Väx genom allmän gatuevangelisation, Equmeniakyrkan!

I en insändare som publicerades in Sändaren (hihi) den här veckan slog jag ett slag för gatuevangelisation som en nyckel för den krisande Equmeniakyrkan att på nytt bli en växande missionsrörelse. Så här skrev jag:

——

Länge har ledare och skribenter inom Equmeniakyrkan talat om kris, sjunkande medlemssiffror och ett akut behov av att nå ut med evangeliet till nya människor, inte minst unga. Nyligen menade pastorn Daniel Wramhult i Dagen 24/9 att man har tappat lite av den karaktär av missionsrörelse som bildarsambunden började med. Vidare säger Lisbeth Stigemyr att “evangelisation i bred mening är viktigt”. Jag instämmer. För att på nytt bli en växande missionsrörelse behöver alla de troende utrustas till evangelisation, och jag tror att det bästa sättet att göra det på är genom gatuevangelisation. 

Så vad är evangelisation egentligen? Jo, att komma med det glada budskapet som man själv har fått ta emot. Med andra ord: att vittna om sin tro, att berätta vad Jesus har gjort i ens eget liv och i historien. Personliga vittnesbörd måste inte innehålla storslagna under eller superradikala omvändelser. Betydelsen av vår vardagliga vandring med Gud ska inte underskattas. Visshet om att vara älskad som Guds barn, att bli förlåten sina synder och vägledd genom stort och smått – det är sådant alla människor behöver. Och att vittna är närmast nödvändigt för att fler ska bli förvandlade i mötet med Jesus. För “hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur ska de kunna höra om ingen predikar?” (Rom 10:14-15).

För att så många som möjligt ska få höra evangelium, räcker det inte med att pastorer och ledare predikar det vid gudstjänster och scoutandakter i kyrkan. Alla vi troende behöver dela det med vår omgivning i vardagen. Uppdraget (Matt 28:18-20) att göra alla folk till lärjungar gäller ju varje troende, eftersom Jesus där säger åt oss att “lära dem att hålla allt som jag befallt er” – det vill säga även missionsbefallningen. Min övertygelse är därför att alla kristna kan lära sig evangelisera. Det som behövs är en trygg och lagom utmanande växtmiljö att praktisera i, vilket jag tror tyvärr ofta saknas i mångas församlingsliv. Många kristna bär därför på en fobi för att dela trons skatter, såväl bland kollegor och klasskompisar som med goda vänner och släktingar.

Gatuevangelisation kan ge oss de möten med icketroende som vi så väl behöver inför vardagsevangelisationen. Min och andras erfarenhet är att det ofta är mindre läskigt att börja dela Jesus med främlingar. Oro inför skamkänslor och negativa reaktioner minskar, eftersom man kanske inte möts igen. Men framförallt når vi fler på gatan än om vi endast håller oss till redan etablerade kontaktnät. Om såväl gamla som unga, pastorer som vanliga kristna deltar kan man lära av varandra, och som gemenskap kan man bäst möta alla sorters människor, deras frågor och behov.

För dem som behöver ett stöttande team att inspireras och utrustas av finns vi i missionsorganisationen Reach tillgängliga. Men enbart i mänsklig kraft kan ingen klara detta, i varje fall inte på ett sunt sätt. Det visste Jesus, varför Han sa till sina lärjungar i Equmeniakyrkoårets temavers (Apg 1:8) att “när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns”. För mig personligen blev detta tydligt när jag uppfylldes av Anden för några år sedan, och fick en helt ny frimodighet. Låt oss därför ständigt be om ny andeuppfyllelse så att vi kan efterlikna den första kyrkan (Apg 2:46; 4:31; 5:12) och gå ut och förkunna evangelium tillsammans med hela församlingen på gator och torg. “Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:20). 

——

Ni som är intresserade av gatuevangelisation och vill ha besök av Reach – läs mer här och hitta kontaktuppgifter här och ni som vill ha besök av någon av oss på Hela Pingsten hittar våra kontaktuppgifter här!