Bloggarkiv
Varför ogillar västerländska kristna gatuevangelisation?
Evangelisation i Coventry
Linda Alexandersson är en av mina favoritskribenter på Dagen och hennes senaste krönika om evangelisation är fullständigt klockren. Hon pekar på något som jag flera gånger har betonat här på Hela Pingsten: att den frikyrkliga övertygelsen om att gatuevangelisation är ineffektivt är en lögn. Nyfrälsta nysvenskar som brinner för att förkunna evangeliet offentligt och lyckas med att föra folk till tro har hjälpt henne inse detta:
Vi vet att det inte är någon idé att evangelisera, för i Sverige är det ingen som vill höra talas om Jesus. Och ändå verkar det funka när våra nya vänner evangeliserar. De har med sig nya vänner till kyrkan var och varannan vecka. De ber ständigt sin pastor om fler exemplar av Nya testamentet eftersom de som de fick i förra veckan redan är utdelade. […]
Och just därför är jag så innerligt glad och tacksam att de är här nu. Eftersom de rör om och utmanar våra förutfattade meningar om vad som fungerar och inte. Eftersom vi så klart måste planera in den där evangelisationssatsningen nu, som de redan har anmält sig till. Och köra ytterligare en alphakurs trots att vi redan haft tre i år. Och döpa människor till Kristus så att tårarna rinner ner för våra kinder, för egentligen är det precis det här vi har längtat efter hela tiden.
Evangelisationsfobi, en rädsla för eller ovilja att dela med sig av evangeliet i synnerhet till främlingar, är framför allt ett västerländskt fenomen. Victor John som leder en expansiv församlingsrörelse i norra Indien och som EFK samarbetar med sa på förra årets Torpkonferens att kyrkan växer så snabbt därför att folk berättar så mycket om sin tro – i vardagen, ute i byarna, på kampanjer och så vidare. Sydafrika drypte av evangelium; jag kommer aldrig glömma hur en kvinna ställde sig upp på en vanlig bussresa, ledde lovsång och predikade evangeliet framifrån. Read the rest of this entry
Gör som Torp – evangelisera!
Nu är jag trött och glad efter en veckas Torpkonferens där jag tillsammans med Julia Wellstam och Samuel Lundström har ansvarat för evangelisationssatsningen Dela Evangeliet. Den är bland annat ett resultat av ett inlägg jag skrev här på Hela Pingsten för ett år sedan, och här kan ni läsa en intervju med mig i Dagen om varför jag tycker det är så viktigt att kristna konferenser bakar in gatuevangelisation i sina program.
Varje eftermiddag tisdag-fredag hade vi en workshop där vi pratade om evangelisation. Den första handlade om att använda de gåvor och verktyg man redan har, med insikter från tre generationer. Den andra fokuserade på vad man faktiskt ska säga när man delar Evangeliet med input från Maria Fagré och Malin Näslund. Den tredje handlade om kraftevangelisation med tecken och under som Samuel Lundström, Albin Mauritzon och Kevin David höll i och den fjärde diskuterade vad man gör när någon fattat beslutet att bli frälst.
Dessa teoretiska genomgångar följdes varje kväll med outreach inne i centrala Örebro. Redan första kvällen var det en kille som tog emot en bibel, läste två sidor, kände Guds närvaro och insåg att Jesus är Vägen. Övriga kvällar skedde många helanden och flera var intresserade av att besöka kyrkan och Torpkonferensen. Se videorapporter jag har gjort här:
Sju dåliga anledningar till att inte vara flyktingvän som kristen
I onsdags var jag på Liljeholmens folkhögskola och talade för östgötska EFK-pastorer om Jesus var också flykting. Med avstamp i debatten som följt bokreleasen tog jag upp sju vanliga motargument vi fått och visade varför de inte är hållbara.
De sju motargumenten är:
1. Vi kan tänka olika
2. Vi måste värna Guds gränser
3. Vi måste stoppa islamiseringen
4. Vi måste utvisa brottslingar
5. Vi måste hjälpa våra egna
6. Vi har inte råd
7. Vi måste hjälpa på plats
Min respons är, mycket kortfattat:
1. Nä, relativism är självmotsägande
2. Apg 17:26 handlar inte om nationalism eller migration
3. Evangelisation vida överträffar deportation
4. Inte om de då kan utföra fler brott
5. Våra egna får massa hjälp, dags för de nödlidande
6. Vi har verkligen råd
7. Motsättningen mellan bistånd och asyl är falsk
Stor evangelisationssatsning på årets Torpkonferens
För ett år sedan satt jag på Torp och skrev ett blogginlägg om vad kristna konferenser saknar. Inte för att det var en dålig Torpkonferens, fokuset låg på mission och mångkultur och det fanns mycket liv och engagemang, men det var ofullständigt. Det fanns ingen evangelisation. Jag jämförde med Pannkakskyrkans Sverigetour och Hela Pingstens egna minikonferens Frälsning, mirakler och aktivism som integrerade outreach och lärjungaträning, och tyckte förstås att det är rätt väg att gå eftersom den tidiga kyrkan band samman det in- och utåtriktade på samma sätt.
Det visade sig att EFK:s och Torps ledning läste mitt blogginlägg och tyckte att det var relevant. Så för ett par månader sedan kontaktade Daniel Norburg mig och bad mig delta i ett planeringsteam för att få in evangelisationen på Torp tillsammans med mina vänner Julia Wellstam och Samuel Lundström. Vi har bett, brainstormat och visionerat och det känns otroligt spännande att se vad som händer. Ni kan själva läsa upplägget på sidan 26 i Torphäftet eller i bilden nedan:
Efterföljelse och konsumism: Varför kristna ska konsumera mindre
I onsdags hade jag äran att få medverka på EFK:s medarbetardagar och prata om enkel livsstil och hur kyrkan kan utgöra en motkultur till vårt konsumtionshetsande och ojämlika samhälle. Nedan följer manuset till föreläsningen.
EFKs Sverigestrategi säger:
Utveckla en enkel och generös livsstil som innebär ett brott med osunda konsumtionsmönster. Vår tids diakonala behov och miljöfrågorna kräver det likaväl som vår egen efterföljelse… Vi bör särskilt lyssna till de personer och gemenskaper som i sin vardag utmanar konsumtionssamhället, både i relationer och i ekonomi.
Detta är en av fyra utmaningar för efterföljelse där de andra är utveckla husförsamlingarna, samtala och brottas med den omgivande kulturen samt utåtriktad efterföljelse.
Vi ser alltså att EFK anger tre skäl för enkel och generös livsstil: diakonala behov, miljöfrågor och vår egen efterföljelse.
Diakonala behov
I världen idag lever 800 miljoner människor i extrem fattigdom, på mindre än 1,25 dollar per dag. Lika många lägger sig hungriga varje kväll, lika många saknar rent vatten. Samtidigt har vi ett överflöd på pengar och naturresurser. Världsbruttoprodukten ligger på Costa Ricas nivå, 13 000 dollar om året. Vi har mat till tolv miljarder människor. Fattigdomen och nöden beror på en ojämlik fördelning av resurser, inte avsaknad av resurser. 20% av jordens befolkning konsumerar 80% av dess resurser. Read the rest of this entry
Evangelisation i EFK – då och nu
Den här terminen har jag gått kursen Evangeliska frikyrkans historia och teologi på Örebro Missionsskola. Mitt avslutande PM är en analys av hur man såg och ser på evangelisation i EFK:s modersamfund respektive i dagens EFK. Min slutsats är att EFK till stor del har övergivit de evangelistutbildningar och väckelsemöten som lade grunden till modersamfundens framväxt, och jag tycker – likt Mikael Hallenius och Rickard Cruz som jag har intervjuat – att det borde återuppväckas. Här kan du ladda ner PM:et som PDF: Evangelisation i EFK – då och nu. Jag skriver ut hela texten nedan också (källor finns dock endast i PDF:en).
Evangelistutbildningarna i EFK:s modersamfund
I sin begynnelse var både Örebromissionen (ÖM) och Helgelseförbundet (HF) pionjära missionsrörelser. Båda förkastade samfundsbeteckningen under de tidigaste decennierna medan de betonade yttre och inre mission, där det förra syftade på utlandsmissionen och det senare handlade om evangelisation inom rikets gränser. För detta syfte utbildades evangelister inom både ÖM och HF som fick till uppdrag att predika evangeliet och ”väcka” de andligt avsomnade i Sverige.
I Örebro Missionsförenings protokoll 16 januari 1894 kunde man läsa: ”Bref upplästes fr. systrarna Elma Lindborg och Lilly Lindkvist, hvilka under sitt arbete vid Finspong i Östergötland sett omkr. 50 syndare frälsta redan i år […] Från systrarna Alma och Klara hade ingått en helsning. Dessa två hade varit vittne till stora väckelser.”
Missionsföreståndare John Ongman startade i början av 1900-talet en evangelistmission, och 1908 anmärkte han att de hade 100 evangeliserande ”stridsmän”, varav hälften hade tillkommit det året.
Inom Helgelseförbundet började evangelister utbildas 1890 på Smedstorp (och sedermera Götabro), som efter att kursen hade avslutats sändes ut över landet med fokus på ”de mörka fälten”, det vill säga områden utan frikykoförsamlingar i exempelvis Halland, Bohuslän och Västergötland. Read the rest of this entry
Skillnaden mellan EFK och dess modersamfund
Vittnesbörd från Helgelseförbundets evangelister
Den här terminen har jag läst en mycket intressant kurs på Örebro teologiska högskola om Evangeliska Frikyrkans historia och teologi. EFK bildades under namnet Nybygget (som nästan höll på att bli permanent – burr!) när tre samfund gick ihop: Örebromissionen (ÖM), Helgelseförbundet (HF) och Fribaptisterna (FB). Under kursens gång har det blivit tydligt att i synnerhet ÖM och HF var extremt lika: de var bibeltroende missionsrörelser med baptistisk dopsyn, karismatisk helgelseteologi och jämställd ledarsyn som hade skolor och högkvarter i Närke (Örebro respektive Kumla). Fribaptisterna å sin sida var mer originella, med Helge Åkessons stundtals bibliskt radikala, stundtals förvirrat heretiska, idéer i bagaget.
Utslaget av samgåendet har varit väldigt bra: FB-läror som ifrågasätter Andens gudomlighet och objektiv försoningslära finns det inte ett spår av, medan EFK sammanfattat väckelserörelsernas fokus med nyckelorden evangelikal, baptistisk, karismatisk och missionsinriktad. Deras tro och självförståelse är ruskigt bra. Dock finns det några saker som rörelsen tappat från the glory years. Här är tre exempel:
Helgelse
Helgelseförbundet ville från början bara heta Förbundet, men då Missionsförbundet blev griniga körde de istället på att betona helgelse. Och det var ingen slump, därför att helgelse predikades friskt på Torpkonferensen redan från start. Bibeln säger ju att utan helgelse kan ingen se Herren (Hebr 12:14), och helgelseerfarenheten – att renas av Anden till ett heligare, mindre syndigt liv – strävades det efter lika starkt som pingströrelsen strävade efter Andedopet. HF var inte ensamma om att tala om helgelse, detta förkunnades även i ÖM och FB.
Idag är EFK:s trosdokument nästan helt tysta när det gäller helgelse, det nämns nästan uteslutande bara inuti ordet ”Helgelseförbundet”. Det predikas ytterst sällan om helgelse, och få kristna – i och utanför EFK – talar om sin helgelseerfarenhet. Varför? I vår klass spekulerade vi om ordet helt enkelt bytts ut mot lärjungaskap, som det definitivt talas mer om, men dessa begrepp är inte ekvivalenta i Bibeln. Jag tror snarare att vi är medvetna om att vi inte är lika helgade som kristna var förr, och då slutar vi tala om behovet av helgelse. Read the rest of this entry
Vad ska vi ersätta Jesusmanifestationen med?
Jesusmanifestationen i Umeå förra året
Jesusmanifestationen i Stockholm är något av det närmaste kristenheten i Sverige har kommit det bibliska bruket av att samlas på tempelgården varje dag för att proklamera Evangeliet. I Apostlagärningarna läser vi om hur alla kristna i Jerusalem – över 3000 – samlades vid Salomos pelarhall varenda dag, och ett av de primära syftena var att förkunna att Jesus är Messias (Apg 2:46, 5:12, 42). Denna utåtriktade form av gudstjänst spred sig vidare till församlingar i andra städer, som då evangeliserade i synagogor, offentliga hörsalar eller på gatan, som jag skriver i miniboken Kom in, gå ut.
Jesusmanifestationen har alltid varit ett ekumeniskt projekt, men utan tvekan har det också funnits en stark evangelisationsaspekt av eventet när tusentals kristna har marscherat runt huvudstaden med budskap som ”Jesus sa: Jag är vägen, sanningen och livet” och ”Jesus är bäst!” Jesusbiblar har delats ut, vittnesbörd om hur Gud har förvandlat människors liv har basunerats ut i högtalarna på Kungsan, och lärjungar har lärjungatränats i att våga stå för sin tro offentligt.
Nu lägger Jesusmanifestationen ner, åtminstone i Stockholm. Anledningen är lite diffus, det är inte det på senare år sinande deltagarantalet, inte heller någon splittring, och ekonomiska problem anges inte heller. Utan det beror på att ”frukten är mogen”. Domprost emeritus Hakon Långström säger ”När det här startade var det aldrig menat att bli en institution, utan det var en gräsrotsrörelse”. Och då är han en representant för en rätt så fet institution. Read the rest of this entry
Ett bibliskt försvar för teamledarskap
Apostlarna
Evangeliska frikyrkan (EFK) ska få en ny missionsdirektor som förmodligen heter Daniel Norburg, en pastor jag känner litegrann och finner helt awesome: han brinner för Guds Rike, tecken och under, församlingsplantering, väckelse, fattigdomsbekämpning och att föra folk till tro. De flesta EFK:are verkar också tycka att han är grym men förslaget har ändå fått kritik för att missionsdirektorn än en gång kommer bli en man, något som har varit fallet i 120 år. Idag svarade EFK:s styrelseordförande på kritiken och menade att ambitionen egentligen varit teamledarskap med en eller flera kvinnor, men de ”nådde inte fram på den vägen”.
Det här med teamledarskap är ingen dum grej. Ändå är det globalt sett väldigt ovanligt i kyrkosamfunden; några av de få exempel som finns är väl Equmeniakyrkan här i Sverige. Det skulle också kunna argumenteras för att pingströrelsen innan Pingst FFS bildades hade nåt slags de facto-teamledarskap även om deras ideal var att varje församling skulle leda sig själv (nåt som dock knappast var fallet under Lewi Pethrus tid).
Anyways, en ännu bättre auktoritet än Equmeniakyrkan och pingströrelsen är ju faktiskt urkyrkan, och den skulle jag säga kännetecknades av ett teamledarskap. Jesus samlade som bekant tolv apostlar (Matt 10:1-4) som ledde den första församlingen gemensamt (Apg 2:42-43) och startade andra församlingar gemensamt (Apg 8:14-17). Och apostlaskapet var inte begränsat till de tolv, för inom kort äntrade Paulus scenen och blev minst lika inflytelserik som Petrus. Paulus erkändes som en apostel med samma auktoritet som de tolv, och jag skulle säga att han, Petrus, Johannes och Jesu bror Jakob var de ledande urkyrkliga apostlarna.
Kamp mot klockan i översvämningsdrabbade Moçambique
Igår morse skrev missionären Heidi Baker på Facebook att Iris Ministries sänt ett ”relief team” till Maputo i södra Mozambique för att hjälpa offer för översvämningarna där. ”Vilka översvämningar?” tänkte jag och kikade snabbt på ReliefWeb, men de gav ganska knapphändig information vid den tidpunkten. Idag däremot har mer och mer uppgifter strömmat in från olika håll om katatrofen:
OCHA, FNs organ för koordination av humanitära insatser, uppger att 48 har dött och att 146 000 är tillfälligt hemlösa. EFK säger att det nu är en kamp mot klockan för att rädda liv när tusentals människor plötsligt förlorat sina hem, då mat tar slut och sjukdomar sprider sig. En talesperson från Röda korset säger ”De främsta behoven är tält och vatten, men de behöver i princip allt.” Unicef har snabbt satt igång en operation som hittills gett 15 000 personer tillgång till rent vatten samt delat ut 3000 tvålar, 100 presenningar för skydd, 5000 myggnät och högenergikex som räcker till 25 000 personer.
Read the rest of this entry
Inled 2013 med att ge mer till missionen!
I förrgår sprängde vi 250 miljoner kronor i luften. En kvarts miljard. Det var ju inte så smart. Då jag får nyhetsbrev från en rad olika internationella bistånds- och missionsorganisationer vet jag att det finns så många bra initiativ där ute som inte når ändå fram till sina visioner på grund av brist på pengar. Det är brist på pengar som gör att sex miljoner barn dör i onödan vid födseln varje år. Det är brist på pengar som gjorde att helandeevangelisten Reinhard Bonnke fick ställa in sin kampanj i Burkina Faso för ett år sedan. Men i Västvärldens plånböcker är det inte brist på pengar – det är därför vi går på bio och smäller fyrverkerier – det är våra prioriteringar och vår medmänsklighet det är fel på.
För att i möjligaste mån motverka slöseriet och för att göra en extra boost för en bättre värld föreslår jag att alla ni som läser detta inleder det nya året genom att börja ge en regelbunden gåva till en organisation ni ännu inte ger till. 50, 200 eller 1000 kronor spelar mindre roll, bara det är regelbundet. Och låt mig slå ett slag för missionsorganisationerna. Ni som känner mig vet att jag absolut inte har något emot biståndsorganisationer utan stöder dem helhjärtat, men de har ju onekligen en brist och det är att de inte predikar Evangeliet, helar de sjuka och uppväcker de döda. Missionen är mer holistisk, och nedan är fem missionsorganisationer jag särskilt rekommenderar:
Evangeliska frikyrkans mission stöder församlingsarbete och biståndsprojekt över hela världen, och har till syfte att ta tillvara människans fysiska, sociala, andliga och materiella behov. Verksamheten granskas av Svensk insamlingskontroll så att max 25% av de insamlade pengarna går till administration. Du kan både bli vanlig månadsgivare via autogiro och fadder till ett eller en grupp barn.
Iris Ministries är en internationell missionsorganisation baserad i Mozambique. De bedriver många olika utvecklingsprojekt i Afrika och Asien samtidigt som de planterar församlingar, ber för sjuka och uppväcker döda. De praktiserar verkligen hela pingsten. Via PayPal kan du enkelt ge en gåva till dem, där fungerar dock inte autogiro så se till att komma ihåg när du ska ge.
Dölj inte Guds mirakler
Jesusintresserade ungdomar
Jag skrev för ett tag sedan om hur populärt vittnesbördsmötena var i bönetältet på festivalen Frizon. Tillsammans med David Wellstams beskrivningar från ungdomsmöten på Torp och Chili, samt min egen erfarenhet av till exempel facebookgruppen ”Ge och du ska få”, tycker jag mig kunna urskilja en trend: många kristna ungdomar är sjukt intresserade av Guds mirakler! De strävar efter Andens gåvor i överflöd som Bibeln uppmanar oss till. Och min undran är om den äldre generationen i kyrkan verkligen förstår detta, samt om de lyckas tillfredsställa den hungern?
I linje med uppmaningen i Ps 9:12 och 118:17 har jag och min församling satt stor vikt vid att berätta om det Gud gör. Med en årsbudget på noll kronor ägnar vi tid och engagemang åt att undersöka samt berätta om tecken och under. Samtidigt bekymrar åtminstone jag mig över att kyrkor och kristna organisationer som har långt större resurser och når långt fler människor inte berättar särskilt ofta om de mirakler Gud gör, trots att de känner till dem. Man tycker att pingströrelsens, EFK:s och EFS hemsidor skulle vara fyllda med vittnesbörd eftersom de är karismatiker och eftersom Gud gör så mycket mirakler hos dem -både utomlands och här – men vittnesbörd är enligt min erfarenhet väldigt sällsynta där. Naturligtvis kan det vara mycket vanligare med vittnesbörd på dessa samfunds lokala gudstjänster, men vad hindrar dem i så fall att avspegla detta på hemsidan?
Församlingsplantering: Från tabu till toppen
Några goda vänner till mig ville i början av 90-talet ägna sig åt att starta nya församlingar, eftersom de hade hört att det är ett effektivt sätt att sprida Evangeliet på. Detta möttes av ett riktigt stort motstånd inom den församling och det samfund de tillhörde. ”Ni kommer ju bara sno människor från andra kyrkor.” ”Sverige är väl inget missionsland heller, åk till Afrika!” ”Det finns redan förvirrande många kyrkor, inte behöver vi ännu fler!” Det hela slutade med att de fick lämna samfundet – i frid och vänskap lyckligtvis, men att plantera nya församlingar, det ville detta samfund absolut inte. Och denna syn delade de med de flesta andra samfund.
Idag är det annorlunda, tack och lov.
Pingst Församlingsplantering satsar stort på att återta förlorad mark och evangelisera Sverige genom församlingsplantering, väl medvetna om att en frikyrka läggs ner i veckan. När pingstväckelsen drabbade Sverige 1915-1945 däremot planterades det 560 nya pingstförsamlingar i Sverige, samtidigt som medlemsantalet gick från 1010 till 76419 medlemmar. Med hemsidan nyakyrkor.se, konferenser om församlingsplantering och förstås stöd och bön för lokala församlingsplanterare hoppas de på ökad tillväxt, och jag tycker det ser mycket lovande ut.
Be för den nya pastorsutbildningen
Pingstkyrkans, EFK:s och Alliansmissionens nya pastorsutbildning (som jag fortfrande inte kommit underfund med vad den heter) kommer snart att sjösättas. Det är ett jättestort böneämne. Jag tror att den här utbildningen har väldiga potential att forma de ledare som kyrkan i Sverige behöver. Jag tänker själv ta och gå den. Be att den fylls av en hunger för en väckelse som förenar karismatik med arbete för fred och rättvisa.
andreascucca
David Larsson
desireekjellin
Emma Andersson
emilioghazal
foolforjesus
Frida Lindberg
hansakesundberg
Hela Pingsten
jakobromeborn
Katarina Hedman
Anneli Lendrup
Marie Larsson
Marius Ihlar
Jacob Schönning
minlund
nataliemariasophie
rebeckajoyrodriguez
Sarah Stenmark
Sara
sirakamanuel
suri
