Idag ska jag resa till New Wines sommarkonferens och förhoppningsvis få höra Heidi Baker tala (men hon har varit sjuk, så be gärna för henne). Som förberedelse läste jag i Always Enough igår kväll som hon och hennes man Rolland skrivit, och greps av den enorma nöd de beskrev i efterskriften. Det är verkligen inte lätt att vara missionär i ett av världens fattigaste länder, tvärtom slits man nästan sönder av de enorma behoven:
It would be easy to list our testimonies of victory and create the impression that we have come to live a life of protected ease, blessing and fruitfulness. But our life of faith is continually and increasingly put to the test, not only revealing our flaws, but also His mercies, which are new every morning. We die daily, and daily we are raised againg after having lost all reliance on ourselves. […]
Every day requests come pouring onto the office for finances, always for good, legitimate desperately needed things. Heidi faces long queues all day long, every person in a tragic, diificult situation needing help. We see their lined faces and cracked, weathered skin, survivors of Africa’s harsh realities. There are so few employers to send them to, so few missions who will take them in, so few other churches that will teach them how to live the Christian life. Everyone is at capacity, stretched to the limit, unable to do more.
Igår fick jag också ett desperat mail från Unicef som bad mig ge pengar till deras katastrofarbete i Sahel, igen. Nu är det inte längre en miljon barn som väntas dö av undernäring där, utan en och en halv miljon. De gav mig inga långa utläggningar, inga anekdoter, inga analyser. De bad mig bara ge. Det var det.
Nöden är gigantisk. Och det som smärtar mig allra mest är inte nöden i sig utan medvetenheten om att denna sommar så kommer miljontals svenskar sitta med massvis med pengar och massvis med tid och massvis med resurser och inte spendera dem på att lindra denna nöd. I Mozambique ropar de desperat efter kristna som kan leda nyfrälsta i tron, i Sverige funderar ungdomsledarna på om de ska spela pingis eller Super Mario med kyrkans ungdomsgrupp. I Sahel dör människor av brist på vatten, i Thailand sitter svenskar och bränner pengar för att ”koppla av.”
Jag ber er, blunda inte för nöden. Inse att det är mer tillfredsställande att veta att man räddar liv och lindrar nöd än att man åker på tivoli. Inse att rikemanslivet är en förblindande illusion som inte leder någon vart. Du kan rädda liv.
Skipa rätt åt den fattige och faderlöse, låt den betryckte och utblottade få rättvisa! (Ps 82:3)
Hela Pingsten 
Gillar den kvinnans glöd absolut 😉 låt oss be för henne. Det sjukaste av allt är hur enormt världens länder satsar på vapen och krig, pengar som skulle räcka många gånger om vad gäller mat och sjukvård till alla världens fattiga.minns när orkanen katarina slog till i usa och det på sina håll var nationell katastrof många människor ville att armeen skulle rycka in och hjälpa folk men den låg ju i irak och fullt syssel satt med krig, det fick åtminstone mig att starkt ifråga sätta ”ledar stuket” hos dessa högt uppsatta , när krig i främmande länder är viktigare än att se om sitt eget hus.
GillaGilla