En kritisk granskning av complementarianism

Inför John Pipers Sverigebesök som var planerat 8-10 augusti intervjuades jag av en kristen tidning med anledning av artikeln jag skrev i Sändaren (läs gärna den texten innan den här). Intervjun publicerades aldrig eftersom Pipers besök ställdes in p.g.a. sjukdom (men han ersattes av en kollega med samma teologi). Dock gör inte det min ansats mindre angelägen. De nykonservativa vindarna inom frikyrkan blåser än. Jag vill därför utveckla mina perspektiv på frågan om den teologiska hållningen “complementarianism” som är den som Piper och hans kollegor förespråkar. (Jag använder de engelska orden då jag inte tycker att det är begrepp vi behöver importera till svenskan.)

Complementarianism i korthet

Complementarianism skapades först på 1970- och 80-talet, i USA, som en reaktion på andra vågens feminism där kvinnors möjligheter utanför hemmet utvecklades vilket ansågs vara ett hot mot bl. a. moderskapet. Att complementarianism formulerades då är intressant eftersom det är ett tecken på ett skifte. Som Micael tidigare skrivit motiverades manligt ledarskap/kvinnlig underordning historiskt sett ofta genom synen att kvinnor är mindre kompetenta. (Läs även den här intressanta artikeln om kyrkofäderna; författaren utvecklar Micaels poäng vilket hon sammanfattar i slutet.)

Inom complementarianism hävdar man generellt inte att kvinnor är mindre lämpliga att vara ledare i allmänhet. Många framför tvärtom att kvinnor kan vara kompetenta ledare över män i samhället men att det är inte deras kallelse inom kyrkan eller äktenskapet (läs exempelvis Pipers tankar här). Det finns dock en bredd inom den teologiska fåran. John Stevens, föreståndare för ett brittiskt samfund som betonar kvinnlig underordning uttalade sig 2022 om att konsekvenserna av teologin innefattar ett spektrum: “patriarchal complementarianism at one end, which teaches that men are fundamentally designed to lead and women to submit, in all areas of life”. Stevens placerar sig själv närmare den andra sidan av spektrumet och anser att kvinnlig underordning inte gäller utanför kyrkan och familjen.

En annan populär complementarian

Jag stötte nyligen på namnet Mike Winger tre gånger inom loppet av en vecka. Ena gången var i en rekommendation av Wingers YouTube-kanal av Tidningen Dagens ungdomspanel. Jag bestämde mig för att undersöka hans syn på män och kvinnor. Mike Winger identifierar sig som complementarian (Why We Can’t Think Biblically About It: Women In Ministry, 11:04). Han presenterar sin kanal med att han vill “lära oss att tänka bibliskt om allt”, vilket ju låter väldigt övertygande. Jag tvivlar inte på att hans motiv är goda, och jag kan tänka mig att han säger mycket bra, men jag vill uppmana till varsamhet gällande hans teologi om könsroller. Han har många timmar av utläggning kring complementarianism på sin kanal, jag har lyssnat på en del. Winger konstaterar att synen på frågan om vad Bibeln säger eller inte säger om könsroller får enorma konsekvenser i kvinnors liv eftersom det påverkar vårt “ministry”, äktenskap, församlingsliv, vilka kyrkor vi kan gå eller inte gå till utifrån detta (5:30 och framåt).

Han framhåller också att det blir många svåra gränsdragningar för complementarians: får kvinnor ha kristna bloggar eller YouTube-kanaler, vara ungdomsledare, leda lovsång och prata i samband med det, vara teologer, teologilärare, författare, tala på söndagsgudstjänster eller endast andra tillfällen, delta i intervjuer, vara evangelister, rätta en mans teologi, dela ut nattvard? Winger menar att man måste tänka igenom dessa frågor. Jag tycker att det är bra att han lyfter hur genomgripande konsekvenserna blir av det här, det visar att den teologiska hållningen ofta går väldigt långt. Jag menar att det är oroande om kvinnors röster tystas– vi utgör trots allt häften (eller mer) av Kristi Kropp och det är ett sådant slöseri på gåvor, vishet och erfarenheter om vi begränsas. Det gör ont i mig att kvinnor (inte minst unga) ska behöva fundera över i vilken utsträckning Gud vill använda dem, och jag vill betona vikten av att vi i Sverige förstår vidden av den här frågan.

Winger presenterar slutsatser i dessa frågor, som har jag inte har tagit del av som helhet då det som nämnt är många timmar, men han kallar sig “soft complementarian”. Han anser att kvinnor får vara chefer och politiska ledare enligt Bibeln, vilket han motiverar med att andligt ledarskap är så mycket viktigare än ledarskap i arbetslivet (Everything Women Can and Can’t Do According to the Bible, 1:55:00). En intressant slutsats. Vidare reagerar jag bland annat på att Winger drar in liknelsen om leviterna i Gamla Testamentet som (liksom män idag, menar han) kallades som andliga ledare oavsett sin kompetens. Det här förvånar mig då jag ser det som centralt att leviterna levde under det gamla förbundet, där Gud tydligare valde ut vissa personer och folk. I det nya förbundet läser vi att Gud utgjuter sin ande över söner, döttrar, slavar och slavinnor (Joel 2:28-29; Apg 2:17-18).

Jag kommer inte gå in på Wingers undervisning mer än såhär. Jag konstaterar att det faktum att hans teologi verkar fått spridning i Sverige är ett av många tecken på konservativt inflytande.

En obiblisk, feministisk agenda?

Sedan jag skrev artikeln om Piper har det hänt att jag mötts av insinuationer att jag inte bryr mig om vad Bibeln säger. Det är en ståndpunkt jag tyvärr känner igen: att viljan att lyfta kvinnor som lika kapabla och lika välsignade som män att fullfölja alla typer av uppdrag i Guds rike skulle bottna i en världslig, feministisk agenda som inte respekterar Guds Ord. Så, svart på vitt: jag älskar Bibeln, jag läser den varje dag, och min högsta önskan är att följa Jesus med allt jag är. Det finns kritik att framföra mot den feministiska rörelsen (som är oerhört spretig) ur ett kristet perspektiv, det är det ingen tvekan om. Det finns dock även väldigt mycket kritik mot personer som med andlig auktoritet uppmanar kvinnor att finna sig i att bli begränsade. När det gäller Pipers undervisning tog jag upp att han på ett rått sätt har bagatelliserat mäns våld mot kvinnor. Beth Allison Barr, en amerikansk evangelikal historieprofessor som har studerat complementarianism i åtta år, säger, “It’s not that complementarianism causes abuse. It’s that complementarian theology, because it privileges male voices over female voices and excludes women from leadership, allows abuse to flourish”.

För att säga något mer om perspektivet att personer som tänker som jag läser Bibeln färgade av feminism och därmed inte tar Bibeln på allvar vill jag förtydliga det jag trodde att jag klargjorde i Sändaren. Jag var inte feminist från början; den första ståndpunkt jag formulerade för mig själv efter att ha satt mig in i frågan var att Gud har gett mannen en särskild ledarroll som kvinnan ska följa. I ungefär 3½ år stod jag under inflytande av teologi såsom John Pipers, i åldern 15-18. Jag tyckte att argumenten jag fann på internet för complementarianism var tilltalande. Det var när jag senare mötte konkreta invändningar mot dessa argument som jag såg tydliga brister i dem. (Jag har även ringat in några exempel jag stött på under min personliga bibelläsning, t. ex. ett lite komiskt när Abraham ifrågasätter Saras beslut och Gud befaller Abraham, “Lyd Sara i allt hon säger till dig” (1 Mos 21:12, SFB15)). Dessutom insåg jag att den nidbild av feminism som målats upp i texter jag läst inte nödvändigtvis stämde. Jag tycker att det är en grov förenkling att mena att kristna som tror på jämställdhet inte tar Bibeln på allvar. Ska jag vara ärlig så tycker jag att complementarians ägnar sig förvånansvärt lite åt evangelierna i sin presentation av könsroller, vilket brittiska NT Wright, professor emeritus i Nya testamentliga studier samt tidigare biskop, också anser.

Jesus är trots allt Gud personifierad, så varför fokuserar man inte mer på hur Jesus behandlar kvinnor? Jag ser inte ett ord i evangelierna som befäster att mannen är överhuvudet och bär det andliga ansvaret över sin fru/kvinnor i församlingen/alla kvinnor. Däremot ser jag en Befriare som upprepade gånger lyfte kvinnor som män såg ner på. Som, totalt motkulturellt, gav dem uppdraget att berätta för världen om Hans uppståndelse, kärnan i evangeliet. Om mannen har det andliga ansvaret och är den som ska predika tycker jag det var märkligt av Jesus att visa sig för kvinnor först (alternativt låta änglar berätta om uppståndelsen, beroende på evangelium) och säga åt dem att berätta om Hans uppståndelse för de manliga lärjungarna (Matt 28:1-10; Mark 16:1-7; Luk 24:1-11; Joh 20:11-18). Likaså att tidigare ha ett långt personligt teologiskt samtal med en kvinna där Han uppenbarar sig själv som Messias (Joh 4:7-42). Detta ledde till att hon kan kallas den första evangelisten. 

En kort anmärkning är att jag tycker att många complementarians (paradoxalt nog) har en ganska krass, låg syn på män. Som en manlig bekant boende i USA med konservativ teologi sa: “I princip alla stora ledare i Gamla Testamentet föll i sexuell synd, det är väldigt lätt hänt för oss idag också”. (För övrigt nämnde denne bekant även att han tappat respekten för flera tjejkompisar sedan han sett dem i deras val av balklänningar.)

Konkreta uppmaningar

Låt mig vara tydlig: det är fantastiskt att unga fördjupar sig i Bibeln! Men samtidigt som vi gläds över utvecklingen att fler unga är nyfikna på tron, låt oss inte glömma att det är viktigt vilken teologi de matas med. För att återkomma till inledningen i den här texten: i den opublicerade intervjun formulerade jag att jag tror att det behövs fysiskt närvarande vuxna som samtalar med unga om teologi, utifrån där de unga befinner sig. Det finns en risk att något undervisas framifrån scen (eller från YouTube/sociala medier) som inte knyter an till det de unga faktiskt tänker på. En bra ingång kan vara att fråga ungdomarna vad de tänker om exempelvis manligt och kvinnligt eller vad som avgör om en kristen är en bra ledare. 

Jag vill inte bidra till ett ännu mer polariserat samtalsklimat. Det är viktigt att kunna lufta tankar och resonera med varandra, för att se olika perspektiv på samma fråga. Anledningen att jag engagerar mig i den här diskussionen är att jag inte vill att andra tjejer eller kvinnor ska leva i de begränsningar som jag gjorde. Jag kommer till exempel aldrig få veta hur min syn på min kropp och min klädsel hade sett ut just nu om jag inte under flera år tagit del av budskapet att det är naturligt för män att objektifiera kvinnor. Att det är vårt ansvar som kristna tjejer att klä oss på ett sätt som inte frestar killarna och männen. Idag anser jag att objektifieringen och sexualiseringen av kvinnor är ett av de tydligaste tecknen på att kvinnor inte värderas lika högt som män i vårt samhälle. En teologi som förklarar detta som naturligt och som något som kvinnor ska anpassa sig efter är minst sagt skadlig.

Den här sortens ramar för tjejer och kvinnor är inte en del av evangeliet, menar jag. Oavsett hur ofta vissa manliga teologer hävdar att det är den vackraste och mest tillfredsställande rollen för en kvinna. Jag vill att alla kvinnor ska få uppleva styrkan i det Jesus gjorde när han utmanade maktstrukturer och synliggjorde de förminskade. Låt oss som Hans lärjungar bli lika Honom!

Tips för vidare läsning: Complementarian Theology in Crisis av Kevin Giles, präst och författare med en doktorsexamen i New Testament studies.