John G. Lakes liv, del 1: När sjukdomsförbannelsen bröts

”Hans kärlek och kraft i dem som tar emot Honom återlöser dem från synd och sjukdom, och så småningom, som det är lovat i Hans ord, kommer Han återlösa oss från döden också. Återlösning från synd, sjukdom och död är det som utgör människans befrielse från Satans rikes kedjor och som etablerar Himmelriket.”

När John Graham Lake föddes 1870 i Ontario, Kanada, var det starten på en uppväxt som ständigt hade en skugga av sjukdom hängande över sig. Hans familj plågades av ständiga sjukdomar, i 32 år hade minst en familjemedlem varit invalid, och i den totala syskonskaran på sexton personer dog åtta av dem en alltför tidig död. John sade senare: ”När jag tänker tillbaka på min barndom och unga vuxenliv, så minns jag en mardröm av sjukdom, läkare, sjuksköterskor, sjukhus, bårbilar, begravningar, och en far slagen av sorg, som kämpade med att glömma forna dagars sorg för att hjälpa de familjemedlemmar som ännu levde och som behövde hans kärlek och omsorg.”[1]

När John var sexton år flyttade familjen till norra Michigan i USA, och där blev John kristen och gick med i en metodistförsamling. Snart utvecklades en allvarlig reumatism hos honom som deformerade hans ben. Människorna i hans församling insisterade på att hans plåga var sänd från Gud för att han genom att genomlida detta utan att klaga skulle ge ära åt honom. Man såg sjukdom som ett sätt att visa människor hur Jesus led på korset utan att göra motstånd för att ta straffet för mänsklighetens synder.

John antog att de hade rätt och bad inte att Gud skulle bota honom, men allt eftersom kunde han inte begripa hur den märkliga sjukdomsförbannelse som hans familj hade drabbats av kunde tjäna Gud. Vad fanns det för ”goda nyheter” (vilket är vad ”evangelium” betyder) i att människor blev sjuka och dog?

John beslöt sig för att åka till Chicago där han hade hört att det fanns en man vid namn John Alexander Dowie som hade gåvan att bota sjuka. Till sin stora förundran såg han hur hans ben rätades ut och blev fullt normala. Smärtan försvann, och sjukdomen kom aldrig tillbaka.[2] Efter denna händelse såg John till att med hjälp av Dowie bryta hans familjemedlemmars sjukdomar. Johns syster Maggie Otto hade bröstcancer. Dr. Karstens i Detroit hade opererat henne fem gånger för att till sist konstatera att inget kunde göras för att rädda hennes liv. John tog med henne till Chicago och efter att Dowie hade bett för henne började cancertumören svartna. Några dagar senare lossnade den från kroppen, och familjen Lake lämnade över den till dr. Karstens.[3]

En av bröderna Lake hade varit invalid i 22 år och var nära döden när han togs till Chicago i och med inre blödningar från njurarna. John berättade att när han fick förbön kunde han resa sig upp direkt, och därefter hade han inga symptom alls utan började arbeta i sin fars företag.

John hade dessutom en syster som höll på att förblöda till döds. När hon såg de dramatiska helandena hos sina syskon bad hon ivrigt att hon skulle bli frisk, men ingenting hände. Läget bara förvärrades. John berättade: ”En natt fick jag ett telefonsamtal som sade att om jag ville se henne i livet var jag tvungen att bege mig till hennes bädd omedelbart. När jag anlände fann jag att döden redan var över henne. Hon befann sig i ett medvetslöst tillstånd. Hennes kropp var kall. Ingen puls var urskiljbar. Våra föräldrar knäböjde vid sängen och grät. Hennes man knäböjde vid fotändan i sorg. Hennes lilla son låg i sin vagga.

[…] Inga ord kan förmedla för en annan själ det rop som fyllde mitt hjärta. En låga av hat till död och sjukdom som Guds Ande hade lagt i mig flammade upp. […] Min ande begärde någon med tro på Gud som jag kunde be hjälpa mig. När jag vandrade fram och tillbaka i min systers rum kunde jag bara tänka på en man som hade tro på denna nivå. Det var Alexander Dowie, 600 [engelska] mil därifrån. Jag gick till telefonen och ringde Western Union och bad dem skicka ett telegram till mr. Dowie och ett svar tillbaka så fort som möjligt. Jag tog emot följande svar: ’Håll fast vid Gud. Jag ber. Hon kommer leva.’

[…] Jag upptäckte då att hennes make reste sig och gick på tå fram till hennes huvud. Jag sade: ’Vad är det, Peter?’ Han svarade: ’Jag tror jag såg hennes ögonlock röra på sig’, och precis då öppnade de sig. Hon var helad.”[4]


[1] Lake, John G. 1994: John G. Lake – His Life, His Sermons, His Boldness of Faith, Kenneth Copeland Publications, s. 237

[2] Ibid. s. xiv, 124, 356

[3] Ibid. s. xvi, 200, 237

[4] Ibid. s. 239

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s