Nu har jag äntligen sett den omtalade dokumentären ”Hillsong -när Gud blir viral”. En känslomässig bergochdalbana som tar lite tid att bearbeta och smälta. Detta är det tredje av flera inlägg i serien “Helig eller skenhelig: Anden som känsla”.
Inledningen är glossig, glassig, glansig. Visar Hillsong i all sin creddighet. På ett sätt tycker jag om att kyrkan följer med sin tid. Att det får vara hippt, modernt, relevant och välproducerat. För någon som likt mig kommer ur en mer gammaldags uttryckt kristendom känns det som en lättnad att det får vara så här, också. Kyrkan har allt för ofta varit kärringen motvalls som vägrar modernisera och följa med sin tid, för att sedan anpassa sig efter resten av samhället något årtionde senare. Å andra sidan…känns det stundvis tomt på innehåll. Titta bara, han är snygg, het, välklädd, tatuerad och dessutom KRISTEN?!
Dokumentären kommer snart in på det mer problematiska. Den f.d. medlemmen i Sydneys originalförsamling berättar om hur det skedde en gradvis förändring. “Fokus skiftade från att hjälpa grannarna till att försöka värva dem. Allt handlade om siffror och pengar” säger Tanya Levin. Hon talar om hur pastorerna började leva mer glamouröst. Från att vara vanligt folk som bott i medelmåttiga villor, till att konsumera dyrt och bli trendiga. Som så ofta slår det hårdare mot kvinnorna som nu förväntas vara attraktiva för att göra sina makar lyckliga. Detta står i stark kontrast mot församlingens liv några år tidigare.
Framgångsteologin slog till. Brian Houston skriver en bok om…just det: pengar. Han låter som en tidig Ulf Ekman i klippen som visas. Upphaussad och speedad, hög på sin egen lyckade ”andliga” karriär. Vi får se utdrag från kollekt-tal med uppmaningar att skänka pengar. Detta är nu inget nytt för den som någon gång besökt en kyrka. Däremot är det stor skillnad på en enkel vädjan och väloljad manipulation. I en demokratisk kyrka är det god insyn så att pengarna används som de ska. Här får vi veta att det går att få speciella förmåner med utökad access, beroende på hur mycket man donerar. Vanliga, hårt arbetande medlemmar ställs i kontrast till pastorer som använder pengarna till privat lyxkonsumtion.
Parallellt med det problematiska på ledningsnivå för vi följa vanliga medlemmar. ”Det var en kallelse in i gemenskap och mitt liv förändrades” säger Olly Cox som hittade Hillsong efter att tidigare ha levt ett liv i missbruk och kriminalitet. Vi får följa honom när han åker till Israel, en resa som mynnar ut i att han döps i Jordanfloden av sin pastor. Ett av de mer rörande ögonblicken. Det visas också klipp från när han sätter upp en musikal i kyrkan, något han länge drömt om.
Janice Lagata som varit med i Hillsong NY talar ut om sina besvikelser. Den karismatiske pastor Carl Lentz drar många mer och mindre kända människor, men faller sedan från piedestalen efter en otrohetsaffär. Janice menar att samtidigt som så många volontärer jobbade så hårt, arbetade pastorerna på sitt varumärke och byggde på sina drömmar utanför Hillsong. Hon är också besviken över den tama responsen hon fick efter att ha önskat bättre representation av kvinnor och färgade på scenen.
Här finns också Tristan som volontärarbetar nästan 90 timmar i veckan på Hillsong i LA. Han brinner för ungdomar och älskar att få se dem växa och utvecklas. Fattig och överarbetad slutar han senare, med en gliring till ”preachers n sneakers” (instagram-konto där man kollar priset på pastorers märkesskor).
Vi får höra Elisabeth Hernandez historia som innefattar sexuella övergrepp under hennes tid i flottan. Hon berättar hur djupt det ärrat henne, men också hur kyrkan gett henne ett sammanhang och hon nu kan be för sina förövare. En både gripande och fin berättelse, som samtidigt kopplas till vad som är dokumentärens mörkaste kapitel: Brian Houstons pappa Franks sexuella övergrepp på barn. Vi får höra ett våldtäktsoffers berättelse. Av de missförhållanden som lyfts är detta tveklöst det allra värsta. Fadern våldtar en pojke på 7 år upprepade gånger, med sin egen son sovandes nära intill. Det ställs i dokumentären i stark kontrast till Bobbi Houstons reaktion när Franks brott kommer i dagen. För att hantera att makens heder ifrågasätts tar hon till manikyr, pedikyr och massage.
Mest av allt upprörs jag. Vreden över dessa vidriga brott överskuggar allt annat man just fått veta. Det finns så mycket att säga att det skulle behövas ett eget inlägg, med svidande kritik av kyrkans oförmåga att stå på offrens sida snarare än förövarens. Kanske illustreras det bäst av reaktionen den våldtagna pojken får när han som tonåring vågar berätta för sin mamma: ”akta dig för att skicka folk till helvetet och vända dem emot kyrkan”. Jag brinner av helig vrede. Det handlar alltså om ens egna våldtagna barn, som kommer lida resten av sitt liv. Allt annat än att värna barnet borde vara sekundärt. Det är det allra viktigaste att poängtera.
Först när det är sagt kan jag berätta vad mer jag ser under dokumentärens dryga 1,5 timma. Med tanke på hur många parallella historier som berättas behövs liksom många små kommentarer. Jag blir trött på klippningen som gör tvära kast mellan historier av helt skilda slag. Jag lyssnar gärna, men låt mig lyssna klart och bearbeta en sak i taget. Upplägget i dokumentären blir stundvis smaklöst och sensationslystet. Det vinklas så att man ska tycka synd om de stackare som blivit manipulerade av den onda pedofilsekten som håller på att ta över världen. I själva verket har faderns grova brott mycket lite att göra med den rörelse som sonen startat, även om den rörelsen i sin tur har problem. Det blir en guilt by association-logik som inte riktigt håller.
Det är dock tydligt hur lätt människor faller för rikedomens frestelser. I dokumentären ser jag hur fokus skiftar från att låta Jesus vara stor till att sätta sig själv i centrum. Ser hur lätt det kan glida över från viljan att vara tidsenlig till att gifta sig med tidsandan. Ser hur lätt längtan efter Guds rike ersätts med hybris över framgångar. Och som så många gånger förr, är pengar roten till det onda. Denna avgud, som så lätt får fäste i vårt hjärta och stjäl vår kärlek. I Lukas 12:15 säger Jesus: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte på överflöd av ägodelar.” En varning i samma anda ges i 1 Timotheosbrevet 6:9: ”De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång”. Bibeln själv kommer här med den skarpaste kritiken.
Som slutkläm vill jag påpeka att det knappast borde komma som någon nyhet att kristna missionerar. Välkommen till världens största och mest spridda religion, säger jag! I denna dokumentär ser jag också vanliga människor som hittat en tro och vill dela den. Ser dem göra det som kyrkan gjort i alla tider. Predika, lovsjunga, be till Gud, bli rörda av Guds ande, dela gemenskapen, bry sig om den utsatte. När kyrkan går till de människor som är i utanförskap (som i San fransisco) ser jag skymten av en frisk kristen rörelse med trovärdighet och en äkta drivkraft. ”Evangeliet hittar människor när de är svaga och sjuka, men det lämnar dig inte där” sägs det. Amen på det.
Hela Pingsten 