Bön, s.k. ”tungotal” och profetia

Jag fick privilegiet att predika på söndagsgudstjänsten i Andreaskyrkan, Mjölby, Tacksägelsedagen den 9 oktober när jag var där med Operation övre salen. Här är vad jag sa:

Jag har alltid tyckt att tungotal är ett märkligt begrepp. Att ”tala i tungor”. Det låter jättekonstigt. Bibeln talar om en mirakulös nådegåva som den Helige Anden ger som innebär att man talar ett språk som man egentligen inte kan. Vare sig det handlar om ett existernade jordiskt språk eller ”änglars språk” (1 Kor 13:1) så är det ett språk. Grekiskan har samma ord för språk och tunga, och i de svenska översättningarna har man ofta skrivit tungotal när Bibeln beskriver denna språkets gåva. Men det handlar egentligen inte om något konstigare än att tala ett annat språk.

I Apg 2 står det om hur de första kristna talade nya språk på pingstdagen:

De uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. Och när dånet hördes samlades folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och förundrade sade de: ”Är de inte galileer, alla dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? Vi som är parter, meder eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien, i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cyrene till eller är inflyttade främlingar från Rom, vi som är judar eller proselyter, kretenser eller araber – vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar.” De var alla mycket häpna och förvirrade och frågade varandra: ”Vad kan detta betyda?” (vv. 4-12)

Jag är med i något som heter Sthlms bönehus. För ungefär ett år sedan inträffade något som för tankarna till Apg 2 på en måndagsbön. En kille talade på Andens ingivelse, varav en finsk kvinna som sitter mitt emot honom utbrister att han talar på klockren finska och att det han säger är ett budskap riktat till henne. Jag har talat med flera som var med den kvällen, de blev alla precis som invånarna i Jerusalem för 2000 år sedan häpna och förundrade.

Förutom att det s.k. tungotalet är en kommunikationsgåva, som vi ser ovan, så är det också en bönegåva. Paulus talar i 1 Kor 14 om hur man med denna gåva talar ord till Gud som man inte själv förstår, och hur detta ger uppbyggelse till en. Ens inre människa fördjupas i kärleken till Fadern genom att be ord som den Helige Ande ger. Det går emot vårt förnuft såväl som vårt kontrollbehov, och kanske är det just därför som det är så befriande för oss att be på detta sätt.

Dock är Paulus tydlig i Kor 14 med att det finns en bättre gåva än att be på ett annat språk, och det är profetians gåva, att höra Guds röst. Han skriver allra först:

Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. (v. 1)

Det viktigaste av allt är kärleken, Paulus har i kapitlet innan betonat att utan kärlek är de andliga nådegåvorna värdelösa. Det innebär dock inte att vi ska söka kärlek istället för nådegåvorna utan vi ska kombinera detta. Vi ska inte sträva efter osund, missbrukad karismatik som tonar ner kärleken, utan vi ska sträva efter Biblisk, sund, brinnande och kärleksfull karismatik. Och det vi framför allt ska sträva efter är profetians gåva. Varför? Jo:

Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter. Men den som profeterar talar till människor och ger dem uppbyggelse, uppmuntran och tröst. (vv. 2-3)

Om man ber på änglars språk talar man hemligheter, men den som profeterar talar ord som folk förstår. Uppbyggelse, uppmuntran och tröst, det är profetians syfte. Och när man profeterar talar man ord till människor från Gud, till skillnad från att be på ett annat språk som ju innebär att en människa talar till Gud. Människa->Gud=Bön. Gud->Människa=Profetia.

Den som talar tungomål uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen. Jag önskar att ni alla skall tala tungomål men hellre att ni skall profetera. Den som profeterar är förmer än den som talar tungomål, om inte denne uttyder sitt tal, så att församlingen blir uppbyggd. (vv. 4-5)

Här har vi alltså anledningen till att den som profeterar är förmer än den som talar ett annat språk, varför profetia är det vi framför allt ska sträva efter. Bön på ett annat språk uppbygger en själv, som jag skrev ovan mår man mycket bra av att göra det, men vi är ett betjänande folk som ska tänka på vad som är bäst för andra (Fil 2:4) och söka de gåvor som uppbygger församlingen. Paulus önskar att vi alla ska tala nya språk som Anden ger, men hellre att vi profeterar. Aposteln Paulus vill att vi alla ska profetera!

Varje församling ska därför sträva ivrigt efter det profetiska. Bön är inte en monolog, Gud vill svara på våra böner inte bara genom att ge oss saker utan också tala med oss. Om och om igen i Bibeln ser vi hur människor har dialoger med Gud, människan ber, Gud svarar genom profetians gåva. Abraham, Mose, Elia, Jeremia och Habackuk är bara några exempel på personer som talar med Gud lika naturligt som med en människa, när de ber talar de inte in i en vägg utan till en levande Gud som svarar och kommenterar det de ber om. Detta behöver vi se i våra församlingar idag. Naturligtvis ska vi inte svälja allt som sägs i Herrens Namn som genuina ord från Gud, Paulus skriver:

Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont. (1 Tess 5:20-22)

Vi ska inte förakta en enda profetia, samtidigt som vi inte ska strunta i att pröva en enda profetia. Allt måste vara i linje med Skriften. När vi lär oss att både välkomna och pröva profetior kan vi utveckla den dialog med Gud som Han vill ha med oss.

Låt mig avsluta med att ge ett exempel på hur bön och profetia sammanlänkas:

Jag har en god vän som vi kan kalla Elias. Han kommer ursprungligen från ett arabiskt land, och när han flydde till Sverige försämrades hans levnadsstandard till den grad att han ville ta sitt liv. Han bad i desperation: ”Gud, om du finns, visa dig för mig!” Han hade lämnat islam i sitt hjärta redan som barn. När han sedan somnade såg han sig sitta i ett stort knä, och han hörde en röst som sa: ”Jag är Jesus. Jag är din Gud.” Elias kunde inte se Hans ansikte, för det strålade så mycket, men han såg hålen i Hans händer efter korsfästelsen (och detta var innan Elias hade läst Bibeln och visste att det där står att Jesus fick sådana sår). Jesus sa åt honom att följa honom. Elias protesterade och sa att han knappt visste vem Jesus var. Då fick han se en kvinna i sin dröm, och Jesus berättade vad kvinnan hette och förklarade att hon skulle berätta mer om vem han är.

I tio dagar letade Elias febrilt efter kvinnan, och den tionde dagen var han nära på att ge upp då han plötsligt stelnade till: han såg samma kvinna som han sett i sin dröm gå framför honom. Instinktivt ropade han ut namnet Jesus hade gett honom i drömmen, varav hon vände sig om och undrade vad han ville. Han berättade om drömmen för henne, och hon log och svarade att hon var kyrkoherde i byns församling och att hon gärna berättade mer om Jesus för honom. Elias blev en brinnande kristen som på bara sju år har fört hundratals till tro på Jesus.

Låt oss be för att vi ska få Andens nådegåvor i överflöd, enligt 1 Kor 14:12. Amen.

Finns även publicerad på operation övre salen.

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s