På flykt till verkligheten

” Må Herrens härlighet bestå för evigt! Må Herren glädja sig över sina verk. Han ser på jorden och den bävar, han rör vid bergen och de ryker. ”

Jag älskar naturen. Det är inte alltid man inser vad man har förrän man lämnar det, och så har det varit för mig på senare tid. Jag har nyligen flyttat från mina föräldrars villa med skogsområden precis runt knuten, till en lägenhet i stadsmiljö. Den senare har visserligen också en park precis utanför och ett större naturområde ett litet stycke bortanför den, var och en med sin tjusning, men jag är väldigt fäst i den kohage, nära föräldrahemmet, som utsetts till smultronställe i Uppland. Den har blivit som en kär gammal vän. Så många promenader har gjorts där i olika väder, året runt. Jag har ofta gått dit i tider av stress, när jag känt mig villrådig, när jag burit på oro och nedstämdhet, frustration och ilska, eller varit sprängande och desperat förälskad. När jag burit på känslor som behövt få utlopp men jag inte vetat hur, och hemmet har känts instängt och kvävande. Då har den hagen, eller något annat skogsområde, fått bli min tillflyktsort. Jag har flytt från- nej TILL- verkligheten. Jag har fått släppa ut mina känslor med bara träden och levande Gud som vittne. Och fått fyllas av tacksamhet och hänförelse. Inför den skönhet jag får beskåda. Den stillhet som bjuds. De stenar som lyssnar och det som ges mig av lukter och smaker och ljud-särskilt på våren. Och djuren: haren, den stora fågeln, räven, ekorren.

Jag menar inte att jag alltid fått nån fantastisk idé därute som löser alla mina problem, men stunder i naturen har gett mig ro och fyllt mig med en viss tillförsikt och distans till nuets bekymmer. Jag har märkt att promenader ute kan ge tillfälle att möta Gud, att fyllas av inspiration. Det ger perspektiv på tillvaron, som annars kan vara svårgreppbar och hetsig. Man får liksom dop(p)a sig i ett annat tempo, ett där saker får ta den tid de tar, med varelser- skapelser- som står stadigt och lever långsamt. Där vila och arbete varvas och ges utrymme i lagom mängd. För några år sedan läste jag om att man hade börjat skriva ut natur på recept. En hel del forskning verkar finnas på kopplingen mellan natur och hälsa, både för  allmänt god hälsa och förbättrad hälsa för psykiskt eller fysiskt sjuka.

Jag har även blivit påmind om min plats i tillvaron. Fått se lite av min egen litenhet. Lite av naturens storhet. Och också lite av mitt eget värde. För om jag kan se det vackra i andra skapelser, hur vacker är då inte också jag själv i Guds ögon? Om mig- oss- säger Han ju att vi skapades till Hans avbild.

Det ligger något slags trygghet i att få dela tillvaron en stund med andra levande varelser vars umgänge inte ställer så höga krav på mig; vi bara ÄR tillsammans, precis som jag minns att vi uttryckte det i de tidiga tonåren, om att umgås men INTE leka. Att inte behöva konversera så mycket. Inte behöva koncentrera sig, strukturera sina tankar, bara få fundera. Och i att få slippa kommersiella och politiska intryck. Få känna, få fantisera. Och öva sig i hänförelse och vördnad, likt författaren till underbara Psalm 104 här nedan.

Det här känns säkert uppenbart och kanske intuitivt för många som redan rör sig mycket i naturen, men jag anar att det finns en hel del människor, både kristna lärjungar och icke-kristna, som inte riktigt tagit chansen och upptäckt skatterna vi har i skapelsen. Eller som på vissa håll inte har lyxen att ha tillgång till skogar och större grönområden nära hemmet. Om du är en av dem, stäng av din webbläsare och gå ut😉! Ta cykeln, bussen, tåget eller bilen om du behöver, bara du kommer ut. Jag tror det finns goda anledningar till att den bibliska idealtillvaron var i en lustgård. Där gick människorna med Gud bland växter och djur.

Lova Herren , min själ! Herre , min Gud, du är väldig och stor, klädd i majestät och härlighet. Du sveper dig i ljus som en mantel, du spänner ut himlen som ett tält, du timrar på vattnen dina salar. Du gör molnen till din vagn och far fram på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare. Du grundade jorden på dess fästen, den vacklar ej till evig tid. Du täckte den med djupet som en dräkt, högt över bergen stod vattnen. Vid din tillrättavisning flydde de, för din dundrande röst skyndade de bort. Berg höjde sig, dalar sänkte sig på den plats du bestämt för dem. Du satte en gräns som vattnen inte får gå över, aldrig mer ska de täcka jorden.
Du låter källor flyta fram i dalarna, de forsar fram mellan bergen. De vattnar markens alla djur, vildåsnor släcker sin törst. Vid dem har himlens fåglar  sina bon, bland grenarna hörs deras sång. Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av det du skapar. Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst Så låter du bröd komma från jorden, och vin som ger glädje åt människans hjärta. Med olja ger du glans åt hennes ansikte, och brödet styrker hennes hjärta.
Herrens träd blir mättade, Libanons cedrar som han har planterat. Fåglarna bygger där sina bon, storken har sitt hem i cypresserna. Stenbockarna har fått de höga bergen, klyftorna är klippgrävlingars tillflykt. Månen har du gjort för att visa tider, solen vet när den ska gå ner. Du sänder mörker och det blir natt,då kommer skogens alla djur i rörelse. Unga lejon ryter efter rov och begär sin föda av Gud. Solen går upp, då drar de sig undan och lägger sig ner i sina hålor. Då går människan ut till sin gärning och arbetar tills kvällen kommer. Hur mångfaldiga är inte dina verk, Herre ! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat. Där är havet, det stora och vida, med ett oräkneligt vimmel av djur, både stora och små. Där går skeppen fram, och Leviatan som du skapat för att leka där. Alla hoppas de på dig, att du ska ge dem mat i rätt tid. Du ger dem och de samlar in, du öppnar din hand och de mättas av goda gåvor. Du döljer ditt ansikte och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, de dör och blir åter till stoft. Du sänder din Ande, då skapas de och du förnyar jordens ansikte.
Må Herrens härlighet bestå för evigt! Må Herren glädja sig över sina verk. Han ser på jorden och den bävar, han rör vid bergen och de ryker. Jag vill sjunga till Herren så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud så länge jag är till. Må min bön behaga honom, jag vill glädja mig i Herren . Må syndare försvinna från jorden och inga gudlösa mer finnas till. Lova Herren , min själ! Halleluja!

-Ps 104(SvFb)

About Jacob Schönning

Jag har länge haft drömmar och visioner, stora och små. Ett tag ville jag förverkliga mig själv, och jag blev stolt och högmodig. Sen såg jag meningslösheten i det livet, och då blev jag likgiltig. Men i likgiltigheten kan inga drömmar och ingen livslust rymmas, och när jag insåg min egen synd och förstod att Jesus hade dött för mig, och så föddes på nytt, då kunde jag äntligen se mening och njuta av livet igen. Fast den här gången det nya livet, livet för Kristus ♥Man kan också säga att jag gillar att vara entusiastisk och älskar både rättvisa och nåd ^^ Och att filosofera!

Posted on 27 november, 2017, in Övrigt, Miljö och klimat and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. 1 kommentar.

  1. Hej Jacob!

    Bra val av psalm, tycker jag! En av mina favoriter (även om den inte är problemfri). Förefaller Guds skapelse fallen? Det mesta tyder på motsatsen. Ska den gå under? Nej, den står stadigt. Bör vi längta oss bort härifrån till himlen? Finns inte ens på kartan. Det är livet här på jorden som är grejen.

    Mvh Johan

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: