Nåt jag särskilt minns från Shane Claibornes bok Den oemotståndliga revolutionen är att han tycker att nattvarden är revolutionär. För första århundradets kristna betydde en måltid att man erkände djup gemenskap med varandra, och således åt man i regel aldrig med människor av lägre rang. Nattvarden däremot innebar att alla möjliga klasser och grupper möttes vid det heliga bordet. Kristi kropp och blod var till för alla.
Denna skärtorsdagskväll har jag tagit emot nattvarden på Soppmässan. Det är ett samarbete mellan Uppsala Stadsmission och Domkyrkoförsamlingen som går ut på att dela ut middag och gudstjänst till var och en som vill ta emot. Hemlösa, studenter, präster, drogmissbrukare, tiggare, forskare, funktionshindrade – alla får vi jämlik del av det himmelska och fysiska brödet. Paulus talar om att Nattvarden ska vara en chans för de hungriga att äta sig mätta (1 Kor 11:21). Nattvarden är ett revolutionärt sakrament.
Intressant nog har nattvarden också en karismatisk dimension. Paulus säger att korinthierna var sjuka på grund av att de missbrukat den (1 Kor 11:30). Det innebär med andra ord att nattvarden har en helande funktion. När vi intar Kristi kropp och blod kan Han inte låta bli att hela vår kropp och vårt blod.
Framför allt är nattvarden en påminnelse om det eviga livet som Jesu död ger oss. Det är ett uttryck för hur vi paradoxalt nog gynnas av den smärta Han gick igenom, vi blir mätta på Hans kropp och blod. Därigenom förkunnar vi Hans död och bekänner Hans uppståndelse, och väntar på att Han kommer tillbaka och öppnar paradisets portar. Oh yes.
Hela Pingsten 