Enda vägen framåt är väckelse

Debatten om frikyrkans framtid visar, precis som Carl-Henric Jaktlund skriver, att den står inför ett ödesval: vara som den är och dö, eller förändras och leva. Denna förändring måste gå tillbaka till Apostlagärningarna, vi måste utforma kyrkan såsom Gud vill ha den. Då handlar det inte framför allt om liturgi utan att kroppen ska leva – att alla lärjungar använder de gåvor de fått för att vi tillsammans ska sprida Guds Rike. Vi måste be och arbeta för mer evangelisation, mer tecken och under, mer aktivism för fred och rättvisa.

Vi måste ödmjuka oss inför Gud, erkänna att vi har försökt sprida Hans Rike på egen hand och misslyckats, och att endast Han kan stå emot djävulens ondskefulla krafter. Vi måste underkasta oss Honom och låta våra sånger om att “ge allt till Honom” bli verklighet. Väckelse är av Gud, det är den Helige Andes verk, och hur ska vi uppleva Apostlagärningarna om vi inte låter Honom ta över allt – inklusive våra Gudstjänster? I 1 Petr 5:5-6 står det: Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Ödmjuka er alltså under Guds mäktiga hand, så skall han upphöja er när hans tid är inne. Det Bibeln så otroligt tydligt basunerar ut är att vi människor är syndare som inte klarar av att göra Guds vilja på egen hand, men genom Jesus får vi ta emot Guds nåd, en gåva som vi inte på något vis förtjänar. Denna nåd ger oss evigt liv och den Helige Ande som helgar oss och hjälper oss leva i goda gärningar här på jorden.

Det går inte att förtjäna Guds nåd (Rom 3:24). Vi får den bara genom att ödmjuka oss, som Petrus skrev ovan. Då kommer Gud att upphöja oss och låta oss få ta del av den väckelse Han så ivrigt längtar efter att skapa. Det är inte för inte som tungotal, profetior, helanden, kraftgärningar och andra övernaturliga fenomen som ska känneteckna våra församlingar kallas för “nådegåvor”. Karis i ordet “karismatik” betyder nåd. Vi kan inte skapa en väckelse genom att handla i egen kraft. Gud har redan sträckt fram den som en gåva. Det vi har så svårt för är att passivt ta emot.

Men det är på inget sätt omöjligt! Jag vill uppmana dig att när du läser detta gå ner på dina knän (men sätt datorn i viloläge först för att spara ström och miljö) och be i ödmjukhet om Guds förlåtelse, nåd och eld. Det som skedde i Apostlagärningarna var att Gud tog över. För att göra det ville Han ha de kristnas tillåtelse att göra detta. När de så ödmjukade sig i bön fick Han fria händer och satte igång att hela amputerade, uppväcka döda och göra andra liknande saker som Han älskar att göra men alltför ofta hindras från att göra på grund av vår ovilja att släppa taget om våra liv och Gudstjänster.

Låt oss släppa in Honom nu! Låt oss i förkrosselse och tårar böja oss under Hans härlighet och låta Honom bestämma. Då kommer väckelsen snabbare än vi kan föreställa oss. Idag har vi enorma väckelser i tredje världen där samma sak som skedde i Apostlagärningarna sker om och om igen fast i större skala. Det är församlingarna i västvärlden som halkat efter. Men om vi bara släpper det vi har för handen och ber om nåd så kommer väckelsen spridas hit. Kom igen, vi har inget att förlora, utom våra jordiska liv. Låt elden falla!

—

Fler inlägg i debatten om frikyrkans framtid: Josefine Aurenius, Daniel Alm, Göte Olingdahl, David Nyström (gånger två), Jonas Melin, Patrik Bergh, Eva Elgie, Gunnar Karlsson, Daniel Röjås, CH Jaktlund, Paul King, Kristina Lundgren, Björne Erixon, Ewa Gustafsson, Tord Ström, Hans Jansson, Ulrik Josefsson, Frizon, Öyvind Tholvsen, Elisabeth Sandlund. Här är massa respons. Läs också Birros krönika nummer 2 – lika fantastisk som den förra.