När jag läser Det överflödande hjärtat av Mikael Hallenius (Marcus förlag 2018) märker jag snabbt att den inte är skriven för mig. Jag, en evangelist som står på gatorna varje vecka för att dela med mig av de glada nyheterna om Jesus, träffas inte alls av budskapet i denna bok.
Och det är helt briljant.
Mikael Hallenius är en mycket inspirerande kristen ledare. Som pastor i husförsamlingen Mötesplatsen, lärare på Akademi för ledarskap och teologi samt doktor i pedagogik har han många strängar på sin lyra. Han var även en av Örebromissionens sista riksevangelister. Jag intervjuade honom i samband med mitt PM om evangelisationen i EFKs historia som jag skrev när jag tog en kors på ÖTH och konstaterar att han ägnade sig åt
traditionella väckelsemöten på torg, ungdomsgårdar, i kyrkor med mera. Hallenius säger att det gav mycket goda resultat: ”Folk blev frälsta, folk blev helade, demoner for ut.” Idag arrangerar EFK sådant ytterst sällan enligt Hallenius, däremot finns det exempel på vissa utåtriktade initiativ vid sidan om den församlingsbaserade evangelisation, såsom ”healing on the streets” – att be för sjuka på gatan – och kyrklig fika- eller pannkaksutdelning.
Hallenius är väl medveten om att graden av evangelisation bland församlingarna drastiskt har gått de senaste decennierna. Boken addresserar detta på ett strålande sätt. Genom att ta oss tillbaka till rötterna, till själva kärnan av tron, borstar Hallenius systematiskt bort fördomar om evangelisation och pekar på det naturliga och självklara i att dela med sig av evigt liv.
Boken är skriven på ett lugnt och meditativt sätt som påminner mer om en svenskkyrklig betraktelse än en gasad väckelsepredikan. Ett exempel:
Berättelsen om Mästarens möte med kvinnan vid Sykars brunn är ett rum jag vistats mycket i. Jag har bott där i flera år. Och de versarna har mer än något annat präglat och vidgat min bild av vad evangelisation är.nDärför har jag valt att göra Johannesevangeliets fjärde kapitel till den här bokens ”bibelrum”. Ett bibelrum är precis som vilket rum som helst avgränsat. Det är en plats att gå till. Väggar, golv och tak sätter gränser. Eftersom Guds Ord är Ande och Liv innebär det att det alltid finns mer att se, mer att upptäcka och säga, mer att höra och känna vid varje nytt besök i ett bibelrum. (s. 17).
Detta ”bibelrum” utgör bokens nav. Hallenius återvänder till texten gång på gång och pekar på nya aspekter, några av vilka jag inte hade tänkt på tidigare. Genom boken framställs evangelisation som mer och mer naturligt, attraktivt och nödvändigt. Jag tror detta kan vara ett välbehövt motgift mot evangelisationsfobi och vill varmt rekommendera den till dem som längtar efter evangelisation men inte vet hur det ska gå till eller om de klarar av det.
Hela Pingsten 