Bloggarkiv
Guds ord och sanningen
Den senaste tiden har Gud dragit min uppmärksamhet till det faktum att Jesus var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14), med betoning på sanningsdelen av detta. Vi lever i en tid då sanningen av många anses vara relativ, vilket i sig är en märklig tanke då man måste omdefiniera vad sanning är för att kunna göra ett sådant påstående. Vi kristna frestas också att dras med i ett liknande tänk; framför allt kanske vi frestas att vara tysta och inte stå upp för sanningen därför att det är mer bekvämt, även fast vi är kallade att som Guds folk vara ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:15), samt ”hålla fast vid sanningen i kärlek” (Ef 4:15).
Jesus var fylld med både nåd och sanning – inte bara nåd och inte bara sanning. De två tillsammans är en oslagbar kombination! Ofta tenderar vi människor att luta över åt något av hållen (beroende på vår personlighet) och bli obalanserade, antingen till en flummig och billig nåd utan sanning (vanligare här i Sverige) eller till en hård och obarmhärtig sanning utan nåd. I mitt förra inlägg här på HelaPingsten delade jag en predikan om nåd, så jag ska inte lägga tonvikten där i detta inlägg. Jag kan bara säga att jag tror att vi i mycket har missförstått vad nåd faktiskt är i biblisk bemärkelse.
Jesus är Sanningen (Joh 14:6), det gudomliga Ordet som var i begynnelsen hos Gud och blev människa (Joh 1:1, 14). Jesus är alltså Guds Ord personifierat och förkroppsligat, vilket inte betyder att Jesus och Bibeln är samma sak, och Gud talar alltid sanning. Det är därför Jesus i nästan samma andetag både kan säga att ”sanningen ska göra er fria” och ”om nu Sonen [alltså han själv] gör er fria blir ni verkligen fria” (Joh 8:32, 36). Jesus är Sanningen. Och han är definitivt inte någon relativist. Då skulle han inte konstant börja sina meningar med ”amen, amen säger jag er…” (amen betyder sannerligen). Han gör anspråk på sanningen som du antingen kan ta emot och tro på eller förkasta. Alternativet ”min sanning är min sanning och din sanning är din sanning” finns inte hos Jesus (Micael skrev nyligen ett inlägg om detta och liknande självmotsägande påståenden). Om det nu dessutom är så att det är sanningen som gör oss fria – vilket vi alla innerst inne faktiskt vet (oärlighet leder aldrig till frihet) – så är det viktigt att vi lever i sanningen och står upp för den så att andra också kan få uppleva frihet. Det är därför vi predikar (vilket betyder proklamerar) Guds Ord och tror att det faktiskt ska göra något med människor. Read the rest of this entry
10 självmotsägande påståenden du omedelbart borde sluta säga + svar på invändningar
Ursprungligen publicerat på Svenska apologetiksällskapets blogg.
Vår kultur är fylld med självmotsägande idéer och ideologier. Folk kastar ofta ur sig dessa i diskussioner och debatter som om de vore självklara sanningar. Även om det kan finnas tvivel och frågetecken om många saker, vet vi att dessa självmotsägande uttalanden är falska eftersom logiskt osammanhängande begrepp inte kan existera. Dessa uttalanden är lika icke-existerande som kvadratiska cirklar, ändliga evigheter och gifta ungkarlar.
Ett exempel på ett självnedbrytande uttalande som, tack och lov, inte används lika ofta är ”Detta uttalande är falskt”. Det kan inte vara sant enligt sin egen standard, och därför är det meningslöst och det finns ingen mening att ta det på allvar. Ett annat exempel är ”Inga ord som jag skriver har någon betydelse”. Om det var sant, behöver ingen bryr sig om det jag just skrev.
Följande 10 uttalanden används mycket mer, särskilt i diskussioner om Gud, religion, metafysik och filosofi. Du kan mycket väl upptäcka att du själv har använt vissa av dem och har tagit för givet att de är uppenbara fakta, trots att de i själva verket säger emot sig själva. I så fall rekommenderar jag starkt att du helt enkelt slutar använda dem. Read the rest of this entry
Varför Internetgenerationen är allergisk mot fakta
”Allt är relativt!”
”Du är ju inte objektiv!”
”Var och en SKAPAR sin egen kunskap!”
”Det är din åsikt att verkligheten förhåller sig så, men min känsla säger något annat”
”Det som fungerar för dig kanske inte fungerar för alla andra!!”
”Vad är sanning? Allt kanske är sant?”
”Hmpf!” indignerat
Det pratas mycket om sanning och relativitet, förnuft och känslor i vår tid. Om Trump och fake news, media som ljuger, politiker som ljuger och känslostyrda drev på sociala medier. Etablerade sanningar och normer ifrågasätts. Den allmänna känslan verkar vara förvirring och att bli tagen på sängen gång på gång. Världen tycks liksom resa sig som ett stort och komplext monster, omöjligt att förstå, orubbligt för den lilla individen men så flyktigt att hon inte hinner överblicka det. Hon fattar efter något att greppa tag i, men allt är en del av monstret. Hela tiden nya intryck. Nya signaler som pockar på hennes uppmärksamhet. För den som känner så här finns det bara två val: fly eller illa fäkta.
Den som flyr ger upp mer och mer i sina försök att förstå, eller bemödar sig aldrig med att börja. Den undviker att göra några anspråk på kunskap i frågor som skulle kunna väcka diskussion och starka känslor. Den accepterar sin okunskap och blir likgiltig inför de svåra och de stora frågorna om meningen med livet, om vad moral är och hur den bör följas, och om hur världen fungerar. Read the rest of this entry
Sexuella övergrepp och relativismens kollaps
Usch vad trött jag blir på den vidöppna rasismen som ständigt gör brottslingars hudfärg till högsta prioritet. Brottslingar behandlas extremt olika i det offentliga samtalet om de är vita eller mörkhyade, både när det gäller sexövergreppen på festivaler här i Sverige och skjutningarna i USA. Att sexuella övergrepp är ett patriarkalt problem som till en enormt överhängande del begås av män hamnar i bakgrunden när debatten istället centreras kring huruvida polisen ”Peppe” har rätt i hur många av förövarna som var flyktingar. För det är ju viktigt att utvisa pojkar till krig om de är utlänningar, infödda pojkar som våldtar till höger och vänster däremot ska aldrig utvisas.
Jag är upprörd, som ni märker. Och inte bara på rasismen förstås, utan på de vidriga övergreppen. Det är en upprördhet som delas av många. På sociala medier har jag sett åtskilliga som uttalar sin avsky över de män och killar som tafsar och våldtar, kommentarer som ”det är ALDRIG okej att tafsa på någon annan!” och allehanda förslag på straff som förövarna bör få. Fullt förståeliga reaktioner, som också visar något jag har insett sedan flera år tillbaka: ingen är egentligen moralisk relativist.
Moralisk relativism lär att ingen moralisk regel är objektivt sann för alla människor, vad som är sant för dig och behöver inte vara sant för mig. Moral anses ofta enligt relativisten ha uppkommit genom sociobiologisk evolution och är kontextuellt bundet till en individs eller ett helt samhälles kultur och normer. Av praktiska skäl kan man vilja upprätta lagar med straffsystem för att reglera mänskligt beteende, men i ontologisk mening är inte någon handling mer god eller ond än någon annan, all moral är subjektiv. Read the rest of this entry
Svenska kyrkans framtid och frikyrkans respons
Så mitt blogginlägg om att bibeltroende kyrkor borde ta avstånd från Svenska kyrkan angående att deras högsta ledning är öppen för tanken att andra religioner leder till Gud, väckte en del uppmärksamhet förståeligt nog. På grund av min Englandsvistelse hade jag dålig tillgång till internet och kunde bara läsa och besvara kommentarer sent på kvällarna. Det tog därför ett tag för mig att förstå att det jag hade skrivit kunde ganska lätt missuppfattas. I en diskussion på Facebook skrev plötsligt en person att jag ”omformulerar” mig när jag vidareutvecklade mitt resonemang, och först då insåg jag att rätt så många nog tolkat in något i det jag skrev som jag inte menade uttrycka.
Så för att förtydliga: jag talar inte om att alla medlemmar nödvändigtvis ska bojkotta Svenska kyrkan eller att andra kyrkor ska sluta samarbeta regionalt eller lokalt. Jag talar inte om att alla bibeltroende kristna ska fly undan från allt som har med Svenska kyrkan att göra. Och orsaken är förstås att det fortfarande finns mängder med bibeltroende, evangelikala och karismatiska personer, präster och församlingar i Svenska kyrkan som inte ställer sig bakom allt det som ledningen ägnar sig åt.
Min vän Lucas Logg skrev på Facebook:
”Tror det är viktigt att tydligare skilja på nationellt samarbete och lokalt. En distinktion som kanske antyds, men som jag inte tycker är riktigt tydlig i din text. Det finns många präster som inte är religiösa pluralister, synkretister eller universialister. Tyvärr saknas dessa i SvK’s ledning på nationellt plan. De vittnar inte sällan om ett mått av utfrysning i sina egna sammanhang, sådana präster behöver mer stöd och samarbete, inte mindre.”
Jag håller med. Jag syftade mycket riktigt på kyrkodiplomati på högsta nivå, hur andra samfunds ledningar bör reagera, inte hur alla lokala församlingar och individer ska bete sig.
Det jag stör mig på är att Svenska kyrkans ledarskap kan säga i princip exakt vad som helst – inklusive djupt heretiska saker – och de andra samfunden fortsätter med business as usual utan att reagera särskilt mycket. Om andra samfund skulle vara tydliga med att religionsrelativismen inte är kristendom och att de inte kan samarbeta ekumeniskt med kyrkor som inte menar att Jesu försoningsdöd krävs för att bli frälst, då skulle det sätta press på Svenska kyrkans ledning att ta avstånd från dessa idéer. Det skulle vara ett stöd för de krafter inom Svenska kyrkan som vill vara bibliska, medan det inte skulle ge liberalteologerna den totala frihet de nu verkar ha att förändra Svenska kyrkan från grunden. Read the rest of this entry
Vågar bibeltroende kyrkor ta avstånd från Svenska kyrkan?
Elias grät sig själv till sömns. Han hade tappat livstörsten helt och bestämt sig för att ta sitt liv följande morgon, då han upplevde sig ha förlorat allt. Han hade lämnat tron på Allah som liten och blivit ateist, men nu ropade han ut i förtvivlan att om det finns en Gud så ville han möta Honom. Plötsligt så ser han en syn av en gestalt med genomborrade händer som säger ”Jag är Jesus. Jag är din Gud”.
Ni kan läsa mer om Elias här – han är en god vän till mig med stark profetisk gåva. En gång ringde han upp mig och kunde beskriva en vän till mig som han aldrig hade träffat i detalj, och ge ett profetiskt ord som stämde på pricken. Så det är coolt!
Jag själv blev kristen på ett liknande sätt – jag bad att Jesus skulle visa sig för mig och därefter såg jag Jesu ansikte varje kväll när jag lade mig för att sova i över ett år. Jag började läsa om Jesus i evangelierna och mitt hjärta brann när jag såg vad han sa och gjorde, och ytterligare mirakler som skedde i mitt liv bekräftade min tro på Honom. Jag förstod att Han dog på korset för mina synders skull och att det är genom Hans försoningsdöd som jag kan komma till Fadern och få evigt liv.
Igår skrev några präster från Stockholm på DN debatt om att kyrkan måste vara öppen för andra religioner eftersom alla religioner leder till Gud. I synnerhet påpekas att kristendomen, judendomen och islam har samma Gud som vi vandrar till på olika vägar, och därför har domkyrkoförsamlingen bjudit in företrädare för andra religioner och lobbar för att andra församlingar ska öppna sina församlingshem för muslimers fredagsböner. De betonar att detta är för att främja religionsdialog och tolerans, och motivationen är framför allt teologisk: alla vägar leder till Gud.
Lösningen på kyrkans problem är inte att urvattna Bibeln
Jag tycker det är riktigt tråkigt att kristna som vill engagera sig för fred och rättvisa ofta attackerar Bibeln och argumenterar för att det inte finns några definitiva sanningar, allt är bara osäkra tolkningar etc. Detta gör Anders Caringer i en debattartikel i Dagen idag:
Jag har mött många kristna som på fullt allvar tror att Bibeln, varken mer eller mindre, är Guds ord. Eller till och med Guds lag.
Med den synen blir den kristne en gårdvar som vaktar framför Bibelns port, som skäller eller hugger när någon avviker från den ”rätta” tron (läs: den ”rätta” tolkningen).
Hur välkomnande och attraktivt är det? Man går alltså till Lagboken Bibeln när någon kommer ut som homosexuell, dricker för mycket alkohol, svär och skriker, har ett vulgärt språk, inte tror på uppdelningen himmel – helvete. Och så blir Bibeln en mall för etik och moral.
Febrigt söker man enstaka bibelord som ska stödja ens egna värderingar. Gud nåde den som inte passar in.
Själva tanken att Bibeln är en kryptisk bok som vi knappt förstår för att det finns så många tolkningar är ofta repeterad men går inte att bevisföra, och som jag skrev häromdagen finns den tanken inte i Bibeln själv. Visst finns dunkla passager som kan tolkas olika där vi behöver den Helige Andes vägledning, men det är inte samma sak som att säga att alla Bibelversar ser ut på det sättet! Många Bibelversar har en väldigt klar betydelse. Det är ganska självklart att Jesu liknelse om såningsmannen i Matt 13 ska tolkas bildligt, och Han ger själv uttolkningen där Han förklarar vad som betyder vad. På samma sätt är det rätt självklart att buden om hur vi ska leva i Rom 12 ska tolkas bokstavligt. Att då fördöma antingen den bildliga eller bokstavliga tolkningen och säga att den är roten till allt ont är absurt.
Det går visst att veta vad Gud vill!
Min gode vän Martin höll en predikan i min församling för ett tag sen om vem Gud är – att Han är mäktig, kärleksfull och omsorgstagande. Det slog mig att rubriken på hans predikan inte är självklar för alla. Många menar att det knappt går att veta vem Gud är, inte ens Bibeln kan berätta det för oss. Den innehåller bara en massa ”Gudsbilder” som är ofullkomliga och stundtals säger emot varandra. Att vi har en bild av Gud håller nog alla med om men här är poängen att ingen Gudsbild är helt sann, alla har brister – det finns inget rätt och fel. Detta gör att om någon menar sig veta hur Gud är och säger ”men Gud vill ju det här!” så tillrättavisar man denne med att förklara att ingen har sanningen, att när vi tror oss veta vem Gud är och vad Han vill är det bara en personlig bild av detta, ingen objektiv sanning. Slutsatsen blir att vi egentligen inte kan veta vad vi ber om när vi ber ”Ske Din vilja”. Det finns inget rätt och fel eller svart och vitt. Därmed blir man väldigt skeptisk till Bibeltolkningar som menar sig vara sanna samt profetior.
Hur hamnade det här tänker i kyrkan när det är helt och hållet obibliskt? Svaret är förstås att kyrkan är så sekulariserad och förvärldsligad att den importerat postmodern relativistisk teori och håller den för sann oavsett vad Bibeln säger (och eftersom den hävdar att Bibeln inte går att använda för att komma fram till sanningen och vad som är rätt gör det ju inte så mycket). För er som däremot vill gå den Bibliska vägen, följa Guds vilja till punkt och pricka och veta vad denna vilja innebär, kommer här ett Bibelstudium av en text som går emot tankesättet som jag beskrivit ovan:
Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt – om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. (1 Kor 2:6-8)
andreascucca
David Larsson
desireekjellin
Emma Andersson
emilioghazal
emilnorberg
estacke
foolforjesus
Frida Lindberg
hansakesundberg
Hela Pingsten
jakobromeborn
Katarina Hedman
Anneli Lendrup
Marie Larsson
Marius Ihlar
Jacob Schönning
minlund
nataliemariasophie
rebeckajoyrodriguez
samiranygardmirzaei
Sarah Grenholm
Sara
sirakamanuel
Markus Eddeland
suri
