Exempel på en bra predikant

Med förra inlägget i åtanke tänkte jag ge ett exempel på en predikant som är så seriös, radikal och ärlig att det ofta hugger till i hjärtat när man hör honom: Paul Washer. Följande klipp gör så ont att man svimmar.

15 kommentarer

  1. Men ändock ofta mitt i prick. Ibland kan jag dock sakna en mjuk ton, men den kanske inte är hans kallelse heller utan snarare lite skarpa ord som får oss att vakna till.

    Gilla

  2. Lustigt vad olika man kan känna. Jag mår direkt dåligt, blir trött och får känslan att det är tillgjort, religiöst uppblåst och floskelspäckat. (orkade bara halva) Vad betyder orden i praktiken? Det känns som religiösa klyschor staplade på hög, uppblåsta med sentimentalitet.

    Förklara gärna vad det är du ser i detta och som får dig att gråta?

    Gilla

    1. Då tycker vi olika :). Jag är övertygad om att han är genuin, att han faktiskt har bett i timmar samma morgon och att han är upprörd över att andra inte gör detsamma – orden i praktiken innebär att vi ska be tills vi tycker det är underbart. Jag tror definitivt inte att han håller på med teater, och jag skulle inte heller säga att han staplar religiösa floskler på varandra, i vart fall är detta budskap inte något jag hör särskilt ofta (snarare är dagens religiösa floskel ”be hur du vill så lite du vill, det spelar ingen roll…”). Det som gör mig så imponerad är att han vågar vara emotionell, att han törs vara seriös. Många predikanter gömmer sig bakom skämt och anekdoter istället för att frambära det radikala Evangeliet.

      Gilla

  3. Ok, då förstår jag lite bättre. Tack. Jag håller med om att det är för lite allvar. Jag vill också säga att jag inte menar att han medvetet spelar teater. Det är säkert så att han tror på det han säger. Men jag får känslan att han går in i en roll (gudsmannen/predikanten/profeten), och anammar det mönster som hör till denna roll.

    Men mina känslor är ändå domsamma… Kan det ha att göra med våra respektive bakgrunder? Som uppvuxen i pingströrelsen och senare karismatiker så var starkt emotionella predikningar med mycket fokus på bön, smörjelse, guds härlighet osv normen. Efter att ha lyssnat på sådant varje söndag i decennier, utan att ordet någonsin blir kött, så tröttnar man lätt.

    Gilla

    1. Det beror nog på våra bakgrunder, det är sant. Och självklart kan man inte utesluta att han går in i en roll, med tanke på att han skriker likt ovan i predikan efter predikan är det inte osannolikt… och då är han naturligtvis inte ett exempel på en bra predikant, min poäng var just det att vi ska vara äkta, genuina och våga vara seriösa när vi predikar. Och du har en väldigt viktig poäng i att predikan inte får ta slut när predikanten slutar tala, utan ska gestaltas i såväl hans/hennes som församlingens liv.

      Gilla

  4. Usch jag ogillar sånt här… det låter väldigt krystat och jag har fått nog av sånt från det sammanhang jag kommer ifrån. Alltid det där överemitionella dravlet.

    Däremot så kan jag njuta av en enkel bibelvers eller en utläggning av texten. Men man e väl olika.

    Gilla

    1. Som jag och Jonas skrev ovan så påverkar Washer oss nog olika beroende på vår bakgrund. Jag har aldrig hört en emotionell predikan. Att vara överemotionell är naturligtvis helt fel, jag är dock osäker på om Washer är det, och så långt jag har koll är inte det problemet för kyrkan i Sverige idag, utan här skyr vi i regel känslor när vi predikar.

      Gilla

  5. Själv har jag väldigt dubbla känslor för Paul Washer, första gången jag såg honom var i denna predikan http://vimeo.com/7463906 och där tycker jag han har många poänger. Men ibland blir han bara för mycket av dömande och självgodhet. Men vem är perfekt?

    Men jag gillar hans uppgörelse med ”låt Jesus komma in i ditt hjärta” kristendom.

    Gilla

  6. Jag har viss erfarenhet av att tala och predika själv. Jag brukar säga att jag har predikat fler gånger än jag kan komma ihåg men inte tillräckligt för att kallas en predikant, jag har även läst retorik. Min ringa erfarenhet är att man som talare faktiskt i viss mån går i en roll, eller kanske borde jag snarare säga att de flesta människor har en vis stil när de talar,oavsett om det är i kyrkan i ett predikosammanhang eller om det är i riksdagen eller på ett bröllop.

    En del (som jag) blir mer emotionella när de talar andra inte. Jag tror inte att det måste behöver betyda att man medvetet gör sig till eller försöker manipulera på något vis. Jag tänker att detta även gäller Washer, han har sin stil som han har utvecklat som talare.

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s