Padre Pios liv, del 4: Bilokationen

Det under som Pio blev mest känd för var att han ofta bilokerade, dvs. befann sig på två platser samtidigt. Det är inget nytt i kyrkohistorien, helgon som Antonius av Padua (1195-1231), Frans Xavier (1506-1552) och Martin av Porres (1579-1639) ska enligt flera vittnen ha gjort samma sak.[1] När det gäller Pio rapporterade hundratals från hela världen att de mött honom samtidigt som han befann sig hemma i San Giovanni Rotondo. Ofta kände de blomdoften från hans sår vid dessa möten.

De som upplevde att Pio kom till dem var nästan uteslutande personer i djup nöd eller med svåra problem. Pio var själv medveten om sina möten med dessa människor, och han kände alltid igen dem om de kom för att besöka honom. En god vän till Pio, dr. Sanguinetti, frågade honom en gång: ”Padre, när Gud sänder ett helgon någon annanstans genom bilokation, vet han då själv att det sker?”

”Ja”, svarade Pio. ”Ena ögonblicket är han här och i nästa ögonblick där Gud önskar att han ska vara.”

”Men är han då verkligen på två ställen på samma gång?”

”Ja.”

”Men hur är det möjligt?”

”Genom ett utvidgande av personligheten.”[2]

Padre Carmelo av Sessano som var guardian i klostret i San Giovanni Rotondo berättade om en gång när padre Pio följde med de andra bröderna på en konsert som hölls i en hörsal invid klostret. Under pausen på fem minuter lade han armarna på bänken framför och lutade huvudet mot dem, tyst och orörlig. De andra tänkte att han var trött och lät honom vara.

Nästa dag besökte Carmelo en sjuk man i byn. Han och hela hans familj var innerligt tacksamma för att Pio hade fått tillåtelse att besöka dem kvällen innan. Carmelo förklarade att han hade följt med Pio på konsert och att han hade sett honom gå hem till sin cell efteråt. Men hela familjen insisterade på att han hade varit hos dem en stund. När Carmelo frågade exakt när på kvällen detta inträffade visade det sig att det var samtidigt som konserten hade paus.[3]

Monsignor Damiani från Uruguay hade besökt padre Pio flera gånger, och Pio hade lovat att hjälpa honom vid hans död. I Salto, Uruguay, väcktes ärkebiskop Barbieri en natt 1941 av en knackning på dörren. Han såg en kapucinmunk som sade ”Gå och hjälp monsignor Damiani. Han är döende.” Barbieri, Damiani och flera andra biskopar hade samlats till en kongress i staden. Barbieri skyndade sig nyvaken till Damianis säng och en halvtimme senare dog denne, assisterad av fyra biskopar och sex präster. På nattduksbordet låg ett utkast till ett telegram, som dock aldrig skickades. Det löd: ”Padre Pio – San Giovanni Rotondo – upprepade hjärtkramper dödar mig – Damiani.” Åtta år senare besökte ärkebiskop Barbieri San Giovanni Rotondo. Han konstaterade att munken som hade väckt honom den kvällen var padre Pio.[4]

1957 var broder Placido Bux i San Marco in Lamis allvarligt sjuk i skrumplever. En kväll såg han padre Pio vid sin säng. Pio lade sin hand på fönsterrutan, sade att Placido skulle ha tålamod, och därefter försvann han i tomma intet. Nästa morgon kände sig Placido bättre, och när han tittade på fönsterrutan fanns avtrycket efter Pios hand kvar. Han berättade hela historien för sjukvårdspersonalen, som spred den vidare.

När klostrets guardian fick höra det hela sade han åt broder Placido att inte sprida sådana historier. Men Placido gav sig inte, han begärde att någon skulle åka till San Giovanni Rotondo och fråga padre Pio själv. Han hänvisade också till handavtrycket på fönsterrutan. Det var tydligt att det inte var hans eget, och det mest förunderliga var att det var kvar i flera dagar trots att man gång på gång försökte tvätta bort det.

En munk vid namn broder Alberto sändes till San Giovanni för att fråga ut padre Pio. Innan Alberto hade hunnit säga något frågade Pio hur det stod till med broder Placido. Alberto frågade om Pio verkligen hade varit där, varav Pio svarade: ”Är det något tvivel om det? Jo, jag var där, men berätta det inte för någon.” (Det gjorde han dock, uppenbarligen). Broder Placido blev fullständigt frisk från sin skrumplever.[5]

General Luigi Cadorno hade beslutat sig för att ta sitt liv efter att ha blivit avskedad på falska grunder. Den 7 november 1917 i Palazzo Zara tog han fram en pistol för att skjuta sig själv. Plötsligt knarrade dörren, och skenet från oljelampan fladdrade till då en munk klev in. Han gick fram till Cadorno, omfamnade honom och talade med honom. Han berättade att han var sänd av Gud och att han talade i hans namn. Det munken sade till Cadorno fick honom att lägga ned självmordplanerna. Sedan försvann han lika plötsligt som han kommit.

Cadorno hade lagt märke till att munken hade haft en kapucindräkt, och 1920 beslöt han sig för att åka till San Giovanni Rotondo efter att ha läst i tidningen om en stigmatiserad kapucinmunk som bodde där. Han kände genast igen padre Pio, och uppenbarligen kände padre Pio igen honom, för innan Cadorno hade sagt ett enda ord sade munken till honom: ”Det var en ganska obehaglig natt vi upplevde den där gången, generalen…”[6]

Giovanni da Prato var en kommunist som drack för mycket, och inte sällan slog han sin fru när han var berusad. Hon bad till Gud om hjälp, och en kväll när Giovanni dråsade ner på sängen efter att ha misshandlat henne ännu en gång. Ganska snart började sängen skaka. Giovanni såg upp och upptäckte till sin förvåning att det var en munk som skakade sängen. Han var väldigt arg och tillrättavisade honom ordentligt för hans behandling mot hustrun. Därefter försvann han i tomma intet.

Giovanni rusade upp ur sängen, sprang omkring i lägenheten och ropade: ”Var är den där munken?” Hustrun förstod vad som hade hänt. ”Det var padre Pio!” utbrast hon, överlycklig. ”Här ska inga präster driva gäck med mig!” röt Giovanni. Några dagar senare åkte han från Prata i Toscana till San Giovanni Rotondo. Han kände igen Pio, som vänligt ledde honom in i biktstolen. Där var han med om en inre jordbävning. ”Jag grät och han grät också.” berättade han senare. Efter detta blev Giovanni en hängiven katolik, han tog med sig flera av sina kommunistiska vänner till San Giovanni, och många av dem blev kristna likväl.[7]


[1] Sjöblom 2003 s. 136

[2] Ljungman 2002 s. 114

[3] Sjöblom 2003 s. 138, Ljungman 2002 s. 115

[4] Ljungman 2002 s. 117f.

[5] Sjöblom 2003 s. 137

[6] Hvidt 2003, s. 112f.

[7] Sjöblom 2003 s. 140f. Ljungman 2002 s. 94

En kommentar

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s