10 saker kristna kvinnor är trötta på att höra

Översatt av Karin Ranieli. Skriven av Deborah Ruth Ferber, ursprungligen publicerad på PCPJ, Pentecostals & Charismatics for Peace & Justice. Texten är skriven i en kanadensisk kontext. Vi tycker ändå att den är relevant för svenska kristna med tanke på den senaste tidens debatter i tidningen Dagen och på sociala medier om feminism, jämställdhet, kvinnor och män. Enjoy!

Jag minns fortfarande första gången jag fick veta att jag inte fick göra något som jag ville göra. Jag var bara fyra år och min söndagsskollärare bad oss gå runt i rummet och säga vad vi ville göra när vi blev stora. Utan att tveka fick jag ur mig ”jag vill bli en pastor”. Min lärare, som var mycket varm och vänlig, böjde sig ner, lade armen runt mina axlar och sa ”raring, kvinnor kan inte bli pastorer”. Jag kommer ihåg hur förvirrad jag blev. Jag hade alltid tyckt om att rada upp mina teddybjörnar på trappan till mitt hus när jag kom hem från kyrkan, sjunga bibelvisor och låtsas predika. Jag tyckte verkligen om att göra detta och mina föräldrar uppmuntrade alltid mig. Naturligtvis kunde inte en fyraåring förstå vad ett sådant djärvt uttalande innebar rent teologiskt – jag kunde ju då omöjligen veta att detta varit en gråzon, något som hade debatterats under flera sekler och där bibeltroende kristna stått på båda sidor. Allt jag visste var att jag fått veta att jag inte kunde göra något som jag ända in i märgen kände att jag ville göra, att jag var kallad att göra, att jag var menad att göra. 

Alltsedan dess har jag som kvinna mött liknande besvikelser på andra områden, och jag vet att jag inte är ensam om det. Så när jag blev ombedd att skriva detta blogginlägg för PCPJ ställde jag en fråga på Facebook : “Till alla mina kristna väninnor, vad är ni trötta på att höra?” Svaren vällde in och förvånande nog (eller kanske inte så förvånande) sade nästan alla samma sak, fast på olika sätt. Jag gick också offline genom att fråga såväl kristna som icke-kristna kvinnor vad de var trötta på att höra, och jag upptäckte att samma frågeställningar ofta präglar livet, även för de icke-troende. Alltså: kultur och tradition överskuggar ofta sanningen, och ibland förlorar kyrkan blicken för vad som är bibliskt och historiskt relevant, till förmån för vad som förmedlats till dem från generation till generation – eller så accepterar man det som lärts ut utan att undersöka det närmare.

Även om denna lista inte är helt uttömmande kommer här de vanligaste svaren på frågan jag ställde:

1. En kvinnas främsta uppgift/kallelse är att vara maka och moder.

Förra året letade jag efter en ny andaktsbok för att få en bra start på året. Jag gick in i en kristen bokhandel och började gå igenom kvinnoavdelningen. Jag upptäckte till min bestörtning att alla böckerna var adresserade till hustrur och mödrar. Eftersom jag är varken det ena eller det andra, beslöt jag mig för att än en gång gå ut på Facebook och fråga mina vänner om de kunde föreslå  någon andaktsbok för kvinnor, en bok som inte hade den inriktning jag nyss nämnt. Tyvärr fick jag negativa svar och att många av dem befann sig i samma båt som jag. Andaktsböcker för kvinnor inriktar sig ofta på familjeliv och modersinstinkt, och de som inte hade denna inriktning var ofta ungdomligt tonårsaktiga och inte särskilt intellektuellt stimulerande.

Det här är ett ämne jag tror har blivit rotat i många av oss ända sedan barndomen. I de flesta kristna miljöer utgår man ifrån att en kvinna vill gifta sig och sedan få barn. Det måste förstås ske i den ordningen och inte tvärtom. Ju förr en kvinna gifter sig desto bättre, och eftersom skilsmässa inte är tillåtet, måste hon vara noga med sitt val av make. Kvinnor som väljer att satsa på annat som till exempel utbildning, resor eller fokusera på en yrkeskarriär, ses i och för sig inte ner på, men man anser att dessa alternativ bara är ”tidsutfyllnad” medan de väntar på den rätte. Predikningar fokuserar på äktenskap och familjeliv, smågrupper har ofta samma inriktning (med unga vuxna-grupper som främst riktar sig till dem i början av 20-årsåldern, vilket skapar en klyfta för dem i sena 20-åren och in i 30-årsåldern som fortfarande är singlar) och kyrklig verksamhet och retreater för kvinnor fokuserar också ofta på dessa områden.

Man antar att eftersom majoriteten vill ha det så här är det lika bra att göra som den vill. Tyvärr är det svårt att finna helt nöjda och lyckliga ogifta kvinnor i kristen tjänst, som är så rotade i Gud och så tillfreds med sig själva att de kan betjäna såväl gifta som ogifta kvinnor. Det är faktiskt så att något av det mest sårande en församling någonsin sagt till mig, när jag hade arbetat ungefär ett år i barnverksamheten, var att ”de hade föredragit att ha en gift kvinna i barnverksamheten.” De visste att jag var ogift när de anställde mig, men att höra dessa ord under en utvärdering var som att få ett hugg i hjärtat. I deras tankevärld var en mamma någon som automatiskt skulle få deras verksamhet att växa, och de förstod inte att det var just för att jag var ogift som jag kunde ge så mycket av mig själv och min tid, till och med mer än arbetsbeskrivningen krävde.

Jag menar naturligtvis inte att kvinnor inte borde längta efter familjeliv. För många kvinnor är just detta deras dröm. Äktenskap och barn innebär förstås att få tjäna Gud på ett mycket speciellt sätt, precis som det är mycket speciellt att få tjäna Gud som singel. Däremot bör inte äktenskap och familjeliv vara ett ideal som tvingas på någon. Till och med Bibeln talar om hur några är kallade att leva i celibat och att vi alla är kallade att tjäna Gud, var i livet vi än befinner oss (som gifta eller singlar). Olyckligtvis är det ofta så att singlarna är de som man glömmer bort eller struntar i. Vi har alla hört om dessa konstiga tillfällen vid familjeträffar, när man frågar ”nå, har du blivit kär i någon? Kanske ska du söka på nätet”. Vi har också hört välmenande familjemedlemmar och vänner fråga både nygifta och till och med dem som varit gifta en tid när de tänkt skaffa en familj. Detta ökar på skammen och frustrationen för par som har valt bort att skaffa barn eller inte har lyckats få barn och kämpar med infertilitet. 

Sammanfattningsvis: både äktenskap och singelliv ger olika tillfällen att tjäna och ge till församlingen. Båda är unika gåvor – att vara gift är inte himmelriket, och att vara ogift är inte helvetet. Äktenskapet är inte det högsta priset och att vara singel är inte ett tröstpris. Man måste inte vara gift vid en viss tidpunkt i livet. Kristna kvinnor är trötta på att höra att när de nått en viss ålder borde de nått ett visst tillstånd. Vi har alla olika sätt prioritera saker i vårt liv och vi kan tjäna Gud med dessa val. Kristna kvinnor skulle uppskatta om församlingen skulle kunna acceptera detta och de unika välsignelser och utmaningar som olika tider i vårt liv för med sig. 

2.   Kristna kvinnor är alltid ”snälla” och ”undergivna”

För några år sedan läste jag en alldeles utmärkt bok med titeln ”No More Christian Nice Girl” av Paul Coughlin. Poängen i boken var att ”att vara snäll i stället för god skadar (sårar) dig och din familj”. Och det är sant. Kristna kvinnor har uppfostrats att vara ‘ladylike’, behärskade, inte vara snara till vrede, aldrig höja rösten och i största allmänhet vara villiga att sätta andras väl före sitt eget välbefinnande. Detta kan föra med sig att de förtränger sina egna känslor, och att det en dag bara brister för dem eller att de drabbas av utmattningssyndrom.

Även om man kan föra en biblisk diskussion om ämnet underordnande, så tror jag grundproblemet är att kvinnor får lära sig att de måste göra som de blir tillsagda utan ifrågasättande. Det här är inte sant. Snarare måste sant underordnande komma från en position av tillit, respekt och hedrande snarare än utifrån rädsla.

Kvinnor kan agitera. Kvinnor kan stå upp och kämpa mot förtryck, ondska, systematisk orättvisa och våld, och det gör de också.  Kvinnor kan vara banbrytande inom sina respektive områden – om det än gäller kampen för mänskliga rättigheter, miljöarbete, eller att lobba mot diverse politiska orättvisor. Kvinnor kan också vara ledare på olika områden. När kvinnor har gåvan att vara ledare i olika tjänster och har gåvan att visa mod bör detta applåderas och uppmuntras i stället för att tystas ner. Ännu i våra dagar finns områden både inom och utanför församlingen där en kvinnas röst inte får komma till tals, särskilt i sammanhang som domineras av män. Detta ska inte få oss att nedvärdera männen eller få oss att vägra lyssna till dem. Kvinnor ska inte ha som mål att få bort män från ledande poster när det gäller ledarskap eller församlingsledning. Det vi ska kämpa för är jämställdhet och inkludering. Män och kvinnor ska komplettera varandra och sträva efter att samarbeta. Om det ska bli verklighet måste kvinnor välja att vara goda i stället för att vara snälla.

Sammanfattningsvis: Att vara ”snäll” innebär inte att köra slut på sig själv genom att alltid sätta andras behov före sina egna. Om man ska utöva sin tjänst på ett bra sätt måste man kunna ta en paus. Du måste kunna vila och ta hand om dig själv. Det är mycket viktigare att vara ”god”, dvs stå upp för det som är rätt och sant, i stället för att alltid inta en underordnad position och säga ”det är inte min sak att lägga mig i”. Kristna kvinnor bör uppmuntras inom många olika områden, med fokus mer på vilka gåvor man har och mindre på vilket kön man har. 

3.  Världen är farlig och kvinnor måste skyddas

Bibeln beskriver kvinnor som det ”svagare könet” (1 Petr. 3:7), men vad exakt innebär detta och är det fortfarande sant i dag?

Det är sant att världen är farlig –  för både män och kvinnor. Sexuellt utnyttjande och sexuellt våld (som ofta riktas mot kvinnor) är högre än någonsin. Misogyni och patriarkala åsikter leder ibland till att kvinnor bara betraktas som barnaföderskor eller som att de är till för männens njutning. Så på ett sätt är det sant att kvinnor måste måna om sin egen trygghet och att män också måste vara noggranna med hur de interagerar med kvinnor. 

Detta innebär emellertid inte att kvinnor måste viras in i bubbelplast och aldrig försöka lämna hemmet eller ha ett liv utanför den närmsta familjen. Om en kvinna upplever sig ha en kallelse, ska hon inte behandlas som ett barn.

Sammanfattningsvis: Kvinnor är inga sköra porslinsdockor. Män och kvinnor är ämnade att ha jämställda roller och ansvar både i äktenskapet och utanför. En kvinna är alltså fullt kapabel och helt ansvarig för sina egna beslut och handlingar (goda såväl som dåliga). Det är alltså en fråga om att utrusta och möjliggöra, och inte en fråga om att skydda. 

4. Kvinnor bör inte predika, leda eller ha auktoritet.

Denna fråga debatteras mycket, men eftersom det är ett ämne som ständigt kommer upp som svar på min fråga måste jag ta upp den. Jag har kallats villolärare förut, när jag kämpat för och hävdat att kvinnor som verkligen har smörjelse och kallelse från Gud att predika och vara pastor måste få förverkliga sin kallelse. Denna artikel ska emellertid inte ägna sig åt den debatten med dess ”teologiska gråzon.”

Jag vill i stället säga så här: Anden är genusblind vid tilldelandet av gåvor. Det finns kvinnor som fått gåvan att vara ledare och pastorer, och det finns män som inte fått dessa gåvor. Dessa gåvor kan formas och ta sig uttryck på olika sätt beroende på församlingen och kulturell tradition. 

Jag återvänder till inledningen av min blogg, när jag berättade att jag fick veta att jag inte kunde predika eller bli pastor på grund av mitt kön, och jag kan nu förstå varför man sa så till mig. Jag tror att kvinnor kan predika, men jag har många vänner på motsatt sida som inte håller med mig teologiskt, och jag har lärt mig att trots detta kan vi vara nära vänner. Jag kan också respektera församlingar som inte kan tänka sig kvinnliga pastorer. Jag tror ändå att situationen kunde hanterats annorlunda. I stället för att man talar om för en ung flicka att hon inte kan bli pastor kunde man säga att det var underbart att hon längtade efter att få tjäna Gud, att i framtiden finns det många sätt att tjäna Gud, kanske på missionsfältet eller som lärare. Gud kan använda henne på olika sätt till sin ära. Ett sådant förhållningssätt hade avslutat samtalet på ett positivt sätt i stället för att skapa teologisk förvirring. 

Sammanfattningsvis: Anden är genusblind vid tilldelandet av andliga gåvor (inklusive gåvorna att leda, vara pastor, predika och undervisa). Malcolm Webber säger i sin bok ”Women in leadership”: ”Om Gud kallar en kvinna att bli pastor, då är det bäst att hon bejakar kallelsen!” Kvinnliga pastorer är en gråzon, och här är inte rätta tillfället att fördjupa sig i debatten, men: Gud vet vad Han gör och vilka Han kallar. Vilka är vi att stå i vägen för Honom?    

5 .Yrkesarbetande kvinnor är familjens olycka 

Återigen, detta för tillbaka till den första punkten: en kvinnas främsta uppgift är att vara maka och mor. Så om en kvinna föredrar en yrkeskarriär framför att vara hemma med barnen, är det okej? Mitt svar är: ja. Det beror på kvinnan. Personligen har jag alltid strävat efter att ägna mig åt hemundervisning, men till och med jag måste medge att det inte passar alla. Om man väljer hemundervisning måste man ha viss övertygelse om det. Det är också viktigt båda parterna är helt överens. Om bara den ena partnern önska detta kommer det att misslyckas.

Därför anser jag att det är så viktigt för par att samtala om sådana här frågor och komma fram till en lösning som fungerar för dem. Några kvinnor drömmer om att vara hemma och uppfostra barn, andra tycker att man i så fall blir isolerad. En del kvinnor vill ha mer tid för sin familj, andra vill vara mer utåtriktade och ha flera vänner och hobbies. Båda scenarierna kan fungera väl, beroende på vilken försörjning och ekonomiska strukturer som redan finns. Med hänsyn även till makens åsikter kan man komma fram till en tillfredsställande lösning.

Sammanfattningsvis: Detta är en privat angelägenhet för makarna. Det är inte syndigt att vara hemma, och det är inte syndigt att arbeta utanför hemmet. Det är också till hjälp för familjen om släkt och vänner ger sitt stöd till deras beslut som det som fungerar bäst för just det paret.

6.  Kvinnors kroppar lockar män att synda

Den här punkten är intressant och har förbryllat mig i alla år. Så långt tillbaka som jag kan minnas, har jag fått lära mig att män attraheras av vad de ser, och då bör vi inte förstärka frestelsen genom att klä oss utmanande. Detta gällde dock inte männen, som fick klä sig nästan hur som helst. Jag diskuterade nyligen detta med min pastor, och vi kom fram till att detta påstående inte bara är dåligt för kvinnor utan också för män. Att mer eller mindre reducera en man till en sjaskig säck av fritt rasande hormoner, vars största intresse är att med lust beskåda en kvinnas kropp, det är faktiskt att verkligen misskreditera honom. Män och kvinnor är lika på så sätt att även om vi inte kan strunta i vår naturliga dragning till fysisk skönhet, är de flesta av oss mer intresserade av en människas personlighet och karaktär. 

Sammanfattningsvis: Åsikten att kvinnor bör klä sig blygsamt för att inte bringa en broder på fall är förlegad. Både män och kvinnor har ansvar för hur de klär sig, hur de visar upp sig för omvärlden och hur man reagerar på frestelser. Kvinnor är inte asexuella och inte enbart män har en sexualdrift. En man som åtrår en kvinna eller går längre än så är ansvarig för sina handlingar, hur en kvinna än klär sig. Inte desto mindre kan kvinnor ta ansvar för hur de klär sig och fråga sig själv hur det kommer sig att de lockas att klä sig utmanande.

7.  Allt om Eva eller arvsynden

Genom alla sekler har Eva använts som syndabock, som skälet till varför kvinnor behandlas illa. Eva var den som föll för Satans list, alltså är hon det svagare könet, den som mest sannolikt kan bedras, den som lättast faller för list och knep, och den som behöver någon som tar hand om henne och beskyddar henne. Ändå glömmer samhället ofta att Adam hade sin del i syndafallet. I lustgården var han inte bara den som helt naturligt förebrådde Eva, utan i själva verket deltog han aktivt i fallet och fortsatte sedan att skylla allting på henne. Så föddes den naturliga mänskliga vanan att skylla ifrån sig. I århundraden har vi alltid flytt från att ta ansvar, vi har inte velat att något skulle vara vårt fel eller resultatet av vår passivitet. Sorgligt nog har kvinnor vanligtvis dragit det kortaste strået. 

Jag hör från andra kvinnor att de är så trötta på denna ständiga skuldbeläggning på grund av vad en kvinna gjorde för tusentals år sedan. Synden kom inte in i världen på grund av Eva utan på grund av människans uppror mot Gud. Våra hjärtan dras ständigt mot det onda, vi försöker förstöra balansen i Universum, det shalom som Gud anförtrodde oss. Vi tror alltid att vi vet bättre. Det är orsaken till att en del män vill beröva kvinnan hennes rättigheter, och det är därför en del kvinnor går för långt när de misskrediterar alla män och försöker framhålla och bekräfta sig själva. 

Men om vi alla bara vänder tillbaka till grunderna skulle vi inse att i Guds rike var och är män och kvinnor ämnade att hjälpa och stödja varandra, vi var ämnade att ömsesidigt uppmuntra och förvandla varandra. 

Sammanfattningsvis: Synden kom inte in i världen genom Eva, utan därför att vårt hjärta dras till ondska och uppror. Kvinnor vill inte längre höra att de bär skulden för vad Eva gjorde. Män såväl som kvinnor syndar dagligen och har ansvar för sina egna synder och missgärningar.

8. Välutbildade kvinnor skrämmer bort män

Detta påstående var ett intressant problem för mig. Jag var 23 år och inne på sista året för min magisterexamen och tog en liten paus. Vad skulle hända nu? jag var inte gift och hade inga barn. Jag funderade på att ta en fil.dr.(PhD), men män talade om för mig att om jag ville hitta en livskamrat skulle det kunna avskräcka honom. De sa att män inte tyckte om när deras kvinnor var mer välutbildade än de var. En del församlingar avrådde faktiskt kvinnor från att ägna sig åt högre studier, eftersom det anses världsligt och drar bort henne från hennes verkliga uppgift, som naturligtvis helt enkelt var att vara hustru och mamma. 

Mina egna erfarenheter visar dock att dessa resonemang är urlöjliga. Jag har haft sällskap med män med konservativ kulturell bakgrund, och de har alla uppmuntrat min fortsatta utbildning och stött min önskan att fortsätta studera. En riktig man imponeras av och älskar att hans kvinna är utbildad och intelligent. En osäker man vill visa att han är den som har alla talanger och färdigheter.

Sammanfattningsvis: Åsikten att kvinnor inte bör ge sig in i högre studier är bakåtsträvande. En förståndig man applåderar sin fru, stödjer henne och gläds med henne.

9.  En kvinna är först underordnad sin fars och sedan sin makes auktoritet

Jag erkänner att detta är ett begrepp som jag aldrig förstått helt och fullt. Jag tror det är riktigt att vi som barn skall hedra och lyda vår far och mor, och jag tror att Bibeln visar att en man ska leda sin familj, men jag har aldrig förstått att en vuxen kvinna ska vara under sin fars auktoritet. Betyder det att en vuxen man är underställd sin mors auktoritet? Det verkar som om en kvinna behandlas som en icke-person. När en kvinna flyttar hemifrån för att börja leva som vuxen blir hon ansvarig för sina egna beslut. Bibeln säger att barnen inte har ansvar för sina föräldrars synder och föräldrarna inte för sina barns. Det finns förstås vissa saker att beakta när det gäller en livspartner. Jag tror att det är så viktigt att en familj kan acceptera en tilltänkt livspartner, annars blir det svårigheter redan från början, men det slutliga beslutet tas av paret själva. 

Sammanfattningsvis: Jag har personligen aldrig begripit mig på denna filosofi – hur kan en vuxen kvinna fortfarande stå under sin fars auktoritet?

10.  Kvinnor bör ägna sig åt församlingens barnverksamhet

Denna sista punkt har jag brottats med, eftersom jag har varit på båda sidor om staketet – jag har varit den som blev ombedd att delta och jag har också varit den som bett andra vara med.

Jag tänker först på när jag blev ombedd att delta. Det är som om det anses naturligt för kvinnor att ägna sig åt söndagsskola och annan barnverksamhet. Det verkar som om uppfattningen är att kvinnor bör av naturen vara moderliga och därför är det just detta de vill ägna sig åt, och att alla kvinnor har denna gåva. Resultatet blev att jag tjänade inom barnverksamheten i mer än 10 år. Problemet var att jag aldrig var särskilt begåvad på detta område och inte heller var jag särskilt intresserad.

Jag har också varit på andra sidan staketet – den som bett andra om hjälp, och även jag har fallit för att i huvudsak be tonårsflickor och mödrar, eftersom de var de som mest sannolikt svarade ja, även om de egentligen inte ville (återigen eftersom kristna kvinnor lärt sig att vara ”snälla” och inte säga nej).

Allt går hur som helst tillbaka till den ursprungliga tanken att kvinnor har olika gåvor och färdigheter. Det är inte rätt att anta att på grund av någons kön, kan de antas vilja eller inte vilja göra något. Det är bättre att fråga och inkludera dem som verkligen har gåvor och intressen för dessa områden. 

Sammanfattningsvis: Alla kvinnor vill inte ägna sig åt barnverksamhet och alla män vill inte ägna sig åt fastighetsskötsel. Kallelse och tjänst ska baseras på naturliga gåvor och intressen snarare än på genus.

När jag ser tillbaka på de senaste veckorna, då jag höll på med detta projekt, har jag verkligen lärt mig mycket om hur gamla idéer om genus och roller fortfarande har ett stort inflytande i våra församlingar och i samhället. Även om flera synpunkter stack ut, pekade de allra flesta på exakt samma sak – att kvinnor vill bli betraktade som individer med unika färdigheter och intressen, inte bara som tillhörande ett visst genus. Kvinnor vill ha frihet att tjäna Gud i den kallelse de fått, hellre än att möta förutfattade meningar från församlingen och samhället. Slutligen, kvinnor vill leva varje fas i sitt liv helt och fullt utan att utsättas för press eller sårande uttalanden. Det handlar inte om att kvinnor vill styra i församlingen och göra sig av med männen, utan de vill att församlingen ska komma ihåg dem och inte beröva dem deras personlighet. Ibland ropar de ut detta, ibland blir det en stilla viskning, men det finns där hela tiden – alldeles under ytan.

Deborah Ruth Ferber skriver för PCPJ, Pentecostals & Charismatics for Peace & Justice