Vardagstro innebär fullskalig väckelse

John Wimber brukade alltid när han predikade om tecken och under inleda med att tala om världsbilder, och i hans anda höll min pastor Joel ovanstående predikan för några månader sedan. Kyrkan idag är kraftigt influerad av modernism och materialism som gör att vi betraktar tecken och under, om vi ens tror att de kan ske, som exotiska, spektakulära och skilda från ”vanligt” kristet liv. När vi säger ”Vi ska inte bygga våra liv på extraordinära upplevelser” eller liknande vittnar vi om att vi skrivit upp på en världsbild där Apostlagärningarna inte är vardag och där mirakler inte är lika självklart som predikan och bön.

Min vän David Wellstam skriver mycket på sin blogg om hur normal kristendom innebär väckelse och om hur det finns en hunger efter mycket mer av Andens gåvor hos många kristna ungdomar idag. Det senare manifesterades på ett nattmöte på Torpkonferensen som David skrev om. Han beskriver en stark Gudsnärvaro, intensiv väckelsehunger, hur förebedjarna inför mötet ser syner av änglar och eld precis som i Bibeln, om hur många möter Gud i förbönstunneln de arrangerar och hur alla reser sig upp på bänkarna och ger ifrån sig ett härskri för att deklarera sin hunger efter Guds Rikes genombrott.

Halleluja! Igår skrev jag om hur en väckelsehunger fanns på Nyhem – och nu detta på Torp! Så underbart att höra om ett sådant väckelsemöte idag i gråa Sverige!

Dock var inte alla som läste Davids inlägg särskilt positiva. Exempel på autentiska kommentarer om detta kvällsmöte:

”Det var visst skrik från ‘Guds armè’, förbönstunnlar, eldsbilder och en massa annat.” ”Skrämmande.” ”Om kyrkan idag är vilsen, hur vilsen är då inte de unga?” ”vad händer hos en tonåring som skriker härskri i Guds armé? Tänk 80-talet.” ”Finns det mentorer? Vuxna över trettio? Hur har konferensledningen samtalat innan? Vilka från ledningen fanns där?” ”Jag har inte sett det skedda men av det jag läst oroar det mig mycket. Vardagstro tack.”

Kort sagt: man behandlar Davids fantastiska vittnesbörd som nåt slags bombhot.

Jag uppskattar förstås dessa personers omsorg om att säkerställa att det som sker är förankrat i ledarskapet så att man inte släpper in karismatiskt missbruk, vilket vi med alla medel måste undvika. Samtidigt kan allt missbrukas, jag vet flera exempel på när kristet engagemang för fred och rättvisa leder till en urvattning av tron och förminskad evangelisation, till exempel. Men inte efterlyser vi någon himla kriskommission så fort någon talar i kyrkan om aktivism, och tur är väl det. Om man blir orolig för förbönstunnlar och eldsbilder tyder det på att vi saknar en hel del i kyrkan i Sverige.

Naturligtvis skulle jag också bli orolig om en gruppering praktiserade härskri på rutinmässig basis, precis som jag är mycket orolig över att många kyrkor i landet aldrig ställer sig på bänkarna och skriker. De är som gravar. Det som skedde på Torp var en profetisk manifestation, en engångsgrej som jag förstod det, för att markera en brytning från den ljumma kristendom som vill vara tystlåten hela livet. Att göra referenser till 80-talets trosrörelse som skadade mängder med människor enbart på grund av den grejen är inte seriöst, det har ju snarare paralleller till Bibeln eller för all del Frälsningsarmén.

Slutligen tycker jag att detta går emot 1 Tim 4:12 ganska hårt, man utgår från att ungdomarna är naiva och okunniga om karismatiska diken (något David skriver om här), man ifrågasätter Julia Wellstams och Christian Alderblads (som ledde mötet) ledarskap och undrar om de verkligen var synkade med Torpledningen. Återigen, skulle man bete sig så om det var ungdomar som hängivet gav sig åt att arbeta för fred och rättvisa? Varför ser vi inte det som skedde på mötet som något normalt utan som något farligt? Varför ska detta möte ha ökad övervakning jämfört med de andra?

Jag tror vi måste byta värdsbild. Vardagstro innebär fullskalig väckelse. Det är det budskapet dessa ungdomar har till kyrkan, och samtidigt som jag välkomnar att deras strävan efter Andens gåvor leds och övervakas av den äldre generationen får denna inte förledas om att vardagstro är något annat än väckelse. Som David skriver i sitt numera kontroversiella inlägg:

Det kan inte bli tydligare: den unga generationen längtar efter ett liv i den helige Andens kraft! Är detta något våra församlingar bejakar och har som en naturlig del av församlingslivet? Oftast inte. Det måste förändras.