Påve Franciskus har lämnat jordelivet och lämnar bakom sig ett arv av att förena tecken och under med fred och rättvisa! Han var både den mest karismatiska och aktivistiska påve som katolska kyrkan har haft på hundratals år.
Egentligen borde det inte vara en ovanlig kombination – Jesus själv förenade pacifism och ekonomisk utjämning med att bota sjuka och göra mirakler. Men i vår tid går det ofta en skiljelinje mellan kristna som brinner för fred och rättvisa och dem som betonar Andens gåvor. Men för Franciskus var allt detta en enhet.
Påve Franciskus har kritiserat kapitalismen och fossilindustrin, verkat för fred och försoning, välkomnar flyktingar och invandrare samtidigt som han också välsignar den katolska karismatiska förnyelsen. På en karismatisk konferens i Rom sa han:
”Jag förväntar mig av er att ni delar med alla, i kyrkan, nåden av dopet i den Helige Ande. Jag förväntar mig av er en evangelisation med Guds Ord som förkunnar att Jesus lever och älskar alla människor.
Jag förväntar mig att ni bär vittnesbörd om andlig ekumenik med alla de bröder och systrar från andra kyrkor och kristna samfund som tror på Jesus som Herre och Frälsare. Var nära de fattiga, de behövande, för att röra vid Jesus kött i deras kött. Var nära, snälla!”
Kort därefter blev han den första påven att besöka en pingstkyrka, där han bad om förlåtelse:
”Bland dem som förföljde och fördömde pingstvänner, nästan som om de var galningar som försökte förstöra mänskligheten, fanns också katoliker. Jag är katolikernas herde, och jag ber er om förlåtelse för de katolska bröder och systrar som inte visste bättre och blev frestade av djävulen.
Någon kommer bli förvånad: ‘Påven besökte evangelikaler?’ Men han gick för att träffa sina bröder.”
När han som nyvald påve för tolv år sedan valde namnet Franciskus tänkte jag direkt på helgonet från Assisi – en man som både älskade de fattiga och upplevde mirakler. Och även om jag som icke-katolik förstås inte höll med honom om mycket, gläds jag över hur påve Franciskus har kämpat för flyktingar, klimatet och de fattiga under hela sin tjänst som påve.
Det här är min absoluta favoritbild på påve Franciskus, när han omfamnade och kysste en svårt sjuk man som led av neurofibromatos – mängder av tumörer längs hela huden. Det är precis den medmänsklighet som Jesus kallar oss till, oavsett om vi är katoliker, protestanter eller något annat. I sin sista predikan innan han dog sa Franciskus bland annat:
”Kristus är uppstånden! Dessa ord sammanfattar hela meningen med vår existens, för vi är inte skapade för döden utan för livet. Påsken är livets högtid! Gud skapade oss för livet och vill att den mänskliga familjen ska uppstå på nytt! I hans ögon är varje liv dyrbart – ett barns liv i moderlivet likaväl som de äldres och sjukas liv, som i allt fler länder betraktas som människor att kasta bort.
Vilken oerhörd dödslängtan, vilken lust att döda, vi bevittnar dagligen i de många konflikter som rasar i olika delar av världen! Hur mycket våld ser vi inte, ofta till och med inom familjer, riktat mot kvinnor och barn! Hur mycket förakt väcks ibland mot de sårbara, de marginaliserade och migranter! …
Må mänsklighetens princip aldrig sluta vara kännetecknet för våra dagliga handlingar. Inför den grymhet som präglar konflikter där försvarslösa civila drabbas och där skolor, sjukhus och hjälparbetare attackeras, får vi inte tillåta oss att glömma att det inte är måltavlor som träffas – det är människor, var och en med en själ och mänsklig värdighet.”
Må han vila i frid och uppstå i härlighet!
Hela Pingsten 