Bloggarkiv

Katolska konverteringar och intellektuell fåfänga

Nytt avsnitt av Jesusfolket! Sarahs och Micaels framtida kommunitetsmedlem Katarina Viola Hedman joinar dem i ett samtal om den intellektuella fåfänga som gör att karismatisk frikyrklighet anses ha låg status medan katolicismen utmålas som het. Hur förenar vi hjärta och hjärna, och hur bekämpar vi intellektuell fåfänga i våra egna liv?

Ladda ner MP3-filen här.

Kolla in Katarinas blogginlägg.

Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!

Den tidiga kyrkan var pacifistisk

roman soldiers

Den katolske debattören Mikael Karlendal argumenterade i Dagen 17 mars för kristen vapenanvändning och militärtjänst. Han kallar detta för den ”traditionella kristna hållningen”. I själva verket var ickevåld och pacifism det dominerade synsättet i fornkyrkan, medan idén att kristna kan vara soldater inte vann inflytande förrän på 400-talet när statskyrkosystemen utvecklades.

Justinus Martyren skrev: ”Vi som tidigare mördade varandra låter inte bara bli att kriga mot våra fiender utan dör också med glädje när vi bekänner Kristus för att inte ljuga eller vilseleda våra domare.” Hans lärjunge Tatianus bekände: ”Jag önskar inte vara kung; jag är inte angelägen om att vara rik; jag förkastar militärkommando.”

Irenaeus av Lyon instämde: ”Men det som predikades av apostlarna, som tågade från Jerusalem över hela jorden, förändrade så mycket att dessa [nationer] smidde svärden och krigslansarna till plogbillar och till vingårdsknivar för att skörda säden, det vill säga, till redskap som används till fredliga syften, och att de nu vägrar att strida, utan när de blir slagna vänder de andra kinden till.”

Tertullianus skrev: ”Det gudomliga baneret och det mänskliga baneret går inte ihop, inte heller Kristi fana och djävulens fana. Endast utan svärd kan den kristne föra krig: ty Herren har avskaffat svärdet.” Den Apostoliska Traditionen från 200-talet säger: ”Den som är soldat och står under befäl får inte döda någon. Om han får order att döda, skall han inte utföra den, och han får inte avlägga soldated. Om han inte är beredd till detta, skall han avvisas [från dop].” Read the rest of this entry

Anders Gerdmars missade tillfälle att vederlägga katolicismen

gerdmar_omslag_print2

Boken Guds Ord räcker av teologen Anders Gerdmar har skapat en del rubriker, Ulf Ekman tycker att det är ”lite tråkigt” att den ges ut och den flitiga bloggaren Mikael Karlendal håller på och sågar den i tusen blogginlägg. Båda dessa är fd evangeliska kristna som konverterat till katolicismen, och anledningen till att de är upprörda är förstås att Gerdmars bok argumenterar för varför evangeliska kristna inte ska bli katoliker. På hans sida står många av landets frikyrkliga ledare, inklusive Joakim Lundqvist, Stanley Sjöberg och vår egen Hans Sundberg.

Jag är naturligtvis enig med dem om att Gerdmar har rätt: romersk-katolska kyrkan har fel teologiskt och evangeliska kristna behöver absolut inte bli katoliker utan katoliker behöver snarare bli evangeliska. Gerdmar uttrycker detta sakligt och kunnigt i boken och är noga med att inte gå till överdrift eller spekulationer utan återge romersk-katolsk lära på ett korrekt sätt.

Dock så tycker jag att boken har en allvarlig svaghet, nämligen att grundtesen som gett boken sin titel inte försvaras tillräckligt. Att Guds Ord räcker är det väsentligaste som måste slås fast för att bemöta romersk-katolska efterbibliska läror som illegitima. Men till stor del ägnar sig Gerdmar åt cirkelresonemang genom att utgå från det han vill leda i bevis – att Skriften är den högsta auktoriteten – och försvara det genom att hänvisa till Bibelord. Det finns istället bra historiska och filosofiska argument för varför vi inte kan lita på att läror som i skriftlig form dyker upp först på 300- eller 1100-talen (såsom lärorna om Marias himmelsfärd eller att det finns just sju sakrament) är apostoliska. Gerdmar nosar på de argumenten men utvecklar dem inte tillräckligt. Read the rest of this entry

Münsterupproret och den självmotsägande våldsamma anabaptismen

Burar längs med S:t Lamberti kyrka som katolikerna hängde upp Münsterrebellerna i efter att de torterats

Burar längs med S:t Lamberti kyrka som katolikerna hängde upp Münsterrebellerna i efter att de torterats

I mitt förra blogginlägg kontrasterade jag de medeltida katolikernas och magisteralprotestanternas statskyrkoteologi som motsatte sig religionsfrihet och tvingade människor till lydnad genom våld, med anabaptisternas frikyrkoteologi som förespråkade religionsfrihet, frivilligt lärjungaskap och pacifism. En person kommenterade: ”Så ”frikyrkan” är helt oskyldig? Det här är vad dina anabaptiska vänner ställde till med”. Länken går till Wikipediaartikeln om Münsterupproret 1534-1535, när ett gäng radikala och apokalyptiska kristna tog kontroll över den tyska staden Münster med våld, införde kommunism, tvångsmässigt troendedop och polygami, och besegrades till slut av katolska arméer som torterade och avrättade upprorsmakarna.

Händelsen tas upp i de flesta historiska verk om anabaptismen, och Jonas Melin som är kontaktperson för Nätverket Anabaptist har kallat det för anabaptismens Knutby. Flera katoliker och lutheraner som jag diskuterat med, inte bara killen skrev kommentaren ovan, har tyckt om att hänvisa till detta för att på nåt sätt visa att vi anabaptister är lika goda kålsupare vi. Här ska vi inte försöka framställa det som att vår kyrkosyn är bättre, för även pacifistiska och statskyrkoförkastande biblicister kan tydligen upprätta våldsamma, obibliska stadskyrkor… eller?

Det kan tyckas aningen självmotsägande att en teologi som avvisar våld och religionstvång skulle kunna använda våld och religionstvång. Och så är det, därför att Münsterupprorets ledare, Jan Matthys, förkastade anabaptismens pacifism och statskyrkokritik. Det var därför han upprättade an apokalyptisk, auktoritär stadsstat med våld och kallade den för det Nya Jerusalem, och menade sig själv vara Gideon.

Detta var sju år efter att ledande schweiziska anabaptister hade samlats i Schleitheim och kommit överens om sju gemensamma principer, vilket inkluderade ickevåld och att inte engagera sig i statens aktiviteter. Schleitheimbekännelsen kom att bli det viktigaste anabaptistiska trosdokumentet. Alla dagens anabaptister – mennoniter, hutteriter och amish – härstammar från den pacifistiska Schleitheimrörelsen. De använda själva inte begreppet ”anabaptister” eller ”wiederteufer” – vilket betyder omdöpare – utan kallade sig generellt för bröder eller kristna. Read the rest of this entry

Mikael Karlendals bristfälliga argument för katolicismen

Mikael Karlendal. Bild från Twitter

Mikael Karlendal. Bild från Twitter

Den före detta pingstpastorn Mikael Karlendal gör en Ekman och konverterar till katolicismen efter ett snabbt uppehåll som pastor i EFS. Det är inte alls förvånande utifrån mycket av det han skrivit det senaste året, artikelserien om Maria i Världen idag uttryckte vart han var på väg väldigt tydligt. Medan jag och Karlendal tycker olika på flera punkter har jag uppskattat hans kamp mot liberalteologi och sekularism, något han säkerligen kommer fortsätta med som katolik, och jag hoppas att han också kan få positiv inspiration när det gäller miljö och rättvisa av Franciskus, och möjligtvis en än mer välkomnande attityd gentemot egendomsgemenskap som vi hade en bloggdust om för några år sen (om han inte redan fått det).

I blogginlägget där han annonserar konverteringen så anger han också massa skäl till varför katolska kyrkans lära är sann och varför egentligen alla evangeliska kristna ska bli katoliker. Flera av hans argument lider av deduktiva och historiska brister, och jag skulle vilja som god restorationist bemöta några av dem:

Hur länge är traditionen muntlig?

Karlendal kritiserar idén om Sola Scriptura inte för att han ifrågasätter Bibeln som Guds Ord, utan för att Bibeln ska vara ”Kyrkans bok som ska läsas i Kyrkan och med Kyrkan och under ledning av Kyrkans läroämbete”. Han pekar på det Paulus skriver i 2 Thess 2:15: ”Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.” Karlendal skriver: ”Bibeln är inte tänkt att vara högsta auktoritet – en bok kan nämligen inte prata och svara på frågor om hur den ska tolkas. För det behövs en levande röst.” Read the rest of this entry

Restorationism – ett bibliskt sätt att se på kyrkan

apostles

Restorationism, eller kristen primitivism, är idén att kyrkan ska se ut som den gjorde från början när Jesus grundade den, och är nåt jag har utgått från ända sedan jag blev frälst men jag visste inte vad det hette förrän för nåt år sen. Vi restorationister menar att kyrkan hamnar snett ibland och att vi ska kolla på vad Jesus och apostlarna gjorde och sa för att hamna på rätt kurs igen. Det är därför vi ibland pratar om apostolisk kristendom, eller bibliskt lärjungaskap.

Alla kristna tänker inte så här. Vi har romerska katoliker som har en mer evolutionär syn på kyrkan, de erkänner att den har förändrats sedan apostlarnas dagar men menar inte att det nödvändigtvis är till det sämre. När Petrus Lombardus på 1100-talet kommer på att det finns sju sakrament så är det enligt katoliker inget problem att ingen någonsin någonstans tidigare har talat om sju sakrament, för kyrkan utvecklas under den Helige Andes ledning.

De flesta ortodoxa å sin sida är kritiska till att katolikerna plötsligt kan komma på nya läror, de menar sig stå för apostolisk kristendom i och med att de tryckt på stoppknappen på tidtagaruret och beter sig fortfarande i stora drag som de gjorde på 400-talet. Dock innebär ju det att de stannat klockan 400 år för sent, och mycket av den korrupta och våldsamma statskyrkokristendom som kännetecknat katolska kyrkan har i alldeles för hög grad även representerat öst. Read the rest of this entry

Karismatisk aktivism genom kyrkohistorien

Idag har jag anlänt till fantastiska Frizon där jag är funktionär i det nystartade fantastiska Laboratältet. Imorgon kommer jag och fantastiska Frida Lindberg hålla ett seminarium på temat Aktivism i Andens kraft. Jag kommer tala om hur tecken och under har förenats genom kyrkohistorien, och nedan är mina anteckningar. Observera dock att på grund av tidsbrist och lathet har jag inte varit kreativ nog att skriva eget material, så mycket av det nedan är kopierat från tidigare blogginlägg, Wikipedia eller andra bloggar.

Fornkyrkan

Goe gamle Justinus

Goe gamle Justinus

Jag har många gånger här på bloggen skrivit om hur både pacifism och egendomsgemenskap var utbrett i den tidiga kyrkan. Samma sak gäller Andens gåvor. Här är tre citat från tre inflytelserika kyrkofäder som illustrerar hur tankegångarna gick hos apostlarnas arvtagare:

Justinus Martyren (100-160) skrev i sin Första apologi:

”Många av vårt folk, oss kristna, har helat och fortsätter än idag hela i varje del av världen, och även I vår stad (Rom) blir flera som är besatta av onda andar helade. […] Profetiska gåvor finns också hos oss även idag. Du må se hos oss både kvinnor och män som har gåvor från Guds Ande.”

”Vi som värdesatte rikedomens och ägodelarnas vinst, lägger nu vad vi har i en gemensam hög, och delar ut till alla som lider nöd.”

”Vi som tidigare mördade varandra låter inte bara bli att kriga mot våra fiender utan dör också med glädje när vi bekänner Kristus för att inte ljuga eller vilseleda våra domare.”

Irenaeus av Lyon skrev i Adversus Haereses:

”Några har sannerligen och säkerligen kastat ut demoner, så att människor om och om igen blir renade från onda andar, tror och tas emot i kyrkan. Andra har fått kunskap om saker som ska ske, genom syner och profetiska meddelanden; andra botar de sjuka genom handpåläggning och ger dem hälsan tillbaka. Och, som sagt, har även döda blivit uppväckta, och fortsätter leva med oss i många år.”

”Istället för tionde, som Lagen beordrade, sade Herren att vi ska dela allt vi har med de fattiga.”

”Men det som predikades av apostlarna, som tågade från Jerusalem, över hela jorden förändrade så mycket att dessa [nationer] smidde svärden och krigslansarna till plogbillar och till vingårdsknivar för att skörda säden, det vill säga, till redskap som används till fredliga syften, och att de nu vägrar att strida, utan när de blir slagna vänder de andra kinden till.”

Och Tertullianus skrev i sina verk Ad Scapulam, Apologicum och De Corona Militis:

”Hur manga män av rang, för att inte tala om vanligt folk, har blivit befriade från demoner och botade från sjukdomar!”

”Vi som är ett hjärta och en själ tvekar självklart inte att leva i egendomsgemenskap. Vi har allt gemensamt – utom våra hustrur.”

”Det gudomliga baneret och det mänskliga baneret går inte ihop, inte heller Kristi fana och djävulens fana. Endast utan svärd kan den kristne föra krig: ty Herren har avskaffat svärdet.”

Read the rest of this entry

Frikyrkans tradition brändes upp av statskyrkan

Som jag nämnde i förra inlägget så har frikyrkans existensberättigande börjat ifrågasättas igen i och med att en religionshistoriker felaktigt hävdade att den snart kommer att dö, och precis som för två år sen under Deminger-debatten så talas det om att frikyrkan är kortsiktig och känslobaserad och måste omfamna de historiska kyrkornas tradition och reflekterande kontemplation, med den lilla bieffekten att vi då måste finna oss i att tillhöra en megasekulariserad kyrka där 85% inte tror på Jesus eller någon av de kyrkor som infört läror som inte en kotte i urkyrkan trodde på men som ändå ses som obligatoriska. Dock finns det ett ännu större problem om vi vill lämna frikyrkan och det är att det är att alla kyrkor som existerar i Sverige är frikyrkor.

Begreppet frikyrka uppstod ju i kontrast till statskyrkan, och i hundratals år har de varit förbjudna i både Sverige och Europa just för att de inte är statskyrkor. Idag när även Svenska kyrkan är en frikyrka glömmer vi lätt bort det hemska konstantinska arv den organisationen stått och står för, men det är inte en rolig historia. Samma sak gäller katolska kyrkan. Stanley Sjöberg satte fingret på något som få katoliker gärna talar om idag:

Amen Stanley

Amen Stanley

Read the rest of this entry

Varken påven eller Luther eller Ekman utan Jesus!

Av dem som hör till Kloes familj har jag nämligen fått veta om er, mina bröder, att det förekommer stridigheter bland er. Vad jag menar är att ni var och en på sitt håll säger: ”Jag håller mig till Paulus” eller ”Jag håller mig till Apollos” eller ”Jag håller mig till Kefas” eller ”Jag håller mig till Kristus”. Är då Kristus delad? Inte korsfästes väl Paulus för er? Eller döptes ni i Paulus namn? (1 Kor 1:11-13)

Bild från Emanuel Karlstens blogg

Ulf Ekman välsignas av Joakim Lundqvist

Mitt inlägg om Ulf Ekman har blivit det mest lästa någonsin på bara ett par dagar och jag skulle vilja vidareutveckla några tankar när det gäller kyrkans enhet och att gå tillbaka till kyrkans rötter. Som jag skrivit tidigare tror jag ledarskapet i urkyrkan var rätt kollektivt – när grupperingar uppstod sa inte Paulus att lösningen är att alla ska lyda ”påven” Petrus utan att vi ska hålla oss till Jesus. Vi är redan ett. Och visst ska vi sträva efter att nå konsensus i läro- och etikfrågor och hålla samman i kampen för en rättfärdig och rättvis värld, men eftersom både protestanter och katoliker (och alla andra kristna) redan tillhör den sanna kyrkan kommer detta inte ändras av samfundsbyte, det enda som ändras är måhända åsikter i lärofrågor.

Samfund definieras egentligen av ledarskap snarare än lära. När det talas om att det finns över 30 000 protestantiska samfund är det för det första en överdriven siffra, och för det andra handlar det om organisationer med olika ledarskap, men inte alls nödvändigtvis om olika teologier. Vi som besökt kyrkan i Afrika vet att där kan det finnas hundratals olika församlingsrörelser som i princip är identiska men de har olika ledare. Nå, så länge de tror på Jesus och har den Helige Ande så är de ledare utsända av Gud. Här samlar Gud sina apostlar, profeter, herdar, lärare och evangelister över samfundsgränserna.

Som Simon Ådahl brukar säga ”Ni ser att det skakar i samfunden i Sverige, och det är ju helt i sin ordning för samfund finns inte i Bibeln”.

Vi är redan väldigt ekumeniska i Sverige, i frikyrkan i synnerhet är väggarna nästan helt sprängda, framför allt för oss i den unga generationen. Band knyts mellan katoliker, svenskkyrkliga, frälsningssoldater, baptister, missionare, pingstvänner, livetsordare med flera inom nästan alla sammanhang jag rör mig – från Pannkaksyrkan till Ge och du ska få till Uppsala kristna råd med mera. Men skillnader uppstår fortfarande, teologiskt, kulturellt med mera. De ryms dock sällan inom samfunden utan mellan dem.

Read the rest of this entry

Därför, Ulf Ekman, behövs protestantismen

Ulf Ekman. Foto: Josefin Casteryd/Dagen

Ulf Ekman. Foto: Josefin Casteryd/Dagen

Jag blev väldigt förvånad igår när det visade sig att Ulf Ekman blivit katolik, men samtidigt föll mycket på plats. Jag skrev för tre månader sen om att det som skiljer Ulfs ekumeniska relationer till katoliker från andra protestantiska ledare är att han inte bara välsignar dem och behandlar dem som syskon i tron, utan han försvarar aktivt deras läror om alltifrån barndop till Maria och påveämbetet. Att gå så långt utan att själv bli katolik blir konstigt, och uppenbarligen tänkte Ulf likadant.

Generellt tycker jag att Ulfs teologiska utveckling varit väldigt positiv, inte bara när det gäller ekumeniken utan hans nyansering överhuvudtaget. Jag har länge varit mycket kritisk till Livets Ord på grund av den osunda syn på pengar och på konflikten i Israel/Palestina som varit rådande där. Efter att jag bloggat om Ulf där i december tog han faktiskt kontakt med mig och ville fika, vi fick prata en stund med varandra och jag frågade honom vad han anser om fred och rättvisa. Och jodå, han gillar både och, även om han fortfarande tycker att man kan använda våld och vara rik som kristen. Men den extrema framgångsteologi som hördes på 80-talet står han inte längre för, och även i Mellanösternkonflikten tror jag att han börjar inse att staten Israel ibland kanske gör lite dumma saker.

Då när vi fikade pratade vi förstås om katolska kyrkan, vi var överens om att det finns mycket bra folk där inte minst bland de karismatiska katolikerna, vi var överens om att Aletheias katolikskräck och anti-Livets-Ordism är pinsam, vi var överens om att katolikers seriositet när det gäller exempelvis att verifiera mirakler är beundransvärd. Men inte trodde jag att han faktiskt var katolik. I efterhand blir det dock ganska tydligt – han citerade katolska kyrkans katekes som ett rinnande vatten.

Read the rest of this entry

Avskaffa sakramenten

Nattvarden, bild av John Snyder

Nattvarden, bild av John Snyder

Om vi skulle fråga Petrus, Paulus eller någon annan av apostlarna vad ett sakrament är och/eller hur många av dessa som finns skulle de förmodligen titta frågande på oss. Förutom det faktum att sakrament är latin så existerade ingen sakramentskategorisering. Även om dop, nattvard och smörjande av de sjuka praktiserades i urkyrkan så placerades de inte i samma fack, och teologin bakom handlingarnas signifikans och betydelse var outvecklad.

Termen ”sakrament” och sakramental teologi uppstod istället i 200-talets Nordafrika, när Tertullianus valde att översätta grekiskans mysterion med sacramentum. Nya Testamentet nämner mysterion flera gånger men då aldrig med åsyftning på kyrkliga handlingar utan på Guds frälsningsverk i Kristus (Kol 1:27, 1 Tim 3:16). Tertullianus menade att detta frälsningsmysterium konkretiseras och förkroppsligas genom vissa liturgiska handlingar.

Augustinus, också han nordafrikan, kom att utveckla denna tanke och skapade sakramentsdefinitionen ”ett synligt tecken på osynlig nåd”. Med ”tecken” menades inte en symbolhandling, utan nåden verkar i själva sakramentet samtidigt som Guds nåd står över och är oberoende av sakramentet. Augustinus definition är bred, och själv inkluderade han saker som i princip ingen idag anser vara sakrament, såsom trosbekännelsen och Herrens bön.

Read the rest of this entry

Ulf Ekman, katolska kyrkan och protestantiska fördomar

Ulf Ekman, när han hade skägg

Ulf Ekman, när han hade skägg

En Livets Ord-medlem här i stan berättade om hur han och några församlingsmedlemmar åkte ut till Gamla Uppsala 1989 när Johannes Paulus II var där och bad emot de demoniska makterna, inte i syfte att beskydda påven utan för att befria honom. Att Ulf Ekman de senaste åren tagit avstånd från sådan antikatolicism och välsignat sina katolska syskon är bara bra; min Bibel säger att alla som bekänner Jesus som Herre kommer bli frälsta (Rom 10:9), och påven är inte antikrist. Tvärtom, Franciskus tycker jag är mycket bättre på att följa Jesus än många protestanter.

Det finns många fördomar bland protestanter om katolska kyrkan som helt enkelt inte är sanna och som behöver överbryggas. De senaste veckorna har det pågått en intressant debatt i Dagen om Maria – protestanterna Mats Olofsson och Stig Andreasson hävdar med emfas att Maria inte kan kallas för ”Guds moder” eftersom hon inte är Faderns moder och eftersom Jesus inte blir Gud i och med sin mänskliga födelse, och katolikerna Lillemor Hallin och Anders Piltz menar att det finns inget fel med att kalla Maria för Guds moder eftersom Jesus är Gud. Det intressanta med den här debatten är att alla fyra debattörer tänker exakt likadant i den här frågan. Exakt likadant! Ingen menar att Maria är Faderns moder, ingen menar att Jesus inte är Gud. Att begreppet Theotokos skulle innebära någon skillnad läromässigt från protestantisk kristologi (som vi ärvt av katolikerna) är en protestantisk myt.

På samma sätt är det en protestantisk myt att katoliker skulle tillbe Maria eller något annat helgon. Jag tycker det är ohederligt att anklaga dem för det när de själva inte tänker så. Enligt katolskt och ortodoxt tänkande är alla som somnat in hos Herren levande hos Honom, och vi kan tala med dem och be om deras förbön lika enkelt som Jesus kunde samtala med Moses på förklaringsberget (Matt 17:3). Däremot tror jag katoliker bör erkänna att det finns en risk för avgudadyrkan, inte minst på folklig nivå, och att praxisen inte finns i Bibeln. Men att avvisa alla katoliker och ortodoxa som människodyrkare är inte seriöst, för det är inte så de ser det.

Såna här protestantiska myter går Ulf Ekman tydligt emot. Dock är det speciella med hans hållning till katolska kyrkan, som skiljer sig från många andra protestantiska ledare, att han inte bara erkänner katoliker som syskon och betonar enhet trots olikheterna, utan han försvarar aktivt katolska läror och sympatiserar med dem. I dagarna har ett herdebrev från Ukraina snurrat runt i frikyrkocyberbubblan, undertecknat Leonid Padun som förut samarbetade med Livets Ord men som nu har brutit med dem, vilket dock berodde på andra saker än teologi. I brevet kritiserar han framför allt saker Ekman skrivit i sin bok Andliga rötter från 2009, typ: Read the rest of this entry

FAQ om tecken, under, fred och rättvisa

För snart två månader sedan blev jag inbjuden av min gode vän Michael Liliequist till Café Dialog, där jag talade om att förena tecken och under med fred och rättvisa. Det finns att se och läsa här. I förrgår var min mamma inbjuden om att tala om Svenska kyrkans framtid, men den slarvern hade bokat in fel datum, så då fick jag hoppa in som ersättare. Eftersom jag inte är så haj på Svenska kyrkans framtid talade jag om Sveriges kyrkas framtid, och eftersom den framtid vi ska be om och sträva efter ligger i kyrkans dåtid, den kyrkliga modellen i Apostlagärningarna, talade jag om att förena sund, brinnande karismatik med passionerat engagemang för fred och rättvisa som leder till massevangelisation och väckelse – ungefär samma sak som jag talade om förra gången helt enkelt.

Eftersom Café Dialog är ett samtalsforum diskuterade vi tillsammans ett gäng frågor rörande detta (FAQ är att ta i, men det lät snitsigare än ”samtalskväll”). Kan man verkligen tro att mirakler förekommer i vårt upplysta samhälle, eller är inte Bibelns övernaturliga berättelser resultatet av naiva människors mytbildning? Hur kommer det sig att t.ex. Italien är mycket öppnare för mirakler än Sverige, och att vi inte uppmärksammar att helanden verifieras av vetenskapsmän där? Skapar inte talet om helande falska förhoppningar när människor inte blir helade? Bottnar inte den karismatiska rörelsen i framgångsteologisk överklass, eller har den ett annat ursprung? Räcker det inte med att ge litegrann åt de fattiga för att sedan behålla sin rikedom för sig själv? Upphörde inte egendomsgemenskapen med apostlarna? Måste man bli fattig och börja tigga själv om man säljer allt man äger? Är det bra att öppna upp kyrkorna på vardagarna? Hur skapas församlingstillväxt? Och finns det tecken på en ny väckelsevåg över Sverige?

Lev inte i okunnighet gällande dessa frågor, se videon ovan!

Indisk helandepräst kommer till Stockholm 12-14 maj

Om mindre än två veckor kommer en man som har en stor helandetjänst till Stockholm, nämligen Mathew Naickomparambil (försök säga det tio gånger snabbt). Mathew är grundare av Divine Retreat Centre i Kerala, vilket är världens största retreatcentrum, och många har blivit helade från obotliga sjukdomar när de fått förbön där. Lillemor Hallin skriver:

1984 kom fader Mathew Naikomparambil hem till sitt kloster i Potta i Kerala i södra Indien från en karismatisk konferens i Rom. Där hade han blivit fylld med helig Ande. Han tänkte nu som vanligt gå ut och samtala med alla de människor som varje dag samlades utanför klostret och han skulle som vanligt ha själavård. Då hörde han en röst säga: ”Du ska också predika för dem.” Han började predika, och mitt under predikan blev flera människor botade från olika sjukdomar. Nästa dag kom fler människor. Många började sova utanför klostermuren för att inte missa någon predikan. Varje dag blev några botade.

Read the rest of this entry

Oklanderlig församlingsledare

Som jag skrivit tidigare talar Bibeln om att vi ska vara måna om att avslöja onda handlingar innanför kyrkans väggar, något som är aktuellt nu med skandalerna kring katolska kyrkan. Även om det förmodligen är sant som många bloggare skriver att sexuella övergrepp förekommer i ännu högre grad inom andra ”arbetsplatser” än RKK är den stora skandalen inte att fall efter fall rapporteras utan att kyrkan gömt undan dem under så många år. Nu anklagas Sveriges katolska biskop Anders Arborelius för att inte hanterat ett sexuellt övergrepp ordentligt, och han erkänner att han gjort fel och är villig att lämna sitt ämbete om det skulle krävas. Det är en stark offervilja, och situationen blev problematisk i och med att han själavårdade offrets mamma, men det är fortfarande ett fel som begåtts. Ingen är syndfri, men just därför är detta ett exempel på att man som kristen biskop/präst/pastor hela tiden aktivt söker Gud för att antalet mänskliga misstag ska reduceras. En församlingsledare ska ju trots allt vara ”oklanderlig” och ”ha gott anseende bland dem som står utanför” skriver Paulus (1 Tim 3). Om någon gör fel får han förlåtelse från Gud men bör med tanke på kyrkans välmående kanske inte vara kvar i sin tjänst.

Mer om detta här.