Ur padre Pios lidanden växte en stor helandetjänst fram. Enligt hans klosterbröder blev över tusen människor helade på grund av hans förböner,[1] och många av helandena finns noggrant dokumenterade i tjocka volymer om Pios liv i San Giovanni Rotondo.
Moder Teresa Salvadore från Uruguay hade hjärtfel med skador på aortan och diagnostiserad magcancer. Hon hade varit sängliggande länge, tålde ingen mat och hölls vid liv endast genom injektioner. Döden låg mycket nära. Monsignor Damiani, som kände moder Teresa, besökte San Giovanni Rotondo och kom tillbaka med en halvvante från Pios ena hand. Teresa berättade senare: ”Vanten lades på mig, först på min sida, där jag hade en svullnad stor som en knytnäve; sen på min strupe. Därpå föll jag i sömn. I en dröm såg jag padre Pio. Han rörde vid min sida, där jag hade ont, han andades i min strupe och han sade mig så många saker, som inte är av denna världen. Faktum är att efter tre timmar vaknade jag och bad om mina kläder, så att jag kunde lämna min bädd, där jag legat i tre månader. Jag steg upp utan hjälp och gick ner till kapellet. Vid middagstid gick jag till refektoriet, och jag, som inte ätit på så länge, åt mer än mina systrar. Från den dagen var jag frisk.”
Frisk var hon verkligen. Läkaren som hade undersökt Teresa Salvadore under hennes sjukdom skrev en vetenskaplig rapport om hennes fall. Därefter åkte han och besökte padre Pio i Italien och återvände stärkt i sin tro.[2]
En av läkarna i San Giovanni Rotondo, dr. Ricciardi, var övertygad om att de mirakulösa händelserna som rapporterades kring padre Pio bara var övertro och fanatism. Han var benhård ateist och en av Pios främsta kritiker. En dag upptäcktes det dock att dr. Ricciardi hade magcancer. Han undersöktes av fem av sina läkarkolleger och alla ställde samma diagnos: cancern var i ett så framskridet stadium att den inte gick att operera bort. Det var bara att invänta döden.
Många av invånarna i San Giovanni och på landsbygden runt omkring samlades utanför doktorns hus och bad att han skulle dö försonad med Gud. Ärkebiskop Don Giuseppe tog mod till sig och besökte honom för att fråga om han ändå inte ville ta emot de sjukas smörjelse. Han fick en toffel kastad i ansiktet. ”Jag behöver inga präster!” ropade Ricciardi. Men därefter visade det sig att något hade gnagt i hans själ sedan han fått beskedet om sin sjukdom. ”Bara för padre Pio skulle jag vilja bikta mig. Men jag har förolämpat honom alltför svårt för att han skulle vilja komma. Dessutom är han inte i stånd att lämna klostret. Därför ska jag dö som jag har levat. Och därmed basta!”
Dr. Angelo Merla, som en gång hade varit ateist men nu var kristen, begav sig iväg till Pio när han hörde detta. När Pio fick reda på Ricciardis önskan skyndade han sig att hämta oljan till de sjukas smörjelse. Därefter hastade han sig genom snö och kyla på sina blodiga fötter mot doktorns hus. Det var första gången han hade lämnat klostret på tio år.
När dr. Ricciardi såg padre Pio komma in i rummet med ett stort leende på läpparna och armarna utslagna, och när han kände den ljuvliga blomdoften som utgick från munkens sår, var han först förstummad. Därefter böjde han huvudet, gjorde korstecknet och sade: ”Förlåt mig, padre Pio”. Han biktade sig för den präst han förut avskytt och tog emot de sjukas smörjelse. Nu kunde han dö i frid.
Det gjorde han dock inte. Cancern var tre dagar senare spårlöst försvunnen. Som läkare visste Ricciardi att ett sådant tillfrisknande var medicinskt oförklarligt, och att Gud måste ha verkat i hans kropp. Han blev därefter en ivrig anhängare till padre Pio.[3]
1925 blev Paolina Preziosi, en ung fembarnsmor, allvarligt sjuk i lunginflammation. Antibiotika fanns inte än, och läkarna meddelade henne att de inte kunde göra något. Risken var väldigt stor att hon skulle dö. Hennes familj tog sig till padre Pio långfredagen 1925 och bad honom be för Paolina. Han sade till dem: ”Säg åt henne att hon inte ska vara rädd. Hon ska uppstå med vår Herre.”
Familjen satt sedan med Paolina på kvällen och bad för henne. Plötsligt såg hon padre Pio som sade till henne: ”Var inte rädd, ha tro och hopp. Imorgon när klockorna ringer är du botad.” Inte så långt därefter hamnade hon i koma, vilket gjorde familjen väldigt modfälld. De började förbereda hennes begravning. Men när klockorna ringde för att förkunna Jesu uppståndelse natten till påskaftonen for Paolina ut ur sängen som om, enligt vittnens utsago, hon knuffades av en överjordisk kraft. Från det ögonblicket var lunginflammationen spårlöst försvunnen.[4]
Gemma di Giorgi föddes utan pupiller, vilket naturligtvis gjorde henne helt blind. Hon berättar att några kamrater en gång eldade upp en tändsticksask framför hennes ögon för att undersöka om hon kunde se ljuset, vilket hon inte gjorde. 1947, när hon var sju år gammal, kunde hon plötsligt se efter att ha fått Pios förböner. Hon berättar: ”Jag kunde röra mig på egen hand bland alla människorna, och jag behövde inte längre någon som ledde mig. Jag biktade mig för padre Pio, så som barn gör hos oss före den första nattvardsgången. Jag kommer ihåg hans vantar och att han gjorde korstecknet på mina ögon.”
Det häpnadsväckande med Gemmas helande var att hon fortfarande inte hade några pupiller, men hon kunde – och kan – se alldeles utmärkt. Det är fysiologiskt lika omöjligt som att andas utan luftstrupe. På grund utav att hon saknar pupiller har hennes läkare (som är ateist) diagnostiserat henne som blind även idag, trots att hon åtskilliga gånger i italienska medier och för allehanda nyfikna demonstrerat att hon kan se.[5]
En man vid namn Canaponi blev påkörd av en bil när han var ute och körde motorcykel, vilket gjorde att han bröt lårbenet. Han fördes till den ortopediska kliniken i Bologna, och benet läktes väl, men det förblev stelt och styvt. Tre år senare åkte han och hans familj till San Giovanni Rotondo. Han gick fram till padre Pios biktstol och böjde knä. Plötsligt insåg han att han, utan att tänka på det, hade gjort något han inte kunnat göra på tre år. Efter att han hade biktat sig lämnade han sin käpp och gick ut till sin hustru och son som blev mycket förvånade. Överläkaren vid den ortopediska kliniken i Bologna konstaterade: ”Det omedelbara återställandet av rörligheten i Canaponis ben kan inte förklaras utifrån läkarvetenskapens nuvarande resurser.”[6]
Hela Pingsten 
