Metoo, Extinction Rebellion och Black Lives Matter är vår tids sekulära religionssubstitut, menar den ortodoxa prästen Mikael Fälthammar på debattplats i Dagen.
Jag tror det ligger mycket i det.
Samma sak kan sägas om dagens rasistiska och nationalistiska rörelser som också ger identitet och en känsla av att räddas från det onda. Och som Fälthammar påpekar saknar dessa sekulära religioner ofta nåd och förlåtelse och är fullständigt inomvärldsliga i sitt tänkande – de är naturalistiskt religiösa, så att säga.
Men det finns flera problem med att klumpa ihop metoo, ER och BLM till ”wokendom” och kategoriskt beskriva det som en heretisk rörelse som vill bygga ett paradis genom mänskliga strävanden.
En hel del, om inte de flesta, uttrycker sympati för metoo för att de är less på sexuella övergrepp. Punkt.
En hel del demonstrerar för BLM för att de är trött på att om och om igen läsa om unga, obeväpnade svarta män som dödas av poliser.
De talar och tänker inte nödvändigtvis om frälsning, paradis och utopier, de menar snarare att liksom västvärlden slutade att systematiskt diskriminera och förtrycka irländare och italienare så borde samma sak kunna hända med kvinnor och svarta. Åtminstone bör det vara vår strävan.
Och låt oss inte glömma att många kristna redan är engagerade i dessa och liknande rörelser, med den kristna förförståelse som Fälthammar argumenterar för. Visst har en marxistisk organisation kapat namnet ”Black Lives Matter” och startat ett företag med samma namn, men i praktiken är rörelsen mycket större än så – stor som en hashtag – och omfattar hela kristna samfund. Metoo har redan egna kristna subrörelser här i Sverige som uppmärksammar övergrepp i kyrkan.
Fälthammar har en poäng i att sådant kristet engagemang inte ska låta sig ledas av ateister som inte har ett eskatologiskt perspektiv och som ofta glömmer förlåtelse. Men det finns ett annat dike han inte varnar för: att helt isolera sig från dessa rörelser och ge sökare inom dem intrycket att kyrkan inte är intresserad av miljö och rättvisa.
Det var många (vita) kristna som tog avstånd från medborgarrättsrörelsen i USA och anti-apartheidrörelsen i Sydafrika för att de inte ville befatta sig med ”kommunister”. Jag tror vi alla kan säga att de hamnade på fel sida av historien – precis som de som idag stöttar klimatförnekande och främlingsfientliga politiker kommer hamna på fel sida av vår historia.
Därför behövs organisationer som God Jord – kristna för miljö och rättvisa som inte duckar för dessa frågor utan pekar på att miljö och rättvisa tvärtom är centrala delar av vårt lärjungaskap. Och på grund av den Helige Andes närvaro i våra liv ser det annorlunda ut än när ateister strävar efter liknande mål.
Martin Luther King Jr. lät sig inte skrämmas av hur hans tids antirasistiska rörelse präglades av våld och aggresivitet – istället kämpade han för samma mål med bön och ickevåld. Hur kan kristna idag ta på sig ledartröjorna för en robust rörelse för miljö och rättvisa i Andens kraft? 
Hela Pingsten 
Några tankar:
Det finns en sfär av vad som i luthersk tradition kallas för borgerlig rättfärdighet, dvs. samhällelig rättvisa, rättfärdighet inför människor, som ligger under den naturliga lagens eller samvetets område.
Problem uppstår när kyrkan låter den borgerliga rättfärdigheten ersätta rättfärdigheten inför Gud. Dvs. man fokuserar så mycket på att förbättra jordiska förhållanden, att man glömmer att förkunna evangeliet. Detta är problemet i många liberala kyrkor. En vanlig variant de senaste årtiondena är väl den mer progressiva, där man är mycket inriktad på sådant som u-hjälp, tredje världen, flyktingar och miljö/klimat. Men även en mer konservativ kulturkristendom torde kunna räknas hit.
Problem uppstår också när man ställer den borgerliga rättfärdigheten i motsatsförhållande till evangeliet. Detta är en risk som finns i många konservativa kristna sammanhang, när man reagerar mot de liberala kyrkorna. Kristna bör inte tänka för mycket på att förbättra jordiska förhållanden, eftersom ”vi inte kan skapa något paradis på jorden”. Det är lite grann detta jag tycker man kan skönja i det ”Statement on Social Justice and the Gospel” som många konservativa evangelikaler skrev på härom året. Man reagerar mot de liberala kyrkornas politisering genom att inta motsatta politiska ståndpunkter.
Problem uppstår slutligen når man försöker göra specifika lösningar på sociala problem till ”det kristna svaret”. Jag menar att lösningen på olika samhällsproblem ofta är en fråga om empiriska bedömningar, där man kristna kan komma till olika slutsatser. Antag att A har en bättre utfall än B. ”Vänsterns” mer eller mindre automatiska reaktion är då att A förtrycker B, eller att B är utsatt för strukturella orättvisor. Lösningen blir att ändra på de sociala strukturer som missgynnar B, eller att genom olika program stödja B. ”Högerns” mer eller mindre automatiska reaktion är att A har varit duktigare än B. Lösningen blir då att B uppmanas att kavla upp ärmarna och kämpa på hårdare. Att stödja B genom olika olika riktade åtgärder riskerar att göra mer skada än nytta genom att befästa B:s offerstatus. Jag menar att man inte utifrån Bibeln kan utesluta någon av förklaringarna eller lösningarna. I vissa falla kanske ”vänsterns” analys ligger närmare sanningen, i andra fall ”högerns”, och i åter andra fall kanske sanningen ligger någonstans i mitten. När folk på olika sidor i debatten tar för givet att man som kristen bör vara antingen höger, eller vänster (”för Jesus stod på de svagas sida”), då kan man undra om man inte använder Bibeln för att legitimera politiska åsikter (som man hade haft ändå), snarare än att låta Bibeln forma ens världsbild.
GillaGilla
Du är klok som en uggla. Helt sant. Detta mysko antingen -eller tänkande är ju bara att bekräfta Martin Hägglunds märkliga tes om att kristna inte kan engagera sig för en bättre värld eftersom vi tror på Himmelriket.
GillaGilla