubriken ”Kan man tro på Jesu under?”:

Undren har framför allt en symbolisk betydelse, men är också konkreta exempel på förändring.

När Jesus förvandlar vatten till vin vid en bröllopsfest (Johannesevangeliet 2:11) kan festen fortsätta, festen som är Guds närvaro i livet. När Jesus går på vattnet (Johannesevangeliet 6:16-21) trampar han på ondskan. I Gamla testamentet var vattnet ett uttryck för kaosmakter som kämpar mot livet. När han möter en kvinna som lidit av blödningar  i tolv år (Markusevangeliet 5:25-29) är kvinnans sammanhang att hon betraktats som oren av omgivningen på grund av blödningarna och är utanför mänsklig gemenskap. När Jesus botar henne, kan hon få tillbaka mänsklig gemenskap och bli betraktad som fullvärdig människa igen och inte som oren. Ett under.

Det som möter oss i evangeliernas berättelser är de första kristnas tro på Jesus. Att tro på undren handlar inte om att se dem som bevis för övernaturliga händelser utan att se vad de vill berätta om Gud. Då utmanar också undren oss och våra egna liv att se hur och vem Gud är i vår vardag och i våra liv.

Jag tycker det är glädjande att Svenska kyrkan inte förnekar att under kan ske, de är ”konkreta exempel på förändring”. Men stämmer det verkligen att de framför allt har en ”symbolisk betydelse”? Ingen av tolkningarna av de tre exempel som radas upp går att finna i de bibliska texterna. Naturligtvis finns en möjlighet att de bibliska författarna tolkade in symbolik i dessa tre under, men det är inget som går att visa exegetiskt – det är lika möjligt att de återgav händelserna utan någon symbolik i åtanke.

Framför allt går det inte att exegetiskt visa att undrens främsta syfte är att förmedla ett budskap genom symboler. En sådan teori blir också i vissa fall orimlig. När Jesus greps av barmhärtighet med änkan i Nain som förlorat sin ende son, och därför uppväckte den senare från de döda (Luk 7:11-17), var hans främsta syfte verkligen att på ett symboliskt sätt förmedla att Han står för livet, eller var det inte för att gripa in i ett konkret behov? När Petrus botade den lame mannen Eneas så att två städer kom till tro (Apg 9:32-35), var det främsta syftet att förmedla ett symboliskt budskap om att Gud hjälper en på fötter, eller var det inte att befria Eneas från sitt sängliggande och just föra två städer till tro?

Jag skulle säga att Gudsgärningar har tre syften som generellt är likvärdiga men som kan upplevas olika viktiga för olika individer eller olika situationer:

1. Att förmedla ett budskap. Ett av orden som används för mirakler i Nya Testamentet är ”tecken”, som antyder att de pekar på något/Någon och förmedlar att budskap. Det är detta Svenska kyrkan betonar ovan. Dock är det viktigt att komma ihåg att det inte bara är genom symboler dessa budskap förmedlas, utan också genom miraklets övernaturliga essens. Alla mirakler vittnar automatiskt om Guds allmakt såväl som om Hans vilja att interagera med människan just för att de är mirakler. Exempel på detta är när lärjungarna säger om Jesus ”Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?”, eller när folket som bevittnade hur Jesus botade en förlamad man insåg att ”Gud hade gett sådan makt åt människor” (Matt 9:8).

2. Att fylla ett konkret behov. Ett annat nytestamentligt ord för mirakler är kraftgärningar, som dels uttrycker att de uppenbarar Guds makt som vi beskrev ovan, men också att de är gärningar som med kraft som människor inte alltid har att tillgå kan gripa in och vara ett konkret exempel på förändring. I en värld fylld med lidande, ondska och tvivel griper Gud in med helande, befrielse och profetiska tilltal för att fylla konkreta behov. Det finns ett talesätt om att de som undrar varför karismatiska sammanhang talar så mycket om helande, är de friska. Återigen är det i princip alla under som fyller denna funktion, men som exempel kan vi ta när Petrus svärmor blev helad från feber (Mark 1:20-21) eller när Jesus helade mannen vars öra blev avhugget i Getsemane (Luk 22:51).

3. Att bekräfta Evangeliet. Ett tredje ord som används i Nya Testamentet om mirakler är under, som uttrycker att de skapar förundran och Gudsfruktan hos dem som är vittnen till dem. Det i sin tur gör att de har mycket lättare att tro på det budskap som miraklerna förmedlar, för att anknyta till första punkten, men också det budskap som förmedlas av kyrkan, nämligen Evangeliet. Folk har mycket lättare att tro att Jesus lever när de ser att Han lever, som jag brukar säga. Alla sorters mirakler bevisar att budskapet som kyrkan predikar inte är som vilket mänskligt budskap som helst, utan det kommer faktiskt från Himlen. Exempel på när Bibeln talar om hur mirakler bekräftar Evangeliet är till exempel Hebreerbrevet 2:4: ”Gud gav […] sitt vittnesbörd [till Evangeliet] genom tecken och under och många slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja”, eller Apostlagärningarna 14:3: ”Paulus och Barnabas stannade där en lång tid och talade frimodigt i Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.”

Sammanfattningsvis har i stort sett alla under dessa tre syften samtidigt, och Bibeln säger inget om att ett syfte skulle vara överordnat de andra. Dock kan det som sagt finnas ”lokala” skillnader i olika situationer, om endast kristna bevittnar ett under är evangelisationssyftet (nummer 3) inte lika aktuellt som de andra två, medan en ikon som utan orsak börjar drypa av olja (något som skett omfattande gånger i den ortodoxa världen)[1] inte direkt fyller ett specifikt behov (punkt 2) utan syftar snarare till att förmedla ett symboliskt budskap och att bekräfta Evangeliet om att Gud existerar och är allsmäktig.

Generellt är knappast symbolvärdet viktigare än att fylla ett konkret behov och att bekräfta Evangeliet, varför jag tycker att det Svenska kyrkan skriver på sin hemsida är missvisande och felaktigt. När de skriver ” Att tro på undren handlar inte om att se dem som bevis för övernaturliga händelser” går de rakt emot syfte 3, som betonar miraklernas övernaturliga essens. Konsekvensen av att betona symbolvärdet blir också att man kan argumentera för att ersätta miraklerna med något annat och ”klara sig utan” dem. Att förmedla ett budskap med symboler kan vem som helst göra utan någon mirakulös hjälp. Att fylla konkreta behov kan man ibland göra utan mirakulös hjälp, beroende på vad behovet är (men påfallande många av de behov de bibliska miraklerna fyller går inte att tillfredsställa på annat sätt, till exempel när det gäller att uppväcka döda eller driva ut onda andar). Och att bekräfta Evangeliet på det sätt som mirakler gör – att få människor att tro att Jesus lever genom att visa att Han lever – kan inte ersättas med något annat.

Risken med att, utan Bibliskt stöd, hävda att symbolvärdet är miraklernas främsta syfte är alltså att färre i Svenska kyrkan strävar efter Andens gåvor ”i överflöd” (1 Kor 14:12), eftersom detta symbolvärde går att uppnå på annat sätt. För att obotligt sjuka ska ta emot läkedom, för att människor med stora frågor till Gud ska höra Hans röst, för att församlingar ska bli levande och dynamiska och för att Svenska kyrkan ska vända sin medlemsutveckling så att många kommer till tro på Jesus Kristus behövs dock många fler Gudsgärningar, inte färre.