1900-talet var Andens århundrade

I slutet av 1800-talet fick italienskan Elena Guerra en uppenbarelse från Herren som innebar att Han ville göra nästa århundrade till den Helige Andes århundrade. Hon blev helt och hållet upprymd av denna vision och skrev tolv brev till påven Leo XIII om att hela kyrkan måste be för att Anden ska göra något stort under 1900-talet.

Han tog saken på största allvar. 1897 gav han ut en skrift där han uppmanade hela katolska kyrkan att nio dagar före pingst varje år ivrigt be för att Anden skulle uppfylla kyrkan. Han skrev också ett rundbrev som undervisade om den Helige Ande. Men gensvaret var minimalt, de flesta av biskoparna och prästerna tyckte att något sådant var rätt onödigt. Påven tog då och skrev ett privat brev till varje katolsk biskop i hela världen där han bifogade sin skrift om Anden och skrev att han ”närde det säkra hoppet” att de i varje fall på nyårsaftonen 1900 skulle ivrigt be om att den Helige Ande skulle uppfylla kyrkan nästa sekel.

Det blev dock inte så. Ensam sjöng påven Pingstsekvensen på nyårsafton i hela kyrkans namn, ivrigt längtandes efter en ny pingst.

Och Gud hörde påvens bön.

Exakt samma kväll bad en pastor vid namn Charles Fox Parham att den unga flickan Agnes Ozman skulle bli fylld av den Helige Ande i en bibelskola i Topeka, Kansas. Det blev hon, och även hennes kamrater, och de började tala i tungor, profetera och motta andra karismatiska nådegåvor som de läste om i Apostlagärningarna (vilket var – som av en slump – den Bibelbok de för tillfället studerade). Detta betraktas av kyrkohistorikerna som Pingströrelsens födelse, och Parham kallas för dess fader. På Bibelskolan i Topeka hade man likt Elena Guerra och påven bett i flera år att Anden skulle utgjutas på samma sätt som på Nya Testamentets tid, och Agnes Ozman var den första på skolan att få ta emot andedopet. Inom kort hade hela bibelskolan tagit emot Anden, inklusive Parham. (För övrigt, om du inte vet vad andedopet innebär och/eller vill ta emot det, rekommenderar jag att läsa här).

Parham började undervisa om hur viktigt det är att varje kristen söker dopet i den Helige Ande, så småningom på en ny bibelskola i Houston, Texas. Där hade han som elev en man vid namn William J. Seymour. Seymour sökte Gud ivrigt, han bad sju timmar per dag och längtade desperat efter att få uppleva det han lästa om i Apostlagärningarnas andra kapitel. 1906 åkte han till Los Angeles för att predika i en liten helgelseförsamling, men hans förkunnelse om andedopet mötte starkt motstånd och han fann dörren låst när han skulle predika söndagen därefter! Han började då hålla bönemöten hemma hos några vänner, och den 9 april 1906 blev en av dem andedöpt och började tala i tungor. Seymour tog emot samma sak några dagar senare.

När folk hörde vad som hände i det lilla huset där mötena hölls började mängder pilgrimsfärda för att få uppleva samma sak. Den 13 april flyttade mötena in i en sliten, nedlagd metodistkyrka på 312 Azusa street. Sedan höll man möten där. Tre gånger per dag. Sju dagar i veckan. I tre år. Redan efter några månader (september 1906) skrev man i tidningen The Apostolic Faith som man gav ut (församlingen som bildades på Azusa street, med Seymour som pastor, kallade sig för Apostolic Faith Mission): ”Det vore omöjligt att fastslå hur många som blivit frälsta, helgade, fyllda av den Helige Ande och helade från allehanda sjukdomar”.

Väckelsen på Azusa street utlöste den Helige Andes eld som en atombomb, och obeskrivliga saker skedde där. Guds härlighet kunde ses med ögonen nästan varje dag som ett moln inne i byggnaden (se 2 Mos 13:21-22). Armar, ben, fingrar och tänder som blivit amputerade eller på andra sätt förstörda blev helade på bara några sekunder. Människor kom från hela världen, blev döpta i Anden, och for sedan ut igen för att sprida den snabbast växande religiösa rörelsen genom historien – Pingströrelsen. Framför allt kännetecknades Azusa av en stor ödmjukhet gentemot Gud, man lät Anden ta över gudstjänsterna, och då fanns inget i vägen för att Han skulle göra saker vi knappt kan förstå. (Läs mer om väckelsen på Azusa street här, här och här (den tredje länken går till en ögonvittnesskildring av Frank Bartleman som är väldigt gripande).

En av de främsta pionjärerna som spred Pingstväckelsen över världen var Smith Wigglesworth. Han levde konstant med Gud och andades Andens luft, han bad nästan konstant, läste Bibeln varje kvart (som för övrigt var den enda bok han någonsin läste) och förde minst en person till Jesus varje dag. Han höll massvis med väckelsemöten där tusentals blev helade, frälsta, andedöpta och helgade.

Under en kampanj i Sydafrika 1936 samarbetade han med David du Plessis, som kom att kallas ”Mr Pingst” pga sitt stora inflytande inom pingströrelsen. En dag när du Plessis satt på sitt kontor ryckte Wigglesworth upp dörren och klev in. Du Plessis blev först chockad, sen glad när han såg vem det var, sen förvånad när han såg Wigglesworth’s hårda ansiktsuttryck. ”Kom hit!” dundrade Wigglesworth. När de kommit utanför dörren lade Wigglesworth sina händer på hans axlar, tryckte honom mot väggen, stirrade på honom med genomträngande blick och deklarerade att Herren uppenbarat för honom att det kommer komma en väckelse inom de gamla samfunden större än vad de hittills sett. Samma kyrkor som opponerat sig mot pingströrelsen kommer uppleva det pingstvännerna har upplevt i så stor grad att pingströrelsen kommer bli liten i jämförelse med dem. Wigglesworth sa att Herren visat honom att du Plessis skulle ha en viktig roll i detta så länge han var ödmjuk och trofast. Själv skulle Wigglesworth inte leva för att se detta, men Gud skulle använda du Plessis till att sprida pingstens välsignelse till de etablerade kyrkorna.

Sedan gick Wigglesworth därifrån utan ett ord.

Medan du Plessis chockad lutade sig mot väggen och försökte fatta vad han varit med om hördes en svag knackning på dörren, och Wigglesworth steg in, räckte fram handen och sa ”God morgon, broder David, hur står det till?” Du Plessis frågade vad han höll på med och fick förklarat för sig att han i allt ville efterlikna Gamla Testamentets profeter när han framförde profetiska budskap, som inte ens talade med någon på vägen. Sedan fortsatte Wigglesworth med att berätta om hur han hade grälat med Gud när han fått denna uppenbarelse, eftersom han visste att du Plessis inte skulle tycka om dem (i likhet med de flesta pingstvänner menade han att Gud hade lämnat de etablerade samfunden och att de var avfälliga). Men han kunde inte hindra Herrens vägar. Deras möte avslutades med att Wigglesworth bad att Gud skulle bevara hans hälsa på de resor han skulle företa sig. ”Du kommer resa mer än de flesta”.

Efter Wigglesworths död reste du Plessis uppemot en miljon mil över land och hav och predikade Evangeliet i 56 länder utan att någonsin bli sjuk. Han knöt band med Kyrkornas världsråd och inbjöds till missionsvärldskonferensen 1952. Han var med och diskuterade pingstupplevelsen med katoliker under andra Vatikankonciliet 1964 och bäddade för den karismatiska förnyelsekonferensen 1975 i Peterskyrkan i Rom, där påven Paulus VI ledde en söndagsmässa som innebar tal och sång i tungor och profetiska tilltal, och som besöktes av 20 000 människor.

Idag ser vi hur den karismatiska väckelsen intagit i princip alla samfund på planeten. Andedop, tungotal, helande och andra karismatiska gåvor har blivit så accepterade av den globala kristenheten att den kyrkliga, verbala förföljelse som uppstod under Azusa-väckelsen är som bortblåst. För att inte tala om det oerhörda tabu och tystnad gällande detta som rådde innan 1900-talet. Gud har gjort något helt makalöst under förra seklet. Ära, tacka och prisa Honom för det.