Svenska kyrkans framtid och frikyrkans respons

Så mitt blogginlägg om att bibeltroende kyrkor borde ta avstånd från Svenska kyrkan angående att deras högsta ledning är öppen för tanken att andra religioner leder till Gud, väckte en del uppmärksamhet förståeligt nog. På grund av min Englandsvistelse hade jag dålig tillgång till internet och kunde bara läsa och besvara kommentarer sent på kvällarna. Det tog därför ett tag för mig att förstå att det jag hade skrivit kunde ganska lätt missuppfattas. I en diskussion på Facebook skrev plötsligt en person att jag ”omformulerar” mig när jag vidareutvecklade mitt resonemang, och först då insåg jag att rätt så många nog tolkat in något i det jag skrev som jag inte menade uttrycka.

Så för att förtydliga: jag talar inte om att alla medlemmar nödvändigtvis ska bojkotta Svenska kyrkan eller att andra kyrkor ska sluta samarbeta regionalt eller lokalt. Jag talar inte om att alla bibeltroende kristna ska fly undan från allt som har med Svenska kyrkan att göra. Och orsaken är förstås att det fortfarande finns mängder med bibeltroende, evangelikala och karismatiska personer, präster och församlingar i Svenska kyrkan som inte ställer sig bakom allt det som ledningen ägnar sig åt.

Min vän Lucas Logg skrev på Facebook:

”Tror det är viktigt att tydligare skilja på nationellt samarbete och lokalt. En distinktion som kanske antyds, men som jag inte tycker är riktigt tydlig i din text. Det finns många präster som inte är religiösa pluralister, synkretister eller universialister. Tyvärr saknas dessa i SvK’s ledning på nationellt plan. De vittnar inte sällan om ett mått av utfrysning i sina egna sammanhang, sådana präster behöver mer stöd och samarbete, inte mindre.”

Jag håller med. Jag syftade mycket riktigt på kyrkodiplomati på högsta nivå, hur andra samfunds ledningar bör reagera, inte hur alla lokala församlingar och individer ska bete sig.

Det jag stör mig på är att Svenska kyrkans ledarskap kan säga i princip exakt vad som helst – inklusive djupt heretiska saker – och de andra samfunden fortsätter med business as usual utan att reagera särskilt mycket. Om andra samfund skulle vara tydliga med att religionsrelativismen inte är kristendom och att de inte kan samarbeta ekumeniskt med kyrkor som inte menar att Jesu försoningsdöd krävs för att bli frälst, då skulle det sätta press på Svenska kyrkans ledning att ta avstånd från dessa idéer. Det skulle vara ett stöd för de krafter inom Svenska kyrkan som vill vara bibliska, medan det inte skulle ge liberalteologerna den totala frihet de nu verkar ha att förändra Svenska kyrkan från grunden.

Är det verkligen så illa då? Christian Mölk har påpekat att ärkebiskop Antje Jackelén angående den pågående debatten på Facebook hänvisar till boken ”Sann mot sig själv, öppen för andra” som kom ut 2011 medan Jackelén var biskop i Lund. Den innehåller ännu mer radikala påståenden än de fem Stockholmsprästerna nyligen gav uttryck för. Kajsa Ahlstrand, professor i missionsvetenskap här i Uppsala, har skrivit första kapitlet och argumenterar där för ”pluralistisk religionsteologi”:

”[M]ålet kan vara det samma – bortom språk och föreställningar – men att det finns olika vägar dit. Kristus är Guds uppenbarelse för de kristna, muslimerna har Koranen, buddhisterna dhamma och så vidare. Det är inte nödvändigtvis så att alla religioner leder till samma mål, men det kan finnas flera frälsningsvägar till samma mål.”

Utifrån detta skriver hon:

”Kan man exempelvis fortsätta sjunga ”Kristus är världens ljus, han och ingen annan”? Kan dopliturgins ord om att Gud har ”sänt sin Son, Jesus Kristus, för att rädda oss från det onda” tolkas annat än på ett exklusivt sätt? Behöver evangelieboken förändras så att exempelvis andra årgångens evangelietext för fjärde söndagen i påsktiden om Jesus som vägen, sanningen och livet (Johannes 14:1–14) byts ut? Detta är verkliga frågor som det finns all anledning att ta på allvar.”

Ahlstrands bidrag presenteras av Jackelén i förordet med orden: ”Förutom att behandla de stora världsreligionerna beskriver hon hur vi principiellt kan tänka kring det faktum att det finns en mångfald av religioner. Med detta lägger hon en grund för religionsteologi i vår kyrka.”

De flesta av oss minns nog hur Jackelén inte kunde svara på ett tydligt sätt om Jesus är den enda vägen till Gud under ärkebiskopsvalet. Så här lät det då:

Anette Novak: Jesus var ju rak ibland och inte sådär brottande, han sa ju till exempel att det bara finns en väg till Fadern och den är genom mig.

Antje Jackelén: Säger han det?

Anette Novak: Eller ja, han säger “Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Vad säger du om det?

Antje Jackelén: Ja, det är ju i Johannesevangeliet. ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Men det läses ibland som att Jesus säger ”Jag är den enda vägen, den enda sanningen och det enda livet” –det säger han faktiskt inte.

Svenska kyrkan är alldeles uppenbarligen inne på en religionsrelativistisk väg – och det är inte jätteförvånande egentligen med tanke på att 85% av kyrkans medlemmar inte tror på Jesus, medlemmar som kyrkan ihärdigt försöker behålla. Så hur ska andra kyrkor reagera? Naturligtvis är mitt radikala förslag som jag gav i mitt förra blogginlägg – att avsluta ekumeniska samarbeten på nationell nivå tills de tar tydlig ställning för kristendomen igen – något av det radikalaste man kan göra, och det görs förstås inte – om det sker alls – i en handvändning. Det man i så fall signalerar är att Svenska kyrkans ledning inte står för kristen religion, vilket är väldigt dramatiskt. Men grejen är att jag – och många andra evangelikala med mig – tycker det är lika dramatiskt att företrädare för Svenska kyrkan hävdar just att alla religioner går bra och leder till Gud. Det är i mina öron inget annat än nyandlighet.

Det jag ångrar med mitt förra blogginlägg är att jag fick det att låta som att denna radikala handling ska ske omedelbums, vilket den förstås inte på något sätt kommer göra. Att exempelvis lobba för att Svenska kyrkan ska ut ur Sveriges kristna råd eller starta ett nytt ekumeniskt råd utan dem, är något av det mest uppseendeväckande frikyrkorna skulle göra på decennier. Det de kan göra nu är att markera muntligt mot Svenska kyrkans ledning – och det var faktiskt det jag menade med att ”ta avstånd” när jag satte det i rubriken, ungefär som företrädare för politiska partier kan ta avstånd från andra företrädare när de senare sagt saker de inte håller med om.

En person kommenterade på Mikael Karlendals blogg:

”Som medlem i SvK skulle jag uppskatta om de andra samfunden öppnade en andra front och tog avstånd från SvK. Vi bibeltroende har inte fått något gehör eller stöd från svk.s ledning på många år och kommer inte få det heller. För den svenska kristenheten har svk en särställning och når ut till människor som man inte annars når. Detta borde de andra samfunden finna viktigt och därför börja ställa krav på istället för att låta dem bete sig hur som helst.”

Det behöver hända någonting. Den nuvarande strategin från de frikyrkliga ledarskapen, att muttra lite åt Svenska kyrkans påhitt och sen fortsätta som om inget har hänt, påverkar förstås inte Svenska kyrkans riktning ett dugg. Men Svenska kyrkan bryr sig mycket om de ekumeniska relationerna, och därför skulle dessa kunna användas som ett verktyg för att öka Kristuscentreringen i alla samfund. Som första steg på vägen borde bibeltroende ledare publikt fråga ut Svenska kyrkan vad de egetnligen tror på och påpeka problemen med liberalteologin – likt Jesusdebatten kring millennieskiftet. Att släta ut detta för sjuttioelfte gången och fortsätta med business as usual ser jag dock inte som ett alternativ.