Magnus Malm: Frikyrkan har drivits högerut

Denna pärla hittade jag först nu bland Dagens krönikor av Magnus Malm. Den publicerades i november i samband med debatten om kristna ska delta i krig eller inte. Jag antar att jag får publicera den här, Dagen fick ju det, och det är så vitt jag vet inte mycket jag står för som Malm inte står för, så han misstycker nog inte.

KDU arbetar bland annat för:

  • Fortsatt nej till kärnkraft…
  • Sänkning av försvarskostnaderna med fem procent årligen samt omrustning till civilmotstånd (ickevåldsförsvar).
  • Livsvalité i stället för ökad konsumtion (köpfrid, maximilön, konsumtionsbeskattning).
  • Internationell solidaritet (ny ekonomisk världsordning och ökning av svenskt u-landsbistånd på bekostnad av försvarskostnaderna).”

Jag bläddrar i 1980 års Nytt Liv, som jag då var redaktör för, och hittar denna annons för Kristen Demokratisk Ungdom. Och jag tänker att det har runnit rätt mycket vatten under broarna. I dag ordnar moderpartiet stödmöten för svensk vapenindustri och vapenexport, och ungdomsförbundet drar högerut i förhållande till Kristdemokraterna. Enligt statsvetaren Magnus Hagevi röstar 70 procent av svensk frikyrklighet på KD. Det skulle alltså betyda en kraftig högerrörelse i dessa sammanhang under de senaste 30 åren. Inte en liten korrigering av kursen, utan en helomvändning.

Evangelisten Berthil Paulson, som var ansvarig utgivare på Nytt Liv, berättade en gång för mig att Alf Svensson hade frågat honom om han ville bli affischnamn för KDS som det hette då. Berthil var tveksam och bad om ett råd. Jag sa att han i sin position inte borde vara förknippad med något annat än Guds rike, och borde avstå från att knytas till ett visst parti. Han lydde rådet. Jag tror inte han ångrade sig.

Jag hoppas att Berthil (som dog förra vintern, 97 år) besparas utvecklingen från sin himmel. Han och kollegan John Hedlund, som satt i fängelse en period för sin vapenvägran, var båda djupt övertygade pacifister och gjorde det till en självklar del i sin förkunnelse. Jag glömmer aldrig när Nytt Liv-teamet var samlat till överläggningar i Hönö missionskyrka och Berthil predikade (som vanligt) om Guds rike i närkamp med samtidens brännande frågor. ”Jag hatar Bofors!” röt han som ett lejon från predikstolen, och gav röst åt både sin egen och Herrens vrede över den industri som bokstavligen gör bröd av andras död.

Här stod Berthil och John i en månghundraårig frikyrklig tradition, med rötter via 1500-talets döparrörelse, som trots blodiga förföljelser vägrade ta till vapen, ända till fornkyrkan.

Under de 300 år som den kristna kyrkan stod fri från staten var hennes bekännelse till icke-våldet en självklarhet. Att vara soldat var ett av de yrken som var otänkbara för en kristen, liksom varje hantering av dödande vapen. Först när kyrkan allierades med den politiska makten, ändrades teologin till ett försvar för det ”rättfärdiga” kriget.

Vad som nu sker i Sverige har klara likheter med utvecklingen i USA under 1980- och 1990-talen. Då mörkades det radikala väckelsearvet från Finney på 1800-talet och de svarta frikyrkornas kamp under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet, och ”the evangelicals” kapades av en politisk högeragenda. Republikanerna blev det ”kristna” partiet, att rösta demokratiskt var snudd på avfällighet.

Med två förödande krig och global finanskris i facit är kristna högern i USA i djup kris. Många kristna känner sig utnyttjade som röstboskap i en politik som svek dem. En ny generation evangelikaler växer fram i dag, och agendan breddas till kamp mot klimathotet och fattigdomen.

Varken Pentagon eller republikanerna kan längre självklart räkna med kristet stöd. Snarare är det allt oftare kristna som formulerar den profetiska kritiken av den amerikanska maktapparaten.

Det handlar inte, som Siewert Öholm säger, om ”rosenkindade skogsmullar” som visar sin okunnighet om hur världen ser ut. Det handlar om en ny generation kristna som visar sin kunskap om hur det kristna arvet ser ut, och som inte stillatigande ser på när den kristna närvaron i samhället bleknar till ett stöd för destruktiva strukturer.

4 kommentarer

  1. Magnus Malms krönika är välbehövlig.
    Jag som själv är en bit över 50 och är uppväxt inom Pingströrelsen. Jag kan se tillbaka från 60-talet.
    Här är mitt subjektiva minne: Politiskt engagemang har inte varit något som man uppmuntrade. Det ansågs “världsligt”, såvida man inte engagerade sig i KDS och där var frågor om typ: abort, kristendomsämnet i skolorna de viktigaste frågorna.
    ( Säkert var engagemanget mer genomtänkt för de som var partimedlemmar)

    I mina kretsar kom jag aldrig i kontakt med någon som jag aktiv i Broderskapsrörelsen. När tidningen Dagen på den tiden presenterade presidentkandidaterna i USA , var hurvida de var personliga kristna den avgörande frågan, vad deras politik bestod i för var inte så intressant.

    Kampen mot apartheid i Sydafrika engagerade kristna i tex. Missionskyrkan och Sv. Kyrkan men något engagemang i min kyrka minns jag inte.

    När andra engagerade sig för den växande miljörörelsen i början på 80-talet hade vi fullt upp med Framgångsteologin. “ Himmel och skall ju brinna” så varför bry sig? Att vi har ett ansvar för miljön är ett alltför sent uppvaknade.
    citat” Eller var kyrkan var under 70 och 80-talet när han och miljöpartiet drev viktiga miljöfrågor?. Läs mer
    http://karlsten.blogspot.com/2007/07/med-byxorna-nere.html

    Frågor typ: “avdragsrätt för gåvor till kyrkor” engagerar, men frågor typ “hur stöder vi fred och rättvisa i utvecklingsländerna” väcker inte samma engagemang.

    Därför är skönt att det finns det några unga kristna bloggare som visar ett sant samhällsengagemang typ: http://efkungblogg.wordpress.com/2009/12/07/det-verkliga-problemet-vander-sig-inte-mot-mecka/
    Även din blogg visar ett sunt samhällsengagemang.

    Men vad engagerar kristna idag? En av de mest lästa kristna bloggar är “Aletheia” de skriver mest om frågor typ “Spekulationer i tidens tecken”.

    Gilla

    1. Det låter hemskt att man inte brydde sig om fred, rättvisa och miljö, och direkt avskyvärt att man inte engagerade sig mot apartheid. Vilken fruktansvärd synd! Det låter också hyckleristiskt att kalla politik världsligt förutom när det sker inom KDS. Jag anser att all politik är världslig – vi ska engagera oss i samhällsfrågor, men inte via politikens maktmedel (som ju bygger på våldsmakt).

      Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s