Dehumaniseringen av foster

En rätt så kontroversiell rubrik för många, för hur kan man dehumanisera något som inte är en människa? En förkrossande majoritet av svenska folket anser det rätt självklart att foster inte bör betraktas som människor, de enda som stretar emot är ett litet gäng religiösa extremister. Och det kan jag ju förvisso inte förneka att jag är , religiös extremist alltså. Samtidigt är jag övertygad om att kyrkan har hjälpt mig få upp ögonen för en fråga som inte ifrågasätts i det sekulära samhället, men om vi verkligen tänker igenom frågan tror jag inte att det blir särskilt självklart ens för ateister och agnostiker att säga att foster inte är människor.

För faktum är att det har skett en dehumanisering. För hundra år sedan ansåg i stort sett alla att foster är människor. Kvinnorörelsen var länge mot abort eftersom de ansåg att foster var människor. Opinionen började svänga i slutet av 60-talet, och huvudargumentet då såväl som idag är att kvinnan har rätt till sin egen kropp. Det är naturligtvis helt sant, kvinnan har en absolut rätt till sin kropp som ingen ska få frånta henne. Men är fostret en kroppsdel? Kommer det inte utveklas till en människa med egen kropp och egen vilja? Att kvinnan har rätt till sin egen kropp kan bara användas som argument för abort om man inte betraktar foster som människor längre, vilket är precis vad som skett. Vadan denna dehumanisering?

Låt mig bara klargöra: den här texten diskuterar inte svensk lagstiftning, fri abort, vad man ska göra när en kvinna blivit gravid efter en våldtäkt, vad man ska göra när kvinnans liv är i fara etc. Den diskuterar vilken människosyn som råder och som formar ens ställningstagande till alla de frågorna. Knappt någon skulle idag stödja att ta livet av ett foster i 23:e veckan eftersom vi då anser att det är en människa. Innandess anser vi att det är en kroppsdel, eller som en debattör skrev för några dagar sedan, en cellklump. Finns det någon grund för denna ganska radikala skiftning i synen på foster?

Det första argumentet som ofta används är att ett ungt foster saknar självmedvetenhet, hjärnprocesser är inte fullt  utvecklade, viktiga kroppsfunktioner är inte utvecklade mm. Genom att peka ut alla skillnader mellan outvecklade foster och utvecklade människor argumenterar man att foster inte är människor. Det man dock omöjligen kan blunda för är att fostret är i ett utvecklingsstadie där alla dessa egenskaper kommer att utvecklas. Fostret kommer få självmedvetande, fostret kommer att utveckla alla egenskaper som en vuxen människa har. Ett foster utan självmedvetande är per definiton medvetslös, och det finns det vuxna människor som också är. Människor som ligger i koma har inget självmedvetande just då, men när de förhoppningsvis vaknar kommer de återfå det.

Ni minns kanske de två filosoferna som på DN debatt skrev att om vi värnar om framtida generationer i klimatdebatten borde vi ha samma syn på abort? Endast om vi ignorerar att fostret befinner sig i ett utvecklingsstadium där han eller hon kommer bli en fullt medveten människa som du och jag, endast om vi tittar på fostret i just denna sekund och drar slutsatsen att det är en medvetslös cellklump, då kan vi rättfärdiggöra vår dehumanisering av det. Men den principen tillämpar vi ingen annanstans. Jag anser att den principen är väldigt problematisk och faktiskt väldigt otäck. För faktum är, och missförstå mig inte nu, att vi kan inte blunda för att samma princip kan användas på barn. Vi kan peka ut alla skillnader mellan små barn och vuxna, små barn kan inte tala, inte gå, de överlever inte utan föräldrarna etc. Varför anser vi ett sådant resonemang avskyvärt medan vi anser det självklart att tillämpa på foster? Varför anser vi att kommande självmedvetenhet ger människovärde åt en person i koma medan det inte ger människovärde åt ett foster?

Det andra argumentet för att ett foster inte är en människa är att det inte är livsdugligt utanför livmodern. Om man kan rädda livet på ett foster som sedan utvecklas och blir ett helt vanligt barn – om än ofta väldigt funktionshindrat – så vore det ju pinsamt om vi inte betraktade det som en människa, däremot kan man peka på foster som inte klarar sig utanför livmodern och dra slutsatsen att de därför inte är människor. Jag måste dock säga att det är ett märkligt resonemang eftersom fostret enligt naturens ordning inte är färdigt att födas förrän efter nio månader då det är färdigutvecklat för födsel. Dessförinnan är det fullt livsdugligt i den miljö där det enligt naturens ordning ska befinna sig – i livmodern. På vilken grund vill vi tvinga foster att överleva i en miljö där de inte är utvecklade att överleva? Vi blundar för att ingen av oss är livsdugliga i en bassäng. Ett foster är fullt livsdugligt i en miljö där ingen av oss skulle överleva – under vatten, med näringstillförsel genom naveln. Varför kräver vi att fostret ska vara livsdugligt i en annan miljö än den det är skapt för att vara livsdugligt? Även om det vid första anblicken låter vettigt att ett foster inte är en människa om det inte är livsdugligt som en vuxen människa är det rätt grymt att kräva det av det. Och återigen, om man vill dra det till sin spets, inget litet barn skulle överleva i en skog i tre veckor även om de flesta vuxna skulle kunna klara av det.

Jag anser att övertygelsen om att foster inte är människor vilar på en väldigt svag grund och att vi måste förändra vårt tankesätt kring detta. Jag är inte på något sätt emot kvinnors rättigheter, och jag har inte argumenterat för en lagstiftning där tusentals tvingas göra osäkra, illegala aborter som kan kosta dem livet. Men att närma sig dessa frågor med övertygelsen om att fostret är en cellklump utan egna rättigheter och eget rättsskydd är väldigt oreflekterat. Sen kan ni vifta bort detta som ett flummigt uttalande från en fundamentalist, men jag hoppas att ovanstående resonemang kan få många att tänka till.

DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6. SvD: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8. Dagen: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.