Bara ett dygn efter att jag fått tala i riksdagen beslöt sig knäskålen för att hoppa ur led. Jag var i Uppsala för att hälsa på familjen och gick som vanligt när benet plötsligt vek sig under mig. Jag fick hjälp av en kompis att ta mig till närakuten. De konstaterade att inget var brutet och att jag bara behövde vila för att sedan prata med en rehabkoordinator för att träna upp musklerna runt knät.
Det här är nämligen tredje eller fjärde gången detta händer på just vänster knä, och ju fler gånger det händer desto större risk att det fortsätter ske. Det gjorde fruktansvärt ont att stödja sig på benet så jag fick låna kryckor att ta med hem till Falköping.
Men det trevliga med att gå till kyrkan varje söndag är att man ibland blir helad! När jag kom till pingstkyrkan tre dagar efter olyckan gick jag med en krycka, och även om det gjorde mindre ont än på torsdagen så var det fortfarande svårt och smärtsamt för mig att stödja mig på vänster ben.
I slutet av gudstjänsten gick jag fram för bön och efter att en kvinna bett för mig försvann all smärta och jag kan stödja mig på benet utan problem. Så jag fick bära kryckan hem istället för att den bar mig. Tack Jesus!
Dessförinnan på gudstjänsten hade vi lovsjungit Gud för hans godhet, och pastorn Linda Andreasson hade lämpligt nog predikat om den goda vanan att vila.
Att arbeta är något gott och Linda påpekade att hebreiskan faktiskt har samma ord för arbete och gudstjänst – men Gud har skapat en rytm för oss som växlar mellan arbete och vila. När vi vilar imiterar vi Gud – han vilade efter att ha skapat världen – och vilodagen är hans gåva till oss. Som Jesus säger är vi inte till för sabbaten utan sabbaten är till för oss.
Vi lever i en tid av mycket stress, utmattning och arbetshets, där konsumtionsjakten blivit en ny form av slaveri. Så låt oss ära och imitera den vilande Guden och sa fram emot den eviga sabbat han har förberett för oss i sitt Rike! 
Hela Pingsten 