Padre Pios liv, del 2: Stigmata och blomsterdoft

Pios oerhörda lidanden kulminerade i hans stigmata. Den 20 september 1918 satt han försjunken i bön efter att ha firat mässan. Han kände, för en gångs skull, stor frid. Enligt vad han senare berättade för Giuseppe Orlando och padre Benedetto såg han ett starkt ljus lysa från krucifixet framför honom. Sedan såg han ”en hemlighetsfull gestalt”, vars händer, fötter och sidor droppade av blod.

När han vaknade upp från synen upptäckte han förskräckt att han likväl hade dessa blödande sår. Smärtan var olidlig, och han försökte krypa mot sin cell, men svimmade. Broder Nicola fann honom när han hade vaknat. ”Vad är det som har hänt med dig, fader?” frågade han. ”Ingenting,” svarade Pio. ”Det är ingenting. Jag mår bra, låt mig bara vara i fred.” Han reste sig långsamt upp och stapplade mot sin cell. Efter sig lämnade han blodspår.[1]

Nyheten om att Pio hade fått Jesu sår spreds som en löpeld, och pilgrimer började flockas till det lilla klostret. Pio led av uppmärksamheten, som han visste tog fokus från Gud; han dolde sina sår med ett par halvvantar, och det var väldigt sällan han talade om dem. I ett brev till padre Benedetto skrev han: ”Jag ska höja min röst och inte tiga till dess han i sin nåd tar bort, inte såren, inte heller smärtan som är min brinnande önskan, men de yttre tecknen som bryr mig så, och som är obeskrivligt och outhärdligt förödmjukande.”[2]

Flera läkare undersökte såren och försökte få dem att läkas. Den förste var professor Luigi Romanelli från sjukhuset i Barletta. Han konstaterade att såren inte kunde förklaras vetenskapligt. ”Dessa sår har andra orsaker, vilka jag inte känner till.”[3]

Vatikanen skickade ännu en läkare: Amico Bignami, chef för patologiska institutionen vid Roms universitet. Hans hypotes var att padre Pio led av hysteri, och att såren hade uppstått på grund av självsuggestion. Dock förstod han inte varför såren vägrade läkas.[4]

Ord stod mot ord, och den högste inom kapucinordern sände en tredje läkare, Giorgi Festa. Denne bildade tillsammans med två andra läkare en kommitté. Festas första teori var också att Pio led av hysteri, och förvånades därför av att se att hans nervsystem var helt stabilt. Efter flera undersökningar konstaterade han och hans kollegor: ”Såren som padre Pio visar upp och blödningarna från dem kan vi för närvarande inte förklara.” Dr. Festa gick tillsammans med dr. Romanelli emot dr. Bignami och anklagade honom för att försöka förklara något som var uppenbart vetenskapligt oförklarligt.[5]

Det är lätt att förstå varför. Sår som uppstår genom självsuggestion är mycket annorlunda vanliga sår: de är kortvariga, de blir lätt infekterade och luktar illa. Pios sår skilde sig också väldigt mycket från vanliga sår, men av motsatt anledning: de varade i 50 år, de blev aldrig någonsin infekterade och enligt mängder med människor doftade de som blommor.[6]

Denna blomdoft kom för tusentals människor att förknippas med padre Pio. Folk uppfattade den inte bara när de besökte padre Pio utan även när de befann sig på andra platser och tänkte på honom. Dr. Festa skrev: ”Padre Pio använder inte och har aldrig använt någon form av parfym och ändå försäkrar många, som kommit nära honom, att en behaglig blomsterdoft emanerar från hans kropp.” Festa hade själv förlorat luktsinnet, men han berättade att när han efter att ha undersökt Pio åkte tillsammans med några andra från San Giovanni sade hans medpassagerare att de kände en stark blomdoft, samma som de hade känt hos padre Pio. Han hade inte talat om för dem att han hade tagit med sig en kompress genomdränkt av Pios blod för analys. Under en lång tidsperiod anmärkte många att doktorns mottagningsrum, där han förvarade kompressen i ett skåp, doftade ljuvligt, och undrade var doften kom ifrån.[7]

En annan som kände den oförklarliga doften var en kvinna från Sverige. Hon var i djup sorg efter att hennes son hade dött tre dagar gammal. Några månader senare när hon hängde tvätt svepte den starka blomdoften in i tvättstugan. Hon undersökte noga var doften kom ifrån, men varken tvättmedlet eller något annat i rummet var källan till den. Hon kunde inte förklara fenomenet.

En vecka senare fick hon ett meddelande från ”ett italienskt kloster” som berättade att en viss Pio hade bett för henne och att hon ”snart skulle kunna glädja [sig] igen.” Tio månader senare födde hon en dotter.[8]

Pios nattskjorta
Pios nattskjorta

Ytterligare ett oförklarligt fenomen som dök upp i och med Pios stigmata var att han ofta, framför allt på fredagar, upplevde att han piskades. Detta finns bekräftat i hans läkarjournaler, och hans nattskjorta uppvisade då och då stora blodfläckar över hela ryggen.[9]


[1] Hvidt 2003 s. 95ff., Sjöblom 2003 s. 71 ff., Ljungman 2002 s. 53ff.

[2] Ljungman 2002 s. 54

[3] Hvidt 2003 s. 99

[4] Ibid., Ljungman 2002: s. 56

[5] Hvidt 2003 s. 99, Sjöblom 2003 s. 74

[6] Hvidt 2003 s. 103. En jämförelse mellan stigmata och sår som uppstår med mental kraft finns i Marianeschi, Paolo Maria 2000: La stimmatizzazione somatica, Fenomeno e segno, Vatikanstaten, s. 23ff.

[7] Ljungman 2002 s. 124ff.

[8] Ibid. s. 128f.

[9] Hvidt 2003 s. 105

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s