Kapitalflykt – fattigdomsbekämpningens svarta hål

Vad innebär då kapitalflykt? Det är något komplicerat, men i runda slängar delas kapitalflykt upp i tre olika saker: Korruption, som utgör 5 % av den totala kapitalflykten, kriminell verksamhet (31 %) samt pengar från kommersiella transaktioner (64 %) eller med andra ord: skatteflykt. Nedan är en graf som illustrerar detta.

Skatteflykten i sin tur kan gå till på två sätt, antingen genom att vinsten placeras i s.k. skatteparadis eller att man utför ”manipulerad internprissättning”, vilket innebär att man inom ett multinationellt företag säljer en dyr vara till ett sjukt lågt pris eller en billig vara till ett sjukt högt och på det sättet minimerar skatteinbetalningarna. Det finns exempel på när man importerat plasthinkar för 973 USD/styck eller exporterat missilramper för 52 USD/styck.
Och vad är då ett skatteparadis? Det är helt enkelt ett ställe där man betalar minimal eller ingen skatt på inkomster och kapital, där ägarna hemlighålls och innehållet i transaktioner inte redovisas. Nästan alla skatteparadis är mikrostater som Monaco eller Bahamas eller små områden inom en stat som har andra skatteregler än staten de befinner sig i, t ex Jersey i Storbritannien eller Macao i Kina. Påfallande många skatteparadis ligger i Europa (och påfallande många av dem igger i Storbritannien), se bilden nedan.

Allt är inte nattsvart när det gäller kapitalflykt. Eftersom detta är ett problem som drabbar i-länder lika väl som u-länder, och eftersom kapitalflyktens effekter blev extra tydliga under finanskrisen, har västvärldens politiker börjat uppmärksamma det och ta krafttag mot det.

G20 sa 2009 att ”perioden av banksekretess är över”. Spanien som nu är ordförande i EU har valt att ha just skatteflykt som huvudfråga under ordförandeskapet. EU-kommisionen arbetar också mycket riktigt med ett meddelande om skatteflykt inför toppmötet i maj i år. Och den 10 februari i år antog EU-parlamentet en resolution (554 röster för, 46 mot och 71 avstod) som kräver automatiskt informationsutbyte på multinationell nivå, land för land-rapportering av företags vinster samt motarbetning av manipulerad prissättning.

Detta är ett stort framsteg. OECD har innan krävt bilateralt (tvåstatligt) informationsutbyte istället för multilateralt (allstatligt), vilket gynnat rika länder men missgynnat fattiga. På svenska innebär detta att Sverige förhandlar ensamt med skatteparadiset Jersey fram information och kan på så sätt stoppa svensk skatteflykt. Zimbabwe och Kongo får inte del av Sveriges information utan måste själva förhandla fram information, vilket tar mycket administrativa resurser – något som är närmast obefintligt i dessa länder. Att EU vill ha multilateral information gynnar inte bara Europa utan u-länderna.

Det finns dock mycket kvar att göra. Långt ifrån alla länder vill ha multilateralt informationsutbyte, och informationsutbyte i sig räcker inte ensamt. Diakonia vill ha mycket mer skärpta krav på skatteparadisen och på sikt avveckla dem, samt att i-länderna ger stöd åt u-länder så att de kan bekämpa kapitlflykt likaväl som vi kan.