Bloggarkiv

På flykt till verkligheten

” Må Herrens härlighet bestå för evigt! Må Herren glädja sig över sina verk. Han ser på jorden och den bävar, han rör vid bergen och de ryker. ”

Jag älskar naturen. Det är inte alltid man inser vad man har förrän man lämnar det, och så har det varit för mig på senare tid. Jag har nyligen flyttat från mina föräldrars villa med skogsområden precis runt knuten, till en lägenhet i stadsmiljö. Den senare har visserligen också en park precis utanför och ett större naturområde ett litet stycke bortanför den, var och en med sin tjusning, men jag är väldigt fäst i den kohage, nära föräldrahemmet, som utsetts till smultronställe i Uppland. Den har blivit som en kär gammal vän. Så många promenader har gjorts där i olika väder, året runt. Jag har ofta gått dit i tider av stress, när jag känt mig villrådig, när jag burit på oro och nedstämdhet, frustration och ilska, eller varit sprängande och desperat förälskad. Read the rest of this entry

Vördnad för Gud

Som jag skrev runt nyår behöver vi visa större respekt för Guds helighet, något Marcus Birro uttryckte kort senare i sin Dagenkrönika. Vi måste inse att Herren är en mullrande kraft. Ett lejon som inte går att tämja. Han är mäktigare än någon av oss, vilket uppenbaras i de kraftgärningar Han gör, och det måste vi visa största vördnad för. Han är helig, vi är syndare.

Megapastorn som krönte sig till kung är inte direkt ett exempel på ödmjukhet och vördnad, men Jesaja som kastar sig ner och ber om nåd när han få se Guds tron är det, eller Petrus som ber Jesus lämna honom när han har fått bevittna fiskundret pga hans synd. Sigfrid Demingers omdebatterade artikel om att ”frikyrkan” saknar vördnad i Gudstjänsten till skillnad från Svenska kyrkans liturgi är rätt generaliserande, vördnaden sitter i hjärtat och uttrycker sig på många fler och annorlunda sätt än vissa bestämda bugningar och knäböjanden (som i sin tur kan bli tomma riter utan vördnad) – men vi behöver allt mer vördnad både i frikyrkor och Svenska kyrkor. Och vi kan väl börja i att tänka på att inte säga vad som helst om Gud, inte missbruka Hans Namn, ens i ironi.

Både högkyrkligheten och lågkyrkligheten har fördelar, och det är församlingens hängivenhet till Gud som avgör hur gott Gudstjänstfirandet blir snarare än formen. Jag älskar hur Mikaelskyrkan i Uppsala, en EFS-församling, förenar lågkyrklighet med högkyrklighet.

Problemet med Demingers text är att brist på vördnad i lågkyrkliga Gudstjänster för det första inte direkt är bristvaror bland Svenska kyrkans medlemmar och för det andra inte låter sig lösas enbart med förändrad liturgi. Vördnad sitter förstås i hjärtat, inte huruvida man har en orgel eller en powerpoint. Låt oss be i alla samfund för sann, gudsfruktig vördnad.