”Vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv” – de orden förvandlade mitt liv när jag hörde dem på en gudstjänst som 15-åring och valde att börja följa Jesus. Det finns kraft i den kristna trosbekännelsen! Och idag är en historisk dag – det är exakt 1700 år sedan kyrkomötet i Nicaea började!
Det var första gången som ett universellt kyrkomöte hölls, där man ville ena kyrkan kring den viktigaste frågan av alla: vem är Jesus Kristus?
I en tid av förföljelser, teologiska strider och kulturella klyftor formulerade hundratals kristna ledare det som skulle bli en av kyrkans mest centrala bekännelser: att Jesus är sann Gud av sann Gud, född och inte skapad, av samma väsen som Fadern. Det är häpnadsväckande att denna trosbekännelse än idag reciteras i ortodoxa liturgier, katolska mässor, lutherska gudstjänster och pingstkarismatiska konferenser runtom i världen.
Det säger något om Andens verk i kyrkans historia.
För i vår tid – präglad av krig, sekularisering, teologiska skyttegravar och en uppsjö av TikTok-teologer – kan vi lätt glömma det som förenar oss. Vi kan frestas att tro att kyrkans framtid beror på vår strategi, vår retorik eller vår förmåga att anpassa oss till samtiden. Men kyrkans enhet vilar inte på människors styrka, utan på att Jesus Kristus är Herre – sann Gud och sann människa, frälsare för världen.
Det var detta som de i Nicaea kämpade för att bevara mitt i sin tids kaos. Och det är detta vi idag påminns om: att mitt i världens konflikter, när bomber faller och människors hjärtan kallnar, så står korset kvar – och den Uppståndne kallar oss till gemenskap, inte bara med Honom, utan med varandra.
Låt oss därför, 1700 år senare, inte bara minnas ett möte i historien, utan leva i dess efterföljd. Att bekänna Jesus som Herre är inte bara ett teologiskt ställningstagande – det är ett politiskt, existentiellt och heligt uppror mot synd, splittring och hat. Det är att bygga en ny mänsklighet, där Gud blev människa för att vi alla ska bli del av Guds familj.
Och den familjen – den sträcker sig genom tidevarven, genom alla samfund, genom alla kulturer – enad av samma bekännelse:
Vi tror på en Herre, Jesus Kristus.
Hela Pingsten 